Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Agne, Ove

Liljestrands kultursyn dryper av folkförakt

Majoriteten ska nöja sig med streamingjättarnas usla serier

I fredags höll Parisa Liljestrand invigningstal på Göteborgs filmfestival.

I fredags tog kulturminister Parisa Liljestrand av sig masken. Det skedde på scen, inför öppen ridå.

Svensk film, sade Liljestrand när hon skulle inviga Göteborgs filmfestival, ska inte räkna med henne. Folket röstade blåbrunt i senaste valet och därmed, menade hon, ville de ha sänkta anslag till kulturen.

Här är konflikten ministern vill få till: kultureliten mot skattebetalarna. Det är viktigt att förstå att detta är ett trick, en strategi. En provokation med önskan om en särskild effekt.

 

Bakgrunden är att det nu pågår en slakt av den svenska kultursektorn. Av teatern, filmen, kulturskolan och museerna. Det drabbar alla, från de stora institutionerna till det redan hårt pressade fria kulturlivet. Det sker, det bör sägas, efter år av passiv och oinspirerad politik på området.

Lägg till detta regeringens slakt av folkbildningen och därmed mot det lokala kulturlivet och demokratiarbetet.

Samtidigt genomförs enorma skattesänkningar till Sveriges mest välbeställda. Det är inte småsmulor till filmpolitik eller kulturskola för barn som urholkar statskassan. Det är rut-avdrag och annan välgörenhet till regeringens välbeställda kompisar.

I våra grannländer inser både socialdemokratiska och högerregeringar att branschen är en nationell angelägenhet

Det är givet att de stora förändringar som den digitala offentligheten för med sig ställer krav på nya ambitioner och politiska idéer. Men det måste inte innebära att politiken lägger sig platt, eller ger upp. I Frankrike och Danmark har det införts en skatt på de stora streamingbolagen. Pengarna som kommer in ska gå till inhemsk tv- och filmproduktion. I Sverige klarar inte ens liberala röster på stora kultursidor av att försvara värdet av en stark kulturpolitik, utan fastnar i en närmast snorkig uppgivenhet.

Även konservativa och socialliberaler har historiskt kunnat stå bakom idén om att en stark kultursektor är värdefull. Denna regerings kulturförakt är extremt, hur man än jämför. Sverige är till exempel redan sämst i Norden på att stötta filmsektorn. I våra grannländer inser både socialdemokratiska och högerregeringar att branschen är en nationell angelägenhet.

För att sammanfatta Liljestrands kulturpolitik: de rika ska kunna fortsätta gå på Kungliga Operan, som nu renoveras med hjälp av pengar från Wallenberg och Ax:son Johnson. Men barn från arbetarhem ska inte få lära sig spela instrument, lokala band ska inte kunna repa och den svenska filmbranschen ska dra åt helvete med sina krav och sedan ägna sig åt att göra kommersiellt optimerade Netflix-dramer.

 

Det är inte bara en bister kultursyn som framträder här. Därunder finns en människosyn, och den dryper av klass- och folkförakt. Som Kristofer Andersson skrev på denna sida för några veckor sedan: ”Den nya kulturpolitiken reducerar konst till en hobby, en bisyssla, ägd av den som äger.”

Det är bra att operan renoveras, och jag har inget emot att Sveriges skattefrälse till miljardärer pytsar in några miljoner till det. Det är helheten som äcklar mig, detta att resten av oss ska vara nöjda med att sitta som får framför amerikanska streamingtjänster och deras allt uslare serier, optimerade för minsta möjliga motstånd.

Café Bambino: Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge

Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
57:37