Shopping är den enda ovana de unga unnar sig
Inget är mer normalt i vårt samhälle än att köpa mer än vi behöver
Under en kort period i min ungdom var jag nära att utveckla ett shoppingberoende. Eller shoppingberoende kanske är att ta i, men plötsligt fick jag sådana kickar av att spendera pengar att sluta kändes svårt. Särskilt anmärkningsvärd var upplevelsen av rus och eufori efter att jag betalat 960 kronor för en månadsbiljett på SL. Det var någonstans där jag insåg att nöjet jag kände inför att spendera pengar – också på tråkiga saker – kanske inte var helt normalt. Kanske till och med var sjukligt?
Patologi, detta hala begrepp, så svårfångat eftersom det bedöms utifrån individen men samtidigt inte går att förstå utanför sin kontext. All patologi uppstår som en följd av lidande, som i sin tur uppstår som en följd av konsekvenser för handlingar. Vad som betraktas som sjukt, och hur detta sjuka uttrycks, skiftar mellan historiska epoker och kulturella kontexter, men har också att göra med den enskilda individens förutsättningar.
Tänk er en superkändis som Kanye West. På grund av hans sociala och ekonomiska kapital krävs det att han beter sig allt grövre och mer extremt innan människor sätter ner foten, säger nej, tar avstånd. Det kanske med andra ord dröjer längre innan patologi-delen av sjukdomen blir uppenbar för honom, det vill säga själva lidandet, det som gör sjukdom till sjukdom. Samtidigt som att ständigt befinna sig i offentligheten skapar ett alldeles unikt och på många sätt säkert mer outhärdligt uttryck för hans psykiska ohälsa.
Detsamma gällde mitt ”shoppingberoende”, som inte orsakade mig något egentligt lidande eftersom jag aldrig spenderade mer pengar än vad jag hade, aldrig orsakade mig något lidande.
På detta tänker jag när ett klipp från Bianca Ingrossos New York-vlogg fladdrar förbi i mina flöden. Hon befinner sig i en Louis Vuitton-butik och håller upp två väskor mot kroppen. ”Ska jag köpa båda?”, frågar hon sig, och argumenterar sen (för eller emot, jag vet inte): ”Den här kostar lixom 18 000”. Senare i klippet öser hon ner ett dussin burkar jag tolkar som kosttillskott i en korg och deklarerar: ”I have an issue”.
Men har hon verkligen det? Ingrossos förmögenhet uppgår i dag enligt källor till en miljard kronor, vilket innebär att en shoppingdag för henne, på säg 200 000 kronor, motsvarar en shoppingdag för mig på 80 öre. Det låter inte särskilt sjukligt. Under videon på Tiktok är människor anklagande: ”Överkonsumtionens final boss”, lyder en kommentar med nästan 6000 gilla-markeringar. Andra anklagar henne för att vara en dålig förebild för unga tjejer och somliga ber henne swisha.
Jag menar inte att det är bra att Ingrosso spenderar dessa summor på väskor. Jag menar bara att det är ett beteende som är omöjligt att förstå utanför sin kontext. Ingrosso vet att hennes slappa inställning till pengar provocerar, samtidigt som hon vet att vi vanlisar älskar att konsumera influencers lyxiga livsstilar på samma sätt som vi älskar att titta om ”Gossip Girl”.
Kanske är konsumtion i dag det mest normala man kan ägna sig åt, särskilt för en person som tjänat hela sin förmögenhet på inte bara en utan två branscher som till stora delar drivs av överkonsumtion (smink och influencing). Att hon i dag är en av Sveriges kändaste människor är på grund av hur extremt normalt det är att shoppa.
Om din dotter är mer intresserad av Bianca Ingrossos nya lägenhet (köpt och renoverad för runt 100 miljoner) än av att ansluta sig till Fridays for Future är det knappast enbart Ingrossos fel. Om vi skuldsätter oss eller hamnar i andra ekonomiska svårigheter på grund av att vi inte kan sluta köpa saker, säger det kanske mer om det senkapitalistiska tillstånd vi befinner oss i än om något annat.
Doktor.se beskriver shoppingberoende som bland annat ”att du köper statusvaror för att du tror att du då ska bli beundrad eller framgångsrik” och ”att du köper saker du egentligen inte behöver, för att det ger en kick”. Låter det inte extremt normalt? Blir man inte beundrad och framgångsrik av att köpa statusvaror? Kretsar inte prick hela vår kultur kring att köpa saker vi egentligen inte behöver?
Dagens unga är ökända för att ägna sig åt historiskt få problembeteenden. Det oskyddade sexet går ner, alkohol- och drogkonsumtionen går ner, rökningen går ner. Tänk om alla deras kickar i stället kommer från konsumtion? I alkohol och droger finns i alla fall den lilla subversiva trösten att man ägnar sig åt något meningslöst. Tanken på att mitt kicksökande behövs för att öka Sveriges haltande bnp är bara ångestfylld.
Café Bambino: En religiös prepper i LA
