Moore invaderar utopin Europa
Lidija Praizovic ser en satir full av lösningar
När jag tittar på Michael Moores dokumentärfilmer associerar jag till kulturforskaren Michail Bachtins teorier om den folkliga karnevalen, det befriande skrattet och den groteska kollektiva kroppen.
Moore, med sin stora, otympliga kropp, sitt ovårdade utseende och sitt franka tilltal är som Bachtins dåre eller narr som i folkets namn ställer den maktfullkomlige kungen mot väggen. Hos Moore representeras denne alltid av kapitalisten och världsimperialisten USA. I Bowling for Colombine (2002) gällde det USA:s vapenindustri, och i Fahrenheit 9/11 (2004) USA:s krig mot terrorismen och invasion av Irak.
Om man redan har stora kunskaper om hårdkokta politiska fakta, och redan har genomskådat världen ur ett vänsterperspektiv, kanske Moore är överflödig och lite löjlig. Han vänder sig till de breda folklagren, som en folkbildare som visar på orättvisor, men också presenterar lösningar. Jag lär mig jättemycket och blir till på köpet underhållen.
Hans senaste film Where to invade next har Sverigepremiär i kväll. Som västeuropé är det lätt att bli självgod, när Moore “invaderar” oss för att “stjäla” det bästa i våra samhällsbyggen. Europa utmålas som en utopi, USA som misär. Moore är självklart medveten om att också vi har problem, men han vill plocka blommorna. Ogräset får vi ta hand om själva.
Vi bjuds på en satir över USA:s förehavanden i världen, men denna gång är det inte så cyniskt, utan framför allt optimistiskt. Som att Moore vill säga till amerikanerna: Vi måste inte invadera länder och starta krig. Det leder bara till mer krig och skräckorganisationer som IS. Det finns bättre saker i världen än olja. Vi kan plocka hem segern på andra sätt.
Från Italien plockar han åtta betalda semesterveckor per år, från Finland utbildningssystemet där barn och ungdomar slipper läxor, från Slovenien högskoleutbildningen som är gratis, från Portugal legaliseringen av droger, från Norge den humana och rehabiliterande fängelsevården, och från Island att det tydligen är det bästa landet i världen att vara kvinna i.
Moores konstnärliga aktivism framstår dock aldrig som naivt vänsterromantisk. Han visar övertygande hur alla dessa mjuka idéer faktiskt skapar bättre och jämlikare samhällen, som i längden lönar sig på alla plan. I stället för att lägga 60 procent av sina skatteintäkter på militären, borde USA lägga mer på välfärden.
”Where to invade next” hör inte till Moores vassaste filmer, men jag gillar det lösningsorienterade perspektivet.
Moore gör också en avstickare till Tunisien, för att hämta hem fri mödrahälsovård, med fokus på preventivmedel och abort. En kvinna påpekar just: Jag vet mycket om er amerikaner. Jag känner till er kultur, musik och språk. Men vad vet ni om min kultur? Det funkar inte om man tror att man är bäst.
Filmen riktar sig främst till en amerikansk publik, men också vi västeuropéer med vår hybris och kulturella monopol har mycket att lära.
Att vara öppna och nyfikna, att närma oss andra folk och länder vänskapligt, inte fientligt.
