Mördande propaganda
Mattias Gardell om bloggarna som formade terroristens världsbild
På dagen för ett år sedan gick Anton Lundin Pettersson in på Kronans grundskola i Trollhättan.
Han bar en svart läderkappa, svarta kängor, torshammare runt halsen, svart ansiktsmask och en svartmålad kopia av en tysk militärhjälm från andra världskriget. I höger hand ett långt svärd, på nätet saluförd som ett ”vikingasvärd” med ”sylvass egg”. I hörlurarna dånar Dragula med metal/noiceartisten Rob Zombie på hög volym: ”Dead! I am the one/ exterminating son”.
Vittnesmål och övervakningskameror visar hur gärningsmannen rör sig fram och tillbaka i skolan, knackar på klassrumsdörrar och väljer sina offer efter utseende, medan elever och personal barrikaderar sig i olika rum. Han hugger ner Lavin Eskandar, David Issa, Ahmed Hassan, Nazir Amso och Wahed Kosa. Tre av hans offer, Eskandar, 20, Hassan, 15 och Amso, 42 dog. En skadades svårt.
Det var inte den enda terrorattacken i Sverige den hösten. Enligt Global terrorism database steg antalet terrorattentat i Sverige till rekordnivåer år 2015. Mellan år 2010 och 2015 inträffade sammanlagt 47 incidenter. Antalet varierade mellan noll och tre incidenter årligen, fram till 2014 då sex attentat inträffade.
År 2015 inträffade hela 36 attentat. Majoriteten var attacker mot befintliga eller blivande asylboenden och HVB-hem. Mörkertalet är stort. Inte en enda av alla attacker mot romska läger det året inkluderas i materialet.
Tonen i sociala medier och offentligt tal var lika aggressiv som osaklig. Asylsökande beskrevs som invasionstrupper, politiker som värnade om asylrätten var landsförrädare. Sverigedemokraterna påstod att Sverige gick mot sin undergång. Krävde folkomröstning om invandringsstopp i en kampanj som Anton delade.
”Svenska folket har en lång stubin”, sade Kent Ekeroth till en blandad skara partivänner och nationalsocialister i Trelleborg den 17 oktober, i ett tal som snabbt spreds på sociala medier. ”Men när stubinen har brunnit klart, då smäller det. Och vi skall visa dem: nu smäller det! Vi har ingen tid att spara längre”. ”Ni är den spjutspets vi behöver för att ta vårt land tillbaka. Vi är motståndsrörelsen”. Fem dagar senare small det i Trollhättan.
På Facebook fick sidan ”Anton Lundin Pettersson just defended his country” hundratals gillamarkeringar. ”May the Sword of Lord Anton Lundin Pettersson save Sweden!” löd ett inlägg.
På ”Refugees not welcome – Scandinavia” postades en hyllning till mördaren. Inramat av två levande ljus står ett foto på Anton Lundin Pettersson och texten ”Trollhättans skyddshelgon gav sitt liv för att göra världen lite tryggare för oss andra”. ”Jag hyllar mannen ifråga”, skrev en signatur på nationalsocialistiska Nordfront. ”Han gjorde i dag mer nytta än många här kommer göra under en hel livstid”. ”Dags att ladda gevär och slipa knivar”, skrev en kommentator. ”Mycket rep kommer också att behövas”, svarar en annan. ”Må Oden vara med denna person som befriade Trollhättan från avskum!” ”En stooor dag för Sverige. Död åt svartskallarna!!!”
Släkt och vänner beskriver Anton Lundin Pettersson som en skötsam och artig, om än lite tillbakadragen, ung man som spelade dataspel, lyssnade på metal, klädde sig som en hårdrockare och hade ett stort intresse för vapen och andra världskriget. Det enda tecken de i efterhand kommer att tänka på var att han ofta drog rasistiska skämt, men sånt skrattade ju alla åt.
Enligt brodern tyckte Anton Lundin Pettersson att det var ”fördjävligt att dom andra från andra [sidan] jordklotet fick komma hit och få hjälp”. Hans världsbild formades inte endast av det vardagsrasistiska talet i hans närhet. En genomgång av hans dator ger ytterligare pusselbitar. Här blandas våld, rasism, fascism och antifeminism. Bilder och filmer hyllar Hitler, Breivik och Åkesson. Han prenumererar på vloggare (videobloggare) populära i det högerextrema landskap där SD möter nationalsocialister och som i USA kallas alt-right (alternativhöger).
Särskilt viktiga var The amazing atheist (Thomas James Kirk) och The golden one (Marcus Follin). Med en miljon följare är Kirk ett framgångsrikt uttryck för ”tyckarkulturen”, i vilken premieras att tycka starkt om ämnen man har ringa kunskaper om. Kirk är libertarian och känd för sin raljanta och tänkt humoristiska jargong där han attackerar feminister, kvinnliga våldtäktsoffer, muslimer, religion och ”pk-talet” om ”vit skuld” (kritik av kolonialism, orientalism, rasism).
Mer radikalnationalistisk är den svenske kroppsbyggaren Marcus Follin, kulturkampsinriktad ”identitär” fascist. Han skriver för Motpol, en bloggportal startad av kretsen kring (numera nedlagda) Nordiska förbundet, men vill låta sig dyrkas av hela den ultranationalistiska miljön.
Follin framställer sig som en hypermaskulin demigud, en hero i den antika grekiska meningen, poserar ofta i naturen iförd grekisk, romersk eller fornnordisk klädedräkt, med draget svärd för ras och tradition, ära och manlighet, blod och nation. Han är en ”alfahanne” i strid mot ”betafeminister”, kulturmarxister och främlingar. Allt under devisen hedra gudarna, älska din kvinna, försvara ditt land, gärna framfört på engelska.
I den ”nationella” miljön är inställningen till Follin kluven. Hans explicita narcissism och pompösa framtoning väcker löje hos en del, beundran hos andra, men då hans Youtubekanal har nära 40 000 prenumeranter och miljoner tittare är han ett namn att räkna med.
Således utbröt viss oro i ”nationella” sociala medier efter Anton Lundin Petterssons terrorattack. ”Gärningsmannen i Trollhättan är en trogen följare av Marcus Follin, skribent på Motpol.nu”, skrev en kommentator på Nordiska motståndsrörelsens Nordfront. ”Även mycket gillande av Hitler videor på hans Youtubekanal. Fan vilket drev det kommer bli nu mot nationalister i media”.
Drevet uteblev. I stället återgick samtalet snabbt till problemet med flyktingar, romer och ”främmande kulturer”. Hade regeringen trott att stängda gränser skulle minska våldet kom antagandet på skam. Snarare tycks de ”nationella” ha tolkat kovändningen som att våldskampanjen gett politiska resultat. Det pekade ut vägen framåt.
I sin rapport om brottsaktiv inhemsk extremism 2015 noterar den Nationella operativa avdelningen att ”vit makt-rörelsen [känner] vind i ryggen” och nu söker kapitalisera på utvecklingen ytterligare. Det betyder inte att de ”nationella” organisationerna eller ledarna själva kommer att utföra våldet. Det behövs inte. Det räcker att hetsa och låta andra göra jobbet.
Våldsamt blev det. Enligt Hatbrott 2015 av Brottsförebyggande rådet (Brå 2016:15) identifierades 6 980 polisanmälningar med hatbrottsmotiv. Majoriteten hade ”främlingsfientliga/rasistiska” motiv. Mörkertalet är stort. Brå:s studie av självrapporterad utsatthet uppskattar att 107 000 personer utsattes för sammanlagt 190 000 ”främlingsfientliga” hatbrott. Den vanligaste brottsplatsen var en allmän plats utomhus. Brotten saknar ofta en förhistoria. Gärningsmannen väljer likt Lundin Pettersson offret på basis av utseende. Precis som John Ausonius och Peter Mangs gjorde före honom.
I en kommande rapport för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har jag gått igenom all polisiärt känd politiskt motiverad våldsbrottslighet sedan millennieskiftet, med särskilt fokus på ensamagerande. Den ”högerextrema” miljön sticker ut genom att vara den enda brottsaktiva politiska miljö där en aktivist dödat andra än sig själv. Inalles minst 20 mord och dråp.
Ändå tenderar medier, polis, säkerhetspolis och ”terrorismexperter” att i oproportionerligt hög grad fokusera på hotet från ”islamistiska extremister”. Det hotet finns.
Säkerhetspolisen bör göra vad den kan för att avvärja det. Men i ljuset av empiriska fakta måste också hotet från rasistiska och fascistiska miljöer tas på större allvar.
