Radioteatern presterar trots dödsryckningarna
Alejandro Leiva Wengers pjäs ”No limit” ett mästerverk
RADIO Sveriges Radio håller på, troligen halvt omedvetet, att avskaffa gestaltande program till förmån för de redovisande.
Radioteatern rustas ner sen länge. Just nu byter man chef samtidigt som sändningstiderna och formaten skärs ner. Helaftonsformatet – en och en halv timme – tycks avskaffat.
I dödsryckningarna lyckas man ändå producera ett litet mästerverk. Alejandro Leiva Wengers pjäs No limit (premiär i fredags, finns på nätet) använder radiodokumentärens form för att blotta tvetydigheterna i ett tjejgäng för mer än tjugo år sen. Vad hände egentligen när en av tjejerna försvann i en t-banetunnel?
De fem tjejerna utgjorde något slags kickersgäng, men som det är i verkligheten men sällan i den politiskt inspirerade teatern är det mycket mer invecklat än så. Man kan jämföra den här pjäsen med Hemmakväll med Gruppen för nån vecka sen. Där fanns också ett tjejgäng i centrum, politiska kickers kan man kanske kalla dem. Deras plakatiska fyrkantighet ekade tomt. Rösterna var gjorda av rostig plåt.
Alejandro Leiva Wenger debuterade för femton år sen med en tunn novellsamling, en av de bästa debuterna jag läst. Tillsammans med Jonas Hassen Khemiri och Latin Kings förnyade han det svenska språket. Men han ville göra annat än att bli sönderkramad av kulturvärlden.
Så småningom kom han tillbaka i dramatikerns gestalt. I höst kommer en bok med tre pjäser. Dessutom är han doktorand i sociologi. Jag skulle önska att han valde konsten före vetenskapen, men han får faktiskt bestämma själv.
