Hotet från det militära nätverket är verkligt
Gryningsräden mot tyska högerextremister påminner om lägets allvar
Det kändes som ett slut, en reflex ur den tyska historien, som satte ljuset på alla de onda och mörka krafter som ännu finns, om än i små doser. Händelserna kittlade sannerligen fantasin, trots att man misslyckades med avsikten att erövra själva staten.
På onsdagsmorgonen sattes 3 000 poliser in mot en gruppering av konspiratörer. I gryningen gick de in i mer än 100 hus och lägenheter, grep misstänkta och avslöjade en jättelik komplott för att störta den tyska regeringen.
De anklagade utgörs av en salig blandning av folk, och dessutom en ganska passande sådan. En redan tidigare existerande radikal, ofta rojalistisk och starkt antidemokratisk miljö har vuxit sig starkare i coronaprotesternas kölvatten. De har odlat sitt missnöje och sin ilska mot en stat som de hävdar är olaglig – mot Förbundsrepubliken, mot det Tyskland som föddes efter att Hitler besegrats.
Denna stat är i deras ögon en skapelse som påtvingats dem – och ”folket” – av utifrån kommande krafter, bland annat, naturligtvis judarna.
Inflytandet från denna ”reichbürgerrörelse”, som den har kommit att kallas, växte redan före pandemin. Man höll sig med en pittoresk profil i mediebevakningens marginaler och skapade till synes förvirrade grupper som campade i skogarna.
Det som nu avtäcktes var en helt ny nivå av organisering och antidemokratiska ambitioner. Här samlas gamla kungligheter, politiker på högerkanten och, mest oroväckande, militära elitenheter och delar av poliskåren.
Komplottens ledare verkar vara ”prins” Heinrich XIII. I tyska medier omskrivs han bara med detta namn och inte med sitt vanliga namn. Det är märkligt, eftersom det ger honom ett slags legitimitet, som om det verkligen fortfarande fanns en monarki. Han är en 71-årig medlem av en gammal adelssläkt och huserar delvis – var annars? – i familjeslottet i östtyska Thüringen och delvis i Frankfurt där han – vad annars? – driver ett fastighetsbolag.
Bland övriga konspiratörer återfinns en kvinna vid namn Birgit Malsack-Winkemann, som fram till 2021 var parlamentsledamot för det högerradikala partiet Alternativ för Tyskland och som fortfarande tjänstgör som domare i Berlin. Här finns också en före detta ledare för en elitenhet inom armén.
Bara timmar innan de greps postade en av de misstänkta ett meddelande på Telegram om att delar av de tyska myndigheterna snart skulle befinna sig på de anklagades bänk i ett ”Nürnberg 2.0”. Det anspelar på rättegångarna för krigsbrott mot nazistiska ledare och militärer.
Det är ett märkligt ögonblick: hotet är verkligt, nätverken inom militären finns. I flera år har medierna rapporterat om radikaliserade soldater och skapat en stämning av förvirrade frågor: hur mäktiga är dessa människor, hur galna, hur farliga?
Den här gången fanns en ny beståndsdel, när en elitenhet inom polisen slog till mot medlemmar i en elitenhet inom militären
Det har alltid varit svårt att bedöma de faktiska hoten från dessa till synes olika grupper, från de mordiska terroristerna i Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) som dödade invandrare under hela 2000-talet, till det militära nätverket Hannibal, som avslöjades 2015.
Men om dessa händelser ingöt rädsla i delar av samhället, så verkar inte rätt grupper ha påverkats särskilt mycket.
På vissa vis känns det här fortfarande som tysk folklore, som bitar av historien som vägrar att försvinna, en grym karneval.
Den här gången fanns en ny beståndsdel, när en elitenhet inom polisen slog till mot medlemmar i en elitenhet inom militären. Sammantaget greps 25 personer. Det kan tyckas många och inte så många på samma gång.
Så hur ska man förstå dessa till synes otidsenliga revolutionärer in spe?
För andra, för dem som redan är marginaliserade, rasifierade och hotade blir känslan av hot mer djupgående genom denna typ av händelser
Jag håller det för orimligt att en demokrati som den tyska skulle kunna falla offer för en liten grupp som drömmer om att en störning av energisystemen skulle få det tyska folket att revoltera.
Den verkliga faran med denna typ av skeenden är hur känslan av förfrämligande inför demokratins idé och praktik blir uppenbar – och hur den förstärks på ett delvis mytologiskt sätt av nyhetsrapporteringen.
Det är en känsla av kvardröjande hot, av hur marken rör sig under fötterna. För andra, för dem som redan är marginaliserade, rasifierade och hotade blir känslan av hot mer djupgående genom denna typ av händelser.
Tyskland, denna historiens röra, kan vara inbjudande, men också kallt och grymt.
Det är upp till samhällets demokratiska krafter att återskapa en identitet som bygger på frihetsidealen och att få alla att känna sig trygga och välkomna.
För tillfället känns det som om historien upprepar sig.
Georg Diez är författare och journalist verksam vid tyska The New Institute
Översättning av Petter Larsson
