Han fann som purung sin konstnärliga motor
Per Åhlin band samman tecknandet och filmen
Få svenska tecknare och animatörer har letat sig in i det allmänna medvetandet i lika hög grad som Per Åhlin, född 1931 och död i dag, den 1 maj 2023.
Hans namn är kanske inte allom bekant, men om man i sammanhanget lägger till Arne Domnérus saxofon och Tage Danielssons varma östgötska så går det nog upp ett ljus för de flesta:
”Det var en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna.”
Karl-Bertil Jonsson!
Per Åhlin hade turen att vara verksam i en tid när bara det bästa var gott nog för barnen, åtminstone när det kom till kulturella ting. Sveriges television var på hugget och tog till och med upp kampen mot självaste Disney, genom att initiera och ekonomiskt stödja en rad animerade produktioner, som ”Kalles klätterträd”, ”Agaton Sax” eller då ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (1975).
Per Åhlin, som redan gjort internationell succé med långfilmen ”Dunderklumpen” (1974), var förstås ett givet namn, och uppdraget kom också lägligt för den lilla kvalificerade grupp av tecknare och färgläggare som Åhlin samlat omkring sig, i bolaget PennFilm studio.
Snart engagerades Åhlin också för att animera Gunilla Bergströms ”Alfons Åberg”, ett samarbete som dock inte avlöpte utan friktion. Bergström menade bland annat att Alfons hår i Åhlins tappning såg ut som stålull, men resultatet blev i alla händelser en av Åhlins största framgångar. Det första avsnittet av Alfons sändes i TV2 på nyårsaftonen 1979.
Per Åhlin föddes i Hofors men växte upp det lilla samhället Åby utanför Växjö, en uppväxt han berättat om i bland annat Elisabeth Lysanders mycket läsvärda ”Per Åhlin – Bildmakare & animatör” från 2013 (Karneval förlag). Här visas också några av Åhlins teckningar från folkskolan, och med facit i hand kan man nog redan här ana fröet till den jugend-frodiga och lätt surrealistiska stil som senare skulle bli hans signum.
Åhlins första kontakt med filmen beskrivs i boken som en närmast magisk upplevelse: ”Jag hade en projektor hemma i köket. Där vevade jag fram filmer som man kunde köpa på Clas Ohlson på den tiden. När något var intressant stannade jag projektorn, att nitratfilm var farligt visste jag inte. Den kunde ha exploderat i mitt ansikte!”
När han tröttnat på filmerna vaskade han av emulsionen i badkaret och ritade in egna gubbar i filmrutorna i stället.
Sin konstnärliga motor fann Åhlin alltså redan som purung, i samkvämet mellan tecknandet och den sjunde konsten, filmen. Vägen dit blev dock aningen krokig, och han hann med att arbeta med en hela massa saker vid sidan av de egna försöken. Bland annat försörjde han sig som illustratör, reklamare, scenograf och bokformgivare.
1964 inledde han det långvariga samarbetet med Hasse och Tage, och 1968 långfilmsdebuterade han med ”I huvudet på en gammal gubbe”, rikets första animerade långfilm i vilken han också återvänder till sin barndoms tecknande.
Karriären igenom tycks drivkraften ha varit densamma: ”Jag har gett mig fan på att filmen ska se tecknad ut”, menade han i Lysanders bok.
