Jag skriver för att jag hatade mig
Kristofer Andersson om att avveckla sina vänner
För tio år sedan rensade jag bort mina vänner. Det var inget fel på dem. Däremot var det fel på mig.
Den portugisiske poeten Fernando Pessoa skriver i Orons bok att fantasin är det mest verkliga vi har. Därför reducerades mitt fysiska liv till en duk att justera i takt med drömmarna. Samma med omgivningen.
Allt skenbart äkta skulle förflyktigas. Sann var bara förändringen och ensamheten.
Utanför pallet var jag främling. I mitt så kallade sociala liv spelade mycket lite roll. De jag älskade mest (döda konstnärer och avlidna skugglegender) brydde sig ändå inte om hur jag betedde mig mot något så futtigt som levande människor.
Den vänskapliga utrensningen var även en orsak av att jag önskade mig bort. Därför trodde jag att också andra önskade mig bort. Min ostämda och överkänsliga stämgaffel registrerade fördömanden som inte fanns. Då gällde det att vara först på delete-knappen.
Framför allt formulerade min inre revisionism ett uppdrag: Att skapa en skrivande person som var bättre och ballare än mig. Någon som var uppkäftig – liggbar och gatuelegant. Någon som inte backade för den som var större. Högaffeln riktades mot mig själv.
Och eftersom den gamla Kristofer Andersson var cancelled måste hans polare bli cancelled.
Många skriver för att de älskar sig. Jag skriver för att jag hatade mig.
Somliga personer har dock visat sig vara jobbiga fläckar. Hur mycket man än skrubbar försvinner de inte. De bara fortsätter de att ringa och messa och skriva. Eventuellt beror det på att det faktiskt inte alls är något fel på mig – att jag nog alltid varit värd att bevara.
