Ohederligt och naivt om ljudbokens framgångar

Erik Wikberg gör sig blind för den fundamentala förändringen av bokbranschen

Forskaren Erik Wikberg medverkade i SVT:s ”Ekonomibyrån”.

– Om jag börjar lyssna på en bok, räknas det som en såld bok? Eller, man lägger ihop det här på nåt sätt? Hur funkar det?

– Every second counts. Så, det börjar ju liksom från att du börjar lyssna, så börjar det räkna till den boken.

– Om jag förstår dig rätt: om jag läser en halv bok och du läser en halv bok så är det…

– …då räknas det som ett exemplar. Sen kan man ju veta att om du köper en tryckt bok, då kan du ju läsa den antingen ingen gång eller tio gånger. Så att, det är ju en vis skillnad här… Äpplen, päron och frukt.

Replikskiftet ovan är inte hämtat ur någon ny komedi från förlagsvärlden, utan från tv-programmet Ekonomibyrån. Programledaren Carolina Neurath försöker förstå hur man egentligen översätter lyssnandet på abonnemangstjänster till enheten ”såld bok”. Gästerna, Jonas Tellander, vd på Storytel, och Erik Wikberg, forskare knuten till projektet ”Plattformskapitalismens nya marknadslogik”, försöker förklara. Det går så där. Wikbergs slutkläm – ”Äpplen, päron och frukt” – säger det mesta. Jag återkommer till det.

Kontentan av avsnittet i Ekonomibyrån var hur som helst att det går väldigt bra för den svenska litteraturen. Programmets glädjebudskap spreds som en löpeld i tidningar, radio och tv: det säljs fler böcker än någonsin! Jag skrev en kort kritisk kommentar här på sidan. Den har nu fått Wikberg att ta i från tårna i en replik i Dagens Nyheter.

Och, ja: när det gäller detta hur lyssnandet räknas i försäljningsstatistiken så tolkade jag Tellanders svar ovan (”Every second counts”) som ett ”ja” på Neuraths inledande fråga. Den feltolkningen föranleder Wikbergs påstående att jag ger en ”helt förljugen bild av det litterära fältets utveckling”. Tja, kära läsare – döm själv.

Nu menade Wikberg i och för sig att jag hade fel i fler avseenden än så. Eftersom anklagelserna är så hårda och beläggen så futtiga måste mitt svar tyvärr också bli rätt petigt. ”Johansson hävdar att det sedan 2015 säljs allt färre böcker.” Det är inte sant. Vad jag skrev var att ”de fysiska boklånen sakta men säkert minskat sedan 2015”. (Se rapporten ”Biblioteket 2019”.) Sedan fortsatte jag: ”Det säljs också allt färre böcker. Färre tryckta böcker, färre fysiska ljudböcker, färre e-böcker. De senaste årens rapporter är oavvisliga på den punkten.” (Min kursivering.)

Så hur ser statistiken för det gångna corona-året ut? Ja, internetbokhandelns försäljning steg med 2,5 miljoner exemplar. Tyvärr sjönk försäljningen i den fysiska bokhandeln och dagligvaruhandeln med ungefär lika mycket: 2,4 miljoner exemplar. Den omtalade ökningen då? Den fanns inom de digitala abonnemangstjänsterna som växte med 44 procent, eller 11,1 miljoner ”exemplar”.

Och 2019 års försäljning? Rapporten formulerar det koncist: ”Den totala bokförsäljningen ökade svagt med 1,1 procent eller 50 miljoner kronor under 2019. Denna uppgång förklaras helt av försäljningsökningar i digitala abonnemangstjänster, som ökade sin försäljning med 36,2 procent eller 245 miljoner kronor. Alla andra försäljningskanaler minskade sin försäljning.”

Och 2018? Internetbokhandelns försäljning ökade med 932 000 exemplar, men den fysiska bokhandeln, inklusive dagligvaruhandeln, minskade med 992 000 exemplar. Ser man till digitala abonnemangstjänster var ökningen däremot 5,5 miljoner ”exemplar”, eller 44 procent.

Och 2017? Ja, då ökade den totala försäljningsvolymen med hela 13 procent. Men när siffrorna bryts ner känns mönstret igen: internetbokhandelns försäljning steg visserligen med 600 000 exemplar, men den fysiska bokhandeln, inklusive dagligvaruhandeln, tappade nästan 900 000 exemplar. De digitala abonnemangstjänsterna, inklusive ljudböcker, ökade däremot med 5 miljoner exemplar (se sid. 22).

Bilden av att försäljningen bara ökar skyler nämligen över en långsam men fundamental förändring av bokbranschen

Vad ska man dra för slutsatser av alla dessa siffror? Att litteraturlyssnandet via streamingtjänster har ökat kraftigt och konstant under de senaste åren. Och att bokförsäljningen under samma period har krympt, trots att befolkningen växt. Precis som jag påstod i min ursprungliga kommentar. Wikberg menar att jag ”sprider fabricerade och falska påståenden”. Hans anklagelse saknar grund. Han hävdar att jag har ”fel i sak”. Men uppgifterna och citaten ovan är hämtade ur Svenska Bokhandlare- och Förläggareföreningens rapporter, författade av Wikberg själv.

Under denna oenighet döljer sig ett antal ganska viktiga frågor: vad är egentligen en bok? Hur förhåller sig akten att lyssna på en inspelad röst som läser upp en roman, till akten att själv läsa samma tryckta roman? Och vilka konsekvenser får abonnemangstjänsternas popularitet för litteraturen och läsandet på sikt? Litteraturvetenskapen är i dag ganska upptagen av de spörsmålen. Och under den senaste tidens debatt har både enskilda förläggare (Sydsvenskan 23 feb) och Författarförbundets ledning (DN 22 feb) pekat på den här utvecklingens avigsidor.

Bokhandlare- och Förläggareföreningens årliga statistik är blind för dessa komplikationer. I den räknas allt om till ”exemplar” och kronor, och tolkas därefter som ökat läsande. Allt är frukt, för att låna Wikbergs liknelse. Det är inte bara erbarmligt naivt, utan tidstypiskt. Ja, för alla som är seriöst intresserade av litteratur (förlag, bibliotek, författare, läsare) är det direkt farligt. Bilden av att försäljningen bara ökar skyler nämligen över en långsam men fundamental förändring av bokbranschen. Den döljer en verklighet där det blivit allt svårare att försörja sig som författare. Den förbiser att läsande är en bärande akt i ett civiliserat samhälle. Och den får streamingtjänsterna att framstå som bokförlag.

Man kan givetvis värdera den här utvecklingen på olika sätt. Säkerligen kommer ljudboksformatet att diversifieras och öppna sig för mer intressanta möjligheter i framtiden, men också mot streamade produkter som är så marknadsanpassade att begreppet ”litteratur” blir helt ovidkommande. Streamade tv-serier och poddar må också vara ”frukt”, men litteratur är det inte.

Att Wikberg inte delar min bild är helt i sin ordning – det är så det ska vara på kultursidorna. Man har olika perspektiv och uppfattningar. Tyvärr accepterar inte Wikberg det. Mest intressant och avslöjande är kanske hans försök att misstänkliggöra en intervju med mig i Göteborgs-Posten. Varför G-P valde att intervjua mig får han fråga deras redaktörer om – han verkar tro att det är intervjuobjektet som beställer publiceringen. Det kastar onekligen ett intressant ljus över Wikbergs & Tellanders medverkan (alltid detta väloljade tandemarbete) i Ekonomibyrån och P1-morgon.

Wikberg ger sig också på min nya bok Litteraturens slut, som han uppenbarligen inte har läst. (DN:s intresse för denna bok är febrigt – det är andra gången de skriver ner den, innan utgivningsdatumet ens passerat. Jag ser fram emot recensionen.) Bland annat påstår han att jag ”upprepar välkända gamla teser” av Walter Benjamin. Det är ännu ett sakfel – Benjamin förekommer varken i boken, intervjun eller Aftonbladet-artikeln.

Jag har sällan upplevt en lika tydlig och lika missriktad maktdemonstration

Men det stannar inte ens där. Wikberg adresserar också min andra arbetsgivare, Mittuniversitetet, och försöker få det till att min kritiska text i Aftonbladet diskvalificerar mig som akademiker: ”Inte bara Aftonbladet utan också Mittuniversitetet bör fortsättningsvis ha intresse av att faktagranska Johanssons texter”. Det är anmärkningsvärt, för att uttrycka det milt, och på ett personligt plan givetvis obehagligt. Jag har sällan upplevt en lika tydlig och lika missriktad maktdemonstration.

I det läget kan man bara ge igen med samma mynt. Är Kulturrådet bekväma med att Wikberg, under en drapa där han brännmärker en annan författare, presenterar sig som sakkunnig hos dem? För han deras talan? Och representerar Wikberg Svenska Bokhandlare- och Förläggareföreningens medlemmar när han försöker ta heder och ära av en skribent bara för att denne ifrågasätter Storytels bild av den svenska litteraturens tillstånd?

Wikberg gör anspråk på att vara forskare. Det är en roll som förutsätter läsförmåga, omdöme, hederlighet och oberoende. För mig är det tydligt att Wikberg saknar alla fyra.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.