Friskolornas företrädare blandar bort korten

När fakta blandas samman med anekdoter är det svårt att föra debatt

”Skoldebatten är tung att föra, som det lätt blir när åsikter och generaliseringar av det självupplevda förväxlas med fakta och sanning. Men den är värd att föra” skriver Jonas Vlachos.
  • Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
  • I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi och sekreterare i Åstrandutredningen.

Diskussionen om den så kallade marknadsskolan har pågått länge och det är utmärkt att den förs allt bredare. Debatten har emellertid svårt att röra sig framåt. Grundlösa påståenden och rena anekdoter upprepas tills alla måste förhålla sig till dem, samtidigt som forskning, utvärderingar och utredningar vantolkas och återges skevt.

Man skulle kunna hoppas att intresseorganisationer just inom skolans område skulle vara mer resistenta mot vantolkningar, men tvärtom är deras roll central. Det är helt enkelt svårt att föra en debatt där särintressen spelar en så tongivande roll. Som exempel är det värt att djupdyka i frågan om friskolornas betygssättning.


Barbara Bergström från Internationella engelska skolan avfärdar i DN (18 okt) att friskolornas betygssättning skulle vara generös. Samma budskap finns i en skrift som sprids av Friskolornas riksförbund där glädjebetygen betecknas som en myt. Som stöd för detta hänvisas till en Timbro-rapport som i sin tur hänvisar till en vetenskaplig studie. I egen översättning lyder emellertid en av studiens centrala slutsatser som följer.

”Vi finner starka indikationer på mer generös betygssättning på fristående gymnasieskolor, särskilt då på skolor organiserade i aktiebolagsform.”

Studien drar alltså motsatt slutsats mot vad den används för att påvisa. I skriften anförs också med hänvisning till en annan Skolverksrapport att friskolornas bidrag till den totala spridningen i betygssättning mellan landets högstadieskolor är liten.


Detta är i sak korrekt, men man nämner inte Skolverkets påpekande att detta är en naturlig följd av att andelen friskolor trots allt är rätt begränsad. Man missar också en av rapportens centrala slutsatser kring högstadieskolornas betygssättning.

”När det gäller skillnaden mellan kommunala och fristående skolor finns däremot en tydlig effekt av betygssättningen i relation till de nationella proven […] om det inte funnits några skillnader i betygssättning så skulle elever i kommunala skolor istället prestera lite bättre än elever i fristående skolor.”

Skolverket betonar också att de endast undersöker betygssättningen i ämnen med nationella prov. Samtidigt finner jag själv i en studie att fristående högstadieskolor är särskilt betygsgenerösa i ämnen utan nationella prov. Samma slutsats dras i en uppsats från Uppsala universitet som använder annat datamaterial och metod. Myt eller verklighet?


Samtliga dessa studier och rapporter bygger på jämförelser mellan betyg och nationella prov. I analyser av de nationella proven finner en kollega och jag att fristående skolor på både gymnasie- och högstadienivå rättar dessa prov generösare än kommunala. Fristående skolor betygssätter alltså i genomsnitt generöst i förhållande till generöst rättade prov.

Ibland verkar debatten närmast ha förvirring som mål

Helt i linje med detta visar en äldre studie att fristående gymnasieskolor sätter högre betyg i jämförelse med resultaten på högskoleprovet, medan Skolverket visar att gymnasister från fristående gymnasier klarar sig sämre på högskolan än studenter med motsvarande betyg från kommunala skolor. Anekdoter?

Friskolornas riksförbund skriver att det finns problem med bristande likvärdighet i betygssättningen, även helt oaktat friskolorna. Det är lätt att instämma i detta och det är utmärkt att Skolverket börjat skissa på modeller för en mer likvärdig betygssättning. Det är även utmärkt att riksförbundets ordförande i ett inlägg på DN:s ledarsida (21 okt) välkomnar Skolverkets arbete.


Problemet är bara Friskolornas riksförbunds remissvar på Molanders jämlikhetsutredning från den 12 april i år. Förbundet motsätter sig i detta svar ”att betygen ska förankras i provresultaten på skolnivå”. Därmed avfärdas just den typ av lösning som Skolverket skissar på. Det är möjligt att förbundet bytt ståndpunkt det senaste halvåret, men att komma med diametralt olika budskap beroende på sammanhang och publik inger inte förtroende.

På samma sätt fortsätter det på område efter område. I sin DN-artikel förnekar Barbara Bergström att friskolorna skulle ha ”enklare elever”, trots att rapport efter rapport slår fast att just så är fallet.

Hon påstår att tillgången till skolbibliotek är god samtidigt som Skolbiblioteksutredningen nyligen visade att friskolornas fåtaliga skolbibliotek blir allt färre, trots att antalet friskolor ökar. Studieron påstås återkommande vara bättre på friskolor trots att det saknas indikationer på att den skulle skilja sig systematiskt från studieron på kommunala skolor.


Ibland verkar debatten närmast ha förvirring som mål. Åstrandutredningen föreslog förra året att den kommunala skolan ges högre ersättning då den har ett bredare uppdrag än friskolorna, precis som var fallet när friskolesystemet infördes av Ask och Bildt i början på 1990-talet.

Förslaget avfärdas av en grupp friskolejurister som säger sig vilja reda ut missförstånd (Dagens Juridik 13 okt), men som i praktiken inte med ett ord berör vad som faktiskt motiverar förslaget (replik 19 okt). Samma utrednings förslag att införa ett allmänt skolval beskrivs återkommande som valfrihetens slut då skolplatser inte ska kunna paxas innan perioden avsatt för detta skolval stänger (DN 27 april -20). När blev paxade platser liktydigt med valfrihet?


Skoldebatten är tung att föra, som det lätt blir när åsikter och generaliseringar av det självupplevda förväxlas med fakta och sanning. Men den är värd att föra och diskussionen om skolans innehåll, dess organisation, styrning och dess roll i samhället bör vara bred och djup. Det finns dessutom utrymme för en viktig diskussion om intresseorganisationernas roll i politik och samhällsdebatt.


Jonas Vlachos är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och
sekreterare i Åstrandutredningen

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.