Hen förtjänar ett Nobelpris mest av alla
”Vem de än väljer så kommer det att väcka invändningar”
Inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur ställde vi tre frågor till några av våra kritiker.
1. Hur vill du att litteraturpriset utvecklas? Vad borde man belöna?
2. Med det i åtanke: Vem önskar du tilldelades priset i år?
3. Och med samma utgångspunkt: Vem hoppas du absolut inte får priset?
Uppdatering 221006: Annie Ernaux får Nobelpriset i litteratur 2022
INGA-LINA LINDQVIST:
1. Skandalerna har skapat en ängslighet som lett till försiktiga och menlösa val av pristagare. Jag vill att Akademien får råg i ryggen, biter huvudet av skammen och vågar provocera igen. Man borde belöna författarskap som drar uppmärksamhet till priset och skapar engagemang.
2. Fransmannen Michel Houellebecq för att ha satt fingret på samtidens ömma punkter. Stephen King är en modern klassiker och skulle skänka priset relevans. Ett udda men spännande val skulle kroatiska Dubravka Ugrešić vara som med poetiskt ursinne strör salt i Europas sår.
3. Inte ännu ett välkammat, hipstervänligt, slätt och invändningsfritt författarskap som man ställer i vitrinskåpet och beundrar men aldrig använder.
PETTER LINDGREN:
1. År 2019 fick vi lära oss att det blir roligare med flera pristagare på samma gång, så varför inte enligt friidrottsmodell hugga upp priset i olika kategorier eller grenar? Förslagsvis då i poesi, prosa, dramatik och övrigt. Tänk så praktiskt det hade varit om man till exempel hade kunna knöka in Dylan under övrigt 2016, utan efterföljande tjafs.
2. Enligt ovan föreslår jag att årets pristagare blir Gloria Gervitz (poesi), César Aira (prosa) och Linton Kwesi Johnson (övrigt). Dramatiken skiter jag i för nu. Jag skickar faktura till Akademien.
3. Mångkamparen (poesi, prosa) Anne Carson lämnar mig ofta en smula kallsinnig, så för min del får hon gärna slippa priset i år. Och vem unnar väl Norge någon som helst sorts ära eller framgång? Ner med Jon Fosse (dramatik). På övrigt säger jag Simon and Garfunkel.
SVEN ANDERS JOHANSSON:
1. Problemet, för Akademien, är ju att de inte har makten över vare sig förväntningarna eller reaktionerna. Därför gör de nog rätt i att högaktningsfullt strunta i alla hänsyn och ”signaler”, även om det blir allt svårare, och fortsätta belöna det de nu råkar uppskatta själva. Vem de än väljer så kommer det att väcka invändningar. Det som bör belönas är kort och gott litterär originalitet och kraft.
2. Slavoj Žižek. Ja, han är filosof, inte skönlitterär författare, men den sortens breddning av litteraturbegreppet kunde vara välgörande. Och tittar man tillbaka på listan av pristagare – med figurer som Theodor Mommsen, Henri Bergson och Winston Churchill – vore det inget orimligt val. Och han skulle garanterat bjuda på en underhållande Nobelföreläsning.
3. Det är väl de tippade valen som är tråkigast – typ Don DeLillo eller Haruki Murakami. Men Akademien brukar ju vara ganska bra på att undvika de fällorna.
Margaret Atwood behöver inga fler strålkastare på sin välförtjänta popularitet
RASMUS LANDSTRÖM:
1. En sak som glömts bort efter alla skandaler inom Svenska Akademien är att Nobelpriset vidgats ordentligt de senaste sex åren. Man har givit det till en journalist (Aleksijevitj), en singer-songwriter (Dylan) och en författare som skrivit science fiction och fantasy (Ishiguro). Ett sätt att vidga det ytterligare vore att ge priset till en renodlad genreförfattare, som ägnat hela sitt författarskap åt exempelvis skräck- eller science fiction.
2. Science fiction-författaren Kim Stanley Robinson. För att han skrivit den mest ambitiösa kontrafaktiska historiska romanen någonsin, uppfunnit den moderna cli fi-litteraturen och förnyat den klassiska terraformerings-romanen med sin Mars-trilogi. Och allra viktigast: för att han är vår tids stora utopiker.
3. Mircea Cãrtãrescu. Hans Orbitor-trilogi är bland det tråkigaste och mest pretentiösa jag har läst.
KARIN PETTERSSON:
1. Jag tycker om bredden i priset i dag, att det kan gå till både journalistik och låtförfattare. Jag hoppas att Akademien överraskar igen, med något storartat som vi aldrig hade kunnat tänka oss.
2. Jag hoppas som sagt på att bli överraskad, men om jag måste säga något så vill jag ha en politisk författare som spränger marken vi står på. Efter att många inför förra årets Nobelpris tipsade om honom läste jag den kenyanske författaren Ngũgĩ wa Thiong'o och det vore ett roligt val. Jamaica Kincaid vore också härligt.
3. Den tråkige och duktige Murakami. Eller Don DeLillo, som jag tyvärr aldrig begripit mig på trots att jag annars älskar den stora amerikanska romanen.
SINZIANA RAVINI:
1. Jag önskar att Nobelpriset gavs till Michel Houellebecq eftersom han lyckas fånga zeitgeisten som ingen annan. I Refug skildrade han ett klonat samhälle på jakt efter evigt liv, i Elementarpartiklarna den sexuella konsumismen, i Underkastelsen religionens återkomst och vår tids kulturkonflikter, i Serotonin människans oförmåga att finna mening och lycka i en värderelativistisk värld. Men mest av allt, för att han sätter fingret på vad jag skulle kalla vår tids farmakon – digitaliseringen av livet, som får oss att både avskärma oss från varandra och komma varandra närmare, för att inte tala om transhumanisternas sökande efter evigt liv – något han som sagt skildrade redan i Refug. Houellebecq är i mångt och mycket litteraturens svar på Schopenhauer men under hans pessimism ligger en djupt antiliberal kritik som begråter det faktum att klasskampen bytts ut mot en sexkamp, där det är den snyggaste, smartaste och mest förföriske som vinner. Jag kan inte komma på en författare som lyckas sätta fingret på samhällets sår med en större skicklighet, mod, självdistans och humor.
2. Om den Svenska Akademien inte är rädda för skandaler, ja då är det dags att ge priset till Michel Houellebecq! Det skulle väcka en rad intressanta debatter kring både estetik och etik, moral och politik.
3. Jag hoppas att Nobelpriset inte ges till en person som redan premierats av litteraturens finsalonger.
GÖRAN SOMMARDAL:
1. Nobelpriset i litteratur är ju inte något världsmästerskap i författeri. Därför är det inte heller konstigt att antalet författare som ”borde” ha men aldrig har fått det långt överstiger de prisade. Då tänker jag inte bara på författare som Eliza Orzeszkowa, Virginia Woolf, Zhang Ailing, Anna Achmatova, Elsa Morante, Nathalie Sarraute, Inger Christensen, Elizabeth Bishop, Fumiko Enchi, Marguerite Yourcenar eller Marguerite Duras utan i lik hög grad på sådana som Leo Tolstoj, August Strindberg, Apollinaire, Majakovskij, Lu Xun, Marcel Proust, Sadegh Hedayat, James Joyce, Gottfried Benn, WH Auden, Yukio Mishima, Chinua Achebe eller John Ashbery. Vad jag särskilt önskar mig är att Svenska Akademien, med eller utan skandaler, ska uppmärksamma författarskap som kan vidga inte bara vår förståelse av världen utan också de litterära vis på vilka världen kan gestaltas och begripas, och kanske förklaras.
2. Få författare jag känner till förtjänar en sådan uppmärksamhet mer än den kenyanske författaren Ngũgĩ wa Thiong'o.
3. … och Margaret Atwood behöver inga fler strålkastare på sin välförtjänta popularitet.
