Klimatkrisen exploderar i våra ansikten
Dystopin i ”Battlefield 2042” är inte så avlägsen som vi en gång trodde
En jättelik, monolitisk mur skiljer liv från död. På ena sidan uttorkad, utdömd öken. På andra en grön, konstgjord oas med ovärderlig teknologi. Här, i en morgondag där naturkatastrofer slagit ut hela ekosystem, skyddas odlingsbar mark av legosoldater och stridsvagnar.
I Battlefield 2042 vecklar den svenska spelutvecklaren Dice ut en kaotisk framtid i vår omedelbara närhet.
Klimatförändringarna har utlöst en global livsmedels- och bränslekris som i sin tur kastat in världen i en ekonomisk depression. Demokratier spricker i fogarna, länder kollapsar. Resultatet är en våg av klimatflyktingar, så kallade ”no-pats”, som desperat famlar efter trygghet.
Sedan första upplagan av Battlefield för närmare 20 år sedan har spelserien varit en av Sveriges viktigaste kulturexporter. Snyggt och sinnrikt – men också tankeväckande. Till skillnad från andra futuristiska krigsspel krävs det inte fantasi för att köpa inramningen av Battlefield 2042. Skruva upp klimatkrisen några snäpp, tillsätt allt mer hårdnackad nationalism och krydda med imploderande ekonomier så är du där.
Även om det inte, som Bioshock, konfronterar spelaren med svåra, moraliska spörsmål bubblar allvaret i bakgrunden. När du hissas uppför en brinnande skyskrapa, eller kapslas in i en skoningslös tornado är det svårt att värja sig. Kaoset bor omkring oss, skalan är bara mindre.
I spelens berättelser kan du lära dig av misstagen, börja om när allt går åt helvete. Verkligheten är inte lika generös
De stora framtidshotens globala karaktär står i smärtsam kontrast till nationalismens segertåg i västvärlden. När socialisten och teoretikern Rosa Luxemburg såg första världskrigets barbari legitimeras med nationsflaggor reagerade hon med vrede. 1915, i Juniuspamfletten, drar hon undan draperiet, skingrar illusionen:
”Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några höga jubelskrin […] de står inte längre glatt leende i tågfönstren för att vinka till folket […] I det bleka dagsljusets tillnyktrande atmosfär hörs en annan kör: de hesa tjuten från slagfältets gamar och hyenor.”
Luxemburg riktade udden mot både kapitalismens ekonomiska bas och nationalismens sociala överbyggnad. Nu, över 100 år senare, är tankeslingorna lika viktiga. Parallella, sammanflätade kriser kräver mer internationalism. Ändå är det nationalismens mörka reflexer som, när det verkligen gäller, dominerar.
Verkligt omtumlande förändringar sker sällan omedelbart. I stället är det till synes små handlingar som fortplantas över tid, skapar en fjärilseffekt. I glipan mellan vår egen tid och den förvridna dystopin i Battlefield 2042 anas vägen dit. Infernot av bränder, översvämningar och naturkatastrofer. Oviljan att göra upp med strukturella motsättningar som göder kriserna.
I tv- och datorspelens pixelskulpterade berättelser kan du lära dig av misstagen, börja om när allt går åt helvete. Verkligheten är inte lika generös. Därför blir dystopierna allt svårare att hålla på avstånd. Det skaver och kväver. Kanske just för att allt det där – explosion för explosion, skott för skott – trots allt inte är så absurt, så avlägset, som vi en gång trodde.
