KAJ får oss att älska losergubbarna på landet
Människosynen värmer som en pelletspanna i midvinterköld
Numera älskar jag att prata om uppvärmningssystem. När jag flyttade ut på vischan upptäckte jag att inget fick det att glöda i ögonen på gubbarna som när jag pratade om min nyinstallerade luft/vattenvärmepump. Till en början tyckte jag att det var märkligt, men efter ett tag förstod jag att det fanns ett lantligt kärleksspråk här: vad är väl viktigare än att hålla sig varm under vintermånaderna, och att ha en genomtänkt teori för hur man bäst värmer upp huset är otroligt mycket mera spännande än spekulationer i väder och vind. Numera älskar jag att stå och lyssna på utläggningar om fördelen med att ha två skruvar i pelletsförrådet.
I kulturvärlden har dessa gubbar aldrig stått högt i kurs. Antagligen är de Sverigedemokrater och hatar transpersoner. Fan vet om de inte tittar på inspelade avsnitt av Bingolotto med Loket på helgerna. Om inte annat är de ytliga: de få gånger då Tranströmer blir riktigt bitsk är när han talar om de ”som inte kan vistas någon annanstans än på / sin framsida”. De som inte är tankspridda, som aldrig öppnar fel dörr och får en skymt av den oidentifierade. ”Gå förbi dem!” utbrister poeten hätskt. Men gör man det missar man kanske en spännande utläggning om hur man backar med släp.
Sent omsider har jag upptäckt bandet KAJ, som i går kväll spelade på ”Allsång på Skansen”. Och min ingång i bandet påminner om hur jag lärde mig att sluta ängslas och började älska samtal om uppvärmningssystem. Deras senaste skiva, ”Karar i arbeit”, är en enda lång lovsång till dessa gubbar – eller ”gobbs” som man säger med en österbottnisk finlandism. Männen som graviterar i lotusställning i sitt digitala utanförskap, som längtar hem till text-tv, som tycker att lotterimössan från sparbanken har bra värmebehållning. Alla har så klart hört KAJ:s melodifestivalvinnare ”Bara bada bastu” och sett deras barnvänliga version av juckdansen. Och visst, KAJ är en humorgrupp som hämtar inspiration från den österbottniska revytraditionen med ”roliga låtar på dialekt om byoriginal”. Men inuti låtarna finns en människosyn som värmer som en pelletspanna i midvinterköld.
… inuti snällheten finns en klassmedveten humanism
Ta låten ”Karar i arbeit”: en underbar hyllning till gubbarna som stannar upp och tittar fascinerat på män som lägger fjärrvärmerör. Vi har ju alla sett dem där bakom stängslet – men har du någonsin tänkt på vilken uppmärksamhet dessa människor förmår uppbåda. Eller ta deras smäktande kärlekssång om gubben som sitter utled på chefens tjat, då en ”ängel” plötsligt dyker upp ”i skräpkorgen”. Hon har en fjäril i svanken, han har pengar på banken. Låten slutar i en utopi, där mannen och kvinnan möts på ”kärlekens bro” på flygplatsen. Eller ta den underbara ”Tech support åt mamm å papp” där sonen ber modern att slå upp ett nytt fönster och hon svarar: ”det blir så kallt då”.
KAJ får lyssnaren att älska dessa vackra förlorare. De spelar allt från EMD till rap och country, och nästan samtliga låtar är hyllningar till medelmåttiga men älskvärda människor. KAJ visar att det krävs en särskild sorts existentiell beredskap för att gå djupt in i livets ytliga aspekter – eller för all del vara stoiskt oemottaglig för dem. Och det känns faktiskt viktigt när världen står i brand.
För när bomberna faller över Teheran, demokratin monteras ner i västvärlden och klimatarbetet backar påminner KAJ om att dessa människor finns. De som tidigt lämnar den stormiga diskussionen under middagen och skrapar rutorna på bilen, så att man kan lugna ner sig i en varm bil. KAJ:s musik är snäll, men inuti snällheten finns en klassmedveten humanism, lika diskret som rumpvärmen i framsätet på den skrapade bilen.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln med Willem Daf
