Från haveri till hyckleri

Åsa Linderborg om Expressens brist på självrannsakan efter övertrampen under Metoo

Karin Olsson,  kulturchef på Expressen och Thomas  Mattsson, chefredaktör, Expressen.

Den 21 september skrev Karin Olsson en text om de män som Metoo-hösten 2017 anklagades för sexuella trakasserier och övergrepp: Ska de verkligen beläggas med livslångt yrkesförbud? En av dem hon ömkade särskilt var Fredrik Virtanen.

Expressens kulturchef och biträdande ansvarige utgivare skrev som vore hon fristående sin arbetsplats, tidningen som flerfaldigt fällts för sin exempellösa Metoo-journalistik. En av artiklarna som Pressens Opinionsnämnd diskvalificerade var skriven av chefredaktören själv; en sex sidor lång artikel om hur omöjlig Virtanen blivit.

Inte heller nämner Karin Olsson med ett ord allt hon själv har sagt och skrivit om mannen som över en natt blev arbetslös. Inte ens så mycket som en knivsudd av självkritik om hur uthängningarna i sociala medier förvandlades till sanningar i Expressen. (I Cissi Wallins fall handlar det troligtvis om grovt förtal.)


Ett år efter Metoo ser vi en vindkantring. Den allmänna uppfattningen är att Metoo är en fantastisk rörelse, men att vissa moralismer och namngivningar gick för långt. Medborgarna har satt större värde på pressetiken, och därmed rättssäkerheten, än medierna själva.

Publicister är opportunister, nu vill de inte längre betraktas som aktivister. Då gäller det att kasta sig i en ny skuta och så ljudlöst som möjligt lossa förtöjningarna till kajen man nyss stod och gastade på. Då trycks det texter med en väldig fart.

”En av artiklarna som Pressens ­Opinionsnämnd diskvalificerade var skriven av chef­redaktören själv”

Så Karin Olsson beställer en artikel av Fredrik Virtanen, som – utan att närmare nämna Expressens ansvar för hans belägenhet – också undrar hur länge han ska bestraffas. Tre dagar senare skriver Jonas Gardell på samma kultursida en text där han ifrågasätter Cissi Wallins agerande, för vad kan man uppnå med den sortens offentliga hämndaktioner? Själv skulle han aldrig fundera på att göra något liknande, trots att han också blivit våldtagen, redan för fyrtio år sedan eller mer, och fortfarande lider svårt av det.

I alla sina texter är Jonas Gardell det stora offret oavsett ämne; mobbad, kränkt, missförstådd, diskriminerad, våldtagen. Nu går han från att vara Jesus till att vara Gud – rättskiparen.

Gardell, som inte heller nämner Expressens betydelse för att ge Wallins Instagramkonto fötter, ställer ändå en bra fråga: Till vilken nytta tjänar skampålejournalistiken? Ord står mot ord, lång tid har förflutit och det saknas vittnen – av det lär vi oss ingenting. Namnen blir för evigt hoptrasslade med varandra, det är bara hemskt att se.

Det här har några av oss försökt diskutera hela tiden. Kändisrubrikerna gör att vi inte ser att Metoo sitter i strukturerna, och att det är ett arbete som tar tid. Svaret på denna kritik har varit att man måste nämna några namn, så att alla fattar att Metoo är på allvar. Det är så jag minns att Karin Olsson argumenterade i en debatt på Kulturhuset den 8 mars.


Jonas Gardells artikel har poänger, men den hade varit viktig på riktigt om han vågat skriva den för länge sedan.

Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset i Stockholm, tog sitt liv i mars i år.

I samma text som Gardell broderar ut porträttet av sig själv som en riktigt stor människa, berättar han hur han tryckte tillbaka det bubblande raseriet han drabbades av när han härförleden såg Aftonbladets kulturchef på Bokmässan i Göteborg. Han kände för att skrika, men avstod då han inte vill göra sig till ”åklagare, domare och bödel”. I nästa mening gör han sig till exakt detta genom att anklaga henne för att ha drivit Benny Fredriksson i döden.

Åsa Linderborg fortsätter som chef, skriver han och frågar: ”Ska det inte kosta mer?”

Jag tänker på Benny Fredriksson hela tiden. Jag lever ständigt med hans lätt pliriga leende och guldiga hår från den enda gången jag träffade honom, i entrén till ett kafé på Kungsholmen. I hasten letade vi båda i några sekunder efter varandras namn. Han hade just köpt dramatiseringen av Mig äger ingen och jag var glad och stolt.

Jag grubblar mycket över vad jag skrev i december 2017, när Aftonbladet gjorde sin granskning av chefen för Stockholms kulturhus. Fanns det något jag – vi – hade kunnat göra annorlunda?

Inte mycket. Det var ett klassiskt grävjobb om en av Sveriges största kulturmakthavare. Vi – någon – borde ha granskat Kulturhuset stadsteatern för flera år sedan, problemen var ju välkända, inte minst av Stockholms stad. Ett par saker önskar jag ogjorda, varav en formulering som jag själv är skyldig till.

Detta har jag redovisat och bearbetat öppet i egna texter, i tv, på scen, i internationell press och i radio, däribland i Martin Wicklins Söndagsintervjun. Jag hade inte modet att smita undan och det har ”kostat”, för att svara på Gardells fråga.

Kvaliteten på Aftonbladets granskning är en klen tröst. Det som hänt är en mardröm för en journalist, något som man själv måste uppleva för att förstå vidden av.

Det var inte Aftonbladet som ”mördade” Benny Fredriksson, för att använda det ord som Martin Wicklin lade i munnen på den genomsorgsna änkan Anne Sofie von Otter. Men om vi inte hade granskat Benny Fredriksson just den turbulenta hösten 2017, hade han kanske fortfarande levat. Det är den realitet som jag måste brottas med.

”Expressens redaktörer ska tacka sin lyckliga stjärna att Virtanen inte hamnade i en psykos”

Ingen kan veta vad som föranleder ett självmord. Det är alltid en rad samverkande omständigheter, och det är extremt sällan – världen över – att det utlöses av en mediegranskning. Men jag kan ändå inte låtsas som att tragedin inte på något sätt har med mig att göra. Det har den, och det har förmörkat mitt liv.


När jag i mars skulle hantera Benny Fredrikssons bortgång famlade jag efter Dagens Nyheters framlidne kulturchef Olof Lagercrantz, som 1974 anklagades för att ha gjort slut på Harry Martinson. Hur klarar man av den här sortens förebråelser? Vilket ansvar har vi när något sådant här händer?

Lagercrantz var alltför arg och sårad för att vara till någon hjälp. Jag kan inte dela hans fräsande känslor, jag är bara ledsen. Jag har haft större nytta av Från helvetet till paradiset, där Lagercrantz är ciceron i Dantes kretssystem. Där hittar man lismarna, de usla rådgivarna, ränksmidarna, kappvändarna. Smitarna. Det är som att vandra runt i text-arkivet hos dem som nu beklagar Virtanen för att han inte har ett jobb att gå till.

Alla borde öppet diskutera sina formuleringar och publiceringar i stället för att försöka springa ifrån dem genom att peka på alla andra. Alla tidningar hakade på Aftonbladets granskning. Den som skrev hårdast om Benny Fredriksson vid hans avgång var Karin Olsson.

Andra borde diskutera det de aldrig skrev eller sade.

Det var åtskilliga som tyckte om Benny Fredriksson och räknade honom som sin vän. Det hade kanske hjälpt honom om de bett om spaltutrymme i december 2017 i stället för i mars 2018 när allt var för sent. Tystnaden överslätas som ett uttryck för det miserabla tillståndet Metoo-hösten 2017. Ingen kunde ju säga någonting, för Metoo-jakobinerna var gaaaaalna. Det är att skylla ifrån sig bristen på civilkurage. Sådant visar man när omgivningen är som mest fientlig.


I Lina Makbouls reportage i Uppdrag granskning berättade Fredrik Virtanen att han övervägt att kasta sig framför 3:ans buss. Han nämner särskilt Expressens löpsedel på Arlanda, där hans ansikte glor rätt in i barnens ögon. De väntar på att checka in, familjen ska fly landet utan att barnen förstår varför.

Expressens redaktörer ska tacka sin lyckliga stjärna att Virtanen inte hamnade i en psykos när han stod i kollektivtrafiken på Folkungagatan.

I månader sökte Lina Makboul både chefredaktören Thomas Mattsson och Karin Olsson, men ingen av dem ställde upp för en intervju. De höll sig undan. Det här är också en del av Metoos historia; publicister som vägrar svara på kollegornas frågor. Få har dock fräckheten att likt Karin Olsson häromdagen, skriva en söndagskolumn om hur dumt det är att SVT inte har ett mediegranskande magasin. Fler journalister borde granska journalister, skriver hon, rätt ut i det blå.


Det är alltid frestande att försöka vara The voice of reason, men om Expressen ska begära nytt förtroende måste de rannsaka sig själva inför alla oss andra. Och om Karin Olsson verkligen oroar sig för dem som riskerar livslångt yrkesförbud, borde hon anställa Fredrik Virtanen. Eller åtminstone ge honom en kolumn att försörja sig på.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.