Walmart visar att planekonomi fungerar

Leigh Philips och Michal Rozworskis bok förändrar debatten – och skapar hopp.

I en serie texter presenterar Aftonbladet Kultur några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.

I dag: Journalisterna Leigh Philips och Michal Rozworski vill omvärdera begreppet ”planekonomi”. Men går det verkligen att föreställa sig en värld utan marknader? Rasmus Landström har läst författarduons bok ”Folkrepubliken Walmart”.

Årets pris för märkligaste titel går till författarduon Leigh Philips och Michal Rozworski. Folkrepubliken Walmart heter deras bok, och som läsare tänker man: What?

Är inte Walmart det där vidriga amerikanska företaget som betalar svältlöner, utnyttjar barnarbetskraft i asiatiska sweatshops och sliter inälvorna ur våra stadskärnor? Var det inte affärskedjan som för några år sedan ställde ut sparbössor för att personalen skulle skramla till sina kollegor?

Jovisst, säger Philips och Rozworski. Men Walmart är också ett logistiskt underverk och – håll i dig nu – en planekonomi jämförbar med femtiotalets Sovjet.

Det ska sägas med en gång: årets viktigaste vänsterbok är här. Glöm Pikettys stapeldiagram och Martin Hägglunds överskattade livsvåndor, för här kommer en bok som drämmer konkreta socialistiska förslag rätt ner i den samtida ekonomiska debatten.

Folkrepubliken Walmart är en liten skrift på 224 sidor, författad av den amerikanska vänsterns två mest hajpade vetenskapsjournalister, och boken lyckas med bedriften att skapa hopp, vara stringent och samtidigt skitrolig. Och nu finns den på svenska, i översättning av Per Björklund.


Det finns begrepp instängda i giftskåpet som arbetarrörelsen skulle behöva ha en stor debatt om. ”Löntagarfonder” är ett sådant. ”Planekonomi” ett annat. Men plocka isär orden och du upptäcker saker som redan pågår.

Löntagarfonder är ju bara ett slags medvetet styrd kollektiv kapitalbildning, precis som våra pensionsfonder. Medan planekonomi innebär att man rycker delar av ekonomin ur marknaden. Den offentliga sjukvården har nog ingen missat. Men vad färre känner till är att flera storföretag verkar efter devisen ”utbud och efterfrågan är för förlorare”.

Den stora bedriften som Leigh & Rozworski gör är inte att presentera en heltäckande samhällsvision – utan att förändra debatten

För vad innebär egentligen ”marknadsekonomi” och ”konkurrens” på företagsnivå? Ett svar får man genom att titta på Walmarts konkurrent Sears & co. Även det ett gigantiskt detaljhandelsbolag, som ägnat sig åt en konkurrensfilosofi som skulle gjort Ayn Rand grön av avund.


När libertarianen Edward Lampert tog över företaget 2013 införde han intern konkurrens mellan olika avdelningar – verktygen skulle tävla mot underkläderna i sann Gordon Gecko-anda. Resultatet blev en katastrof. Enheter som konkurrerade om golv och hyllplatser, ologiska placeringar av varor och högljudda gräl kring annonskampanjer.

2016 gjorde företaget 2 miljarder i förlust och 2017 stängde man 150 butiker. Det Lampert inte förstod var att den fria marknadens överhöghet är något man skrämmer barn med – inget som hårdhänta företagsledare tror på.

Ställ sedan detta mot Walmarts samtidiga tillväxttakt på 8 procent per år. Det är jämförbart med, tja, Folkrepubliken Kinas.


Hos Walmart finns ingen intern marknad. De olika grenarna, butikerna, leverantörerna och lastbilarna konkurrerar inte med varandra. Allt är koordinerat och mellan avdelningarna råder generös informationsdelning. Företaget har produkter från mer än 70 länder och driver 11 000 butiker i 27 nationer. Det rör sig med andra ord om den planerade ekonomins international.

Nu skulle man kunna invända att Walmart verkar på en marknad och styrs av prissignaler. Men … glöm det. Affärerna är djävulusiskt utformade för att valla kunden mellan olika köpstationer.

Vill vd Doug McMillion att du ska köpa en uppblåsbar kanin kommer du att göra det. Vill han att du ska dricka upp hans överskottslager av te med mangosmak kommer han se till att du gör det också. För kunden förefaller det som råbarkad kapitalism, men sett inifrån framstår det som en solidaritetsprincip mellan avdelningarna.

För att citera bokens undertitel: ”Hur storföretagen lägger grunden till socialismen”. Walmart är nämligen lika stort och komplext som … Sveriges ekonomi. Man behöver med andra ord inte ens tänka ”om vi bara skalade upp det till nationalstatsnivå”.


Så, vad ska vi då göra med dessa insikter? Den viktigaste slutsatsen som författarna drar är att planering funkar. Den är beroende av pålitlig information och i tider av big data har vi detta i överflöd. Problemet är bara att storföretagen inte planerar demokratiskt, utan för att maximera vinsten åt ägarna.

Skulle ett socialistparti som vinner makten (vilket kan ske tidigare än vi tror i dessa instabila tider) kunna använda sig av Walmarts samordningsprinciper? I så fall är det avgörande att de gjort hemläxan, menar författarna. Tror vi på allvar att fossilekonomin kan avskaffas utan planekonomiska principer? Eller att ett enskilt företag kommer fixa elektrifieringen av de svenska vägarna? Utan planekonomisk hjälp kan vi glömma en rättvis grön omställning.

Nu går det givetvis att göra invändningar mot Folkrepubliken Walmart. I ett avsnitt skriver Philips och Rozworski att planering fungerar så bra att en värld utan marknader är fullt tänkbar. Inte ens de mest hårdföra marxisterna brukar vara så frimodiga: hur många är sugna på en nationell plan för mikrobryggd öl?

1920 skrev nyliberalismens gudfader Ludwig von Mises en essä med den torra titeln Economic calculation in the socialist commonwealth, som fortfarande är det starkaste argumentet mot planekonomi. Där menade han att i en större ekonomi kan planeringskommittéer aldrig ersätta marknadens prissignaler till fullo.

Leigh & Rozworski menar att digitaliseringen ändrat förutsättningarna, men själv tvivlar jag. Visst kan vi tillverka elbilar och kullager utan marknad, men i en rakt igenom planerad ekonomi är det svårt att se det lokala musteriet på hörnet.


Detta är dock bara en randanmärkning. För den stora bedriften som Leigh & Rozworski gör är inte att presentera en heltäckande samhällsvision – utan att förändra debatten. Efter Thomas Pikettys böcker vågar ingen längre påstå att ett oreglerat finanskapital är en bra idé. Och efter Mariana Mazzucatos Entreprenörstaten är det bara inbitna timbroiter som tror att staten är en dålig innovatör.

Något liknande har Folkrepubliken Walmart potential att göra: den visar att planekonomi fungerar, bara ännu inte för oss.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.