Liberalernas tragedi – bryter med sin historia

Öppningen för samarbete med SD är unik i EU

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Liberalernas partiledaren Nyamko Sabuni vänder ryggen mot socialdemokratin och den svenska liberalismens pionjärer – och öppnar för samverkan med Sverigedemokraterna. ”En närmast unik politisk strategi  i EU”, skriver Olle Svenning.
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Liberalernas partiledaren Nyamko Sabuni vänder ryggen mot socialdemokratin och den svenska liberalismens pionjärer – och öppnar för samverkan med Sverigedemokraterna. ”En närmast unik politisk strategi  i EU”, skriver Olle Svenning.

KULTUR

I en av alla dessa oändliga tv-debatter ställde jag, som det visade sig, min sista fråga till förre folkpartiledaren Per Ahlmark: ”Hur kunde folkpartiet så länge ingå i samma politiska allians som österrikaren Jürg Haiders naziorienterade parti?” Han svarade fullkomligt ärligt: ”Det var ett moraliskt förfall – en politisk skandal. Jag lämnade alla politiska uppdrag när folkpartiets dåvarande ledning inte omedelbart bröt med Haiders fascister.”

Slutsatserna följde naturligt av en liberal intellektuell och ideologisk tradition. Redan på 30-talet gjorde Dagens Nyheters blivande chefredaktör Herbert Tingsten upp med den totalitära nazismen och fascismen. Under krigsåren bildade liberaler några av de mest betydelsefulla kamporganisationerna mot nazismen.


Dagens liberaler ska på söndag svara på partiledningens principiellt och historiskt fullkomligt absurda fråga: Bör partiet ingå samverkan med Sverigedemokraterna för att därmed kunna befria sig från varje spår av allianser med Socialdemokraterna, det parti som liberaler, efter en viss återhållsamhet och försiktighet, genomförde demokratin tillsammans med? 

Liberalismen är en fundamental del av det socialdemokratiska eller syndikalistiska tänkandet. Ernst Wigforss, den svenska socialdemokratins teoretiker, har skrivit mycket om det liberala arvet och gemenskapen, ”socialismo liberale”, som det kallades av bröderna Rosselli; de mördades av fascister.

Jag misstänker att dagens liberaler inte ”läst historia” som Sven Wedén, en tidigare partiledare, rekommenderade.


Liberaler, som gärna betecknar sig som de mest hängivna EU-anhängarna, tycks nämligen inte ens nödtorftigt orienterade om EU-liberalernas förhållande till högerextremismen. Inget av dessa partier, av någon betydelse, bedriver organiserat samarbete med högernationalister eller protofascister. I Frankrike betecknar Emmanuel Macron och hans anhängare Le Pens Nationell samling som den absoluta huvudfienden. De två blocken är jämnstora i dag.

I Danmark säger liberalernas systerparti, Radikale venstre, nej till högerextremism och stöder i princip socialdemokraterna, om än med viss och välmotiverad vänsterkritik.


Ingen skulle kunna föreställa sig att den tyska center-högern skulle erbjuda förhandlingar med högernationalistiska och främlingsfientliga Alternativ för Tyskland. 

I Italien rådde länge efter kriget en republikansk pakt enligt vilken de demokratiska partierna enades mot fascistiska rörelser. Det ändrades inte förrän charlatanen och tv-mogulen Silvio Berlusconi grep makten och utsåg fascistiska ministrar.

Det finns en närmast oerhörd historisk laddning i det möte svenska liberaler nu kallat till

I Spanien skapades för några år sedan det liberala partiet Ciudadanos och partiet hade inledningsvis stora framgångar; i vissa autonomier (regioner) fick det runt 30 procent av rösterna. Sedan gav partiet upp sitt oberoende och allierade sig med den stora, svårt korrupta högern och med Vox, fascistiskt och Franco-svärmiskt. Ciudadanos föll samman, förlorade miljontals väljare och kan nu vara på väg att utplånas, parlamentariskt och regionalt. Som svenska liberaler.

Det kan trots allt glimma till något för liberalerna, exempelvis som vid valen i Holland helt nyligen, men liberalerna där samverkar inte med högerextremister.

Tjeckien leds av liberalen, oligarken och tidningsmagnaten Andrej Babiš men inte i samverkan med högerextremister utan med socialdemokrater och mer indirekt kommunister. 


Svenska liberalers politiska strategi är alltså närmast unik i EU. Partiets Sonderweg, för att tala tyska, försvaras ibland med att Sverigedemokraterna är ett tämligen ordinärt borgerligt parti som har visst folkligt stöd och beskydd av uppsatta vänner inom den del av näringslivet som upphöjer sina egenintressen till allmänintresse och inte vet mycket om demokrati. 

Jag började med viss systematik följa den moderna europeiska högerextremismen för något kvartssekel sedan när Nationella fronten erövrat ett stort antal städer i den franska södern. Bland det Fronten genomförde var utrensningar av ”opassande” böcker och konst från biblioteken (Sölvesborgs-modellen) och konserter som anklagades som politiskt stötande. 

Fronten drog in sociala rättigheter, bland dem barnbidrag till familjer där inte båda föräldrarna var av ”etniskt-franskt” ursprung. Gatunamn byttes ut; de fick inte längre vara uppkallade efter Nelson Mandela och Olof Palme för att ta ett par exempel. Invandring och flyktingar förbjöds. (Invandrarfria zoner, kallades det).


Denna sortens högernationalism strömmar genom Europa, Sverige inkluderat, och växer i styrka: Etnonationalism, rasism, kultur förvandlad till folklore, murar mot det icke-nationella, begränsningar av mänskliga fri- och rättigheter. Asylrätt elimineras, aborträtt försvinner. Pressfriheten inskränks och domstolar politiseras.

Spanska Vox kräver att lagar som förbjuder kvinno- och hustrumisshandel ska rivas upp. Partiet vill legalisera hets mot folkgrupp. Muslimer kallas ”avskyvärda”; föraktet uttalas lika självklart från Sverigedemokraternas riksdagsgrupp som i kommunförsamlingar i högerreaktionära kommuner i Andalusien. Sverigedemokraterna och Vox sitter i samma partigrupp i EU-parlamentet.


Det finns en närmast oerhörd historisk laddning i det möte svenska liberaler nu kallat till. 

Den sträcker sig från upplysningstiden, 1830, 1848, 1914 och 1918, märkesår för demokratisk kamp. Från Karl Staaff (bokstavligen högerns spottkopp) till Tingsten, gärna Ahlmark fram till den lilla liberala skara som på söndag ska pröva sitt arv, sin praktik och framtid. 

Den gamla slitna frasen brukar lyda: Historien upprepas som fars. Den här gången spelas föreställningen upp som tragedi: Sista måltiden.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.