Aktivismen går före litteraturen för Ernaux

Men hennes politiska position följer ett förenklat och moraliserande tolkningsmönster

Annie Ernaux, årets nobelpristagare i litteratur.

”Jag skriver för att hämnas min egen ras.” Annie Ernaux, årets nobelpristagare i litteratur, ger sitt författarskap en tydlig mening. En något chockerande lek med ord; ”ras” betyder för henne ”klass”. Skrivandet, fortsätter hon, är ett vapen som måste användas politiskt.

Hennes berättelser, eller arbeten som hon föredrar att kalla dem, förankras i klasstillhörigheten och påverkas av hennes egna position inom klassystemet, från underklass till härskande social elit. Hon förvandlas under förflyttningen till en métis social– en blandras”. Återigen associerar hon till rasistiska klichéer.


Ernaux betonar att hon inte skriver romaner eller självbiografier. Den term hon i stället använder är ”social autofiktion”. Hon genomför ”etnologiska studier” av hur det egna jaget formas. Den analysen gör också Isabelle Charpentier i sin avhandling om Ernauxs författarskap. Andra kallar Ernauxs texter för ”social poetik”.

Klassbegreppet hos Ernaux är svårtolkat. Hennes föräldrar tillhörde inte arbetarklassen, snarare stod de nära underklassen och den deklasserade småborgerligheten. Ernauxs skildring av uppväxten nära fadern är grym och fylld av det ungdomliga klassförakt hon en gång bar på. Pappan kallas svag, löjligt feminiserad och beskrivs som oförmögen att följa de enklaste etikettsregler. Han förblir livet ut fången i den depression som följer på hans första dotters tidiga död (Annie Ernauxs storasyster).

”Vi behöver honom inte”, skriver Ernaux när hon och mamman överger eller befriar sig från pappan. Hans begravning blir till en akt av förnedring. Senare i livet skriver Ernaux om honom: ”Jag måste skriva, eftersom vi aldrig kunde tala med med varandra.” Hon vill be om förlåtelse.


Ernaux vill inte försköna eller romantisera sin uppväxt och sitt förflutna. Främlingskapet dominerade familjens förhållande till omvärlden. Hon vill också undvika ”eländesskildringar”. Det är jag osäker på om hon lyckas med. Scenerna där hon gestaltar mötena mellan sig själv, den socialt uppåtstigande, och föräldrarna i deras ohjälpliga utsatthet och sociala förnedring är fyllda av våld.

Uppdraget riskerar att förvandlas till något missionerande. Olyckligtvis. Ernauxs säregna författarskap och konstnärlighet motsvaras nämligen inte av något politiskt skarpsinne

Den sociala konfrontationen får Ernaux att pröva om hon är en ”klassförrädare” – för henne en oerhörd och avgörande fråga att söka svar på. Det är nämligen klassen, inte individen, som är subjekt hos Ernaux. Hon strävar inte efter att skildra enskilda personer: alla är konstruktioner av givna sociala och ekonomiska omständigheter. Hon strävar mot att nå den kollektiva sanning om samhället som Honoré de Balzac gjorde om 1800-talets Frankrike.


Ernauxs grundläggande idé är att synliggöra motsättningar mellan de dominerande och dominerade, mellan en härskande elit och de förtryckta. Hon översätter till litteratur sociologen Pierre Bourdieus sociala och kulturella modeller och böjningsmönster. Hennes texter hamnar därmed mycket nära det socialt deterministiska.

De undertryckta klassernas möjligheter att åstadkomma social förändring är mycket begränsade och värdet i klassgemenskapen och arbetarkulturen är undanskymt. Ernaux växte upp i Normandie, den franska socialismens historiska centrum, men den starka arbetarrörelsen är närmast osynlig i hennes böcker.

Skrivandet är politikens högsta stadium, blinkar Ernaux åt Lenin och hon gör anspråk på att vara talesperson för ”de som tiger eller får nöja sig med att bli beskrivna. De som inte hörs.”

Uppdraget riskerar att förvandlas till något missionerande. Olyckligtvis. Ernauxs säregna författarskap och konstnärlighet motsvaras nämligen inte av något politiskt skarpsinne. Hennes politiska position placeras alltid in i ett förenklat och moraliserande tolkningsmönster. Enligt Bourdieus ”dominerande mot dominerade”. Av det följer ett ständigt pågående symboliskt våld, riktat mot underklassen.


Hon bär till och med på ett litet nostalgiskt minne av det sovjetiska systemet. Ibland hänger hon sig åt en något primitiv antiamerikanism; hon har till exempel en viss förståelse för terrorattackerna som den 11 september 2001 la Twin Towers i ruiner och dödade tusentals människor. Ernaux är skeptisk till den moderna feminismen; kvinnors rättigheter måste underordnas klasskampen. Kvinnor eller flickor som bär slöja uttrycker, enligt Ernaux, i allt väsentligt sin självständighet.

Partipolitiskt ställer hon sig bakom vänsterpolitikern och frimuraren Jean-Luc Mélenchon. När han 2017 blev utslagen som presidentkandidat kunde hon inte välja mellan de två kvarvarande ledarna, Emmanuel Macron respektive Marine Le Pen.


Ernaux skriver flitigt på politiska upprop och har snart nått samma nivå som Jean-Paul Sartre. Ibland väljer hon att solidarisera sig med helt obegripliga rörelser eller personer. Ett exempel: stödet till Houria Bouteldja, länge ledare för den lilla identitetspolitiska riktningen, PIR.

Bouteldja är hårdför antisemit som har solidariserat sig med terrorister som utfört mord. Hon fördömer Charlie Hebdo och Salman Rushdie och driver våldsam kampanj mot homosexuella. Enligt Bouteldja existerar inte homosexuella i Iran eller i arbetarkvarteren i Frankrike, endast i det dekadenta väst.

Ernaux skrev på ett upprop till förmån för Bouteldjas yttrandefrihet men gjorde ingen markering mot hennes groteska idéer: ”Vi delar inte alla åsikter hon står för.” Oklart om den begränsningen i åsiktsgemenskapen innefattar homofobi, antisemitism, kvinnoförtryck, rasism eller religiös underkastelse.


Annie Ernaux vill, skriver hon, hellre vara en politiskt ledande aktivist än en litterär.

Den ambitionen har hon lyckligtvis aldrig kunnat förverkliga.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.