Carl Antons comeback väcker nostalgin till liv
Pandemin får oss att söka oss till minnena
Jag tog studenten 1995 från Kungsholmens gymnasium, tillfälligt evakuerad till Nya Elementar i Åkeshov när lokalerna i stan renoverades. Ful skola, ful skolgård. Jag minns att det snöade på mösspåtagningen.
Vi var i Paris på klassresan. Ett fint minne är från när Lotta, Solveig, Anders och jag nådde de översta stegen på trappan upp till katedralen Sacré-Cœur, högst upp på berget Montmartre. Jag har ett fotografi. Vi sitter i solen och ser nöjda ut. Annars handlade det mesta på den tiden om att få tag i alkohol och om att leka lycklig.
Studenter vill leka lyckliga. De har sett på äldre elever hur man gör. De vill också få snö på mössan och skrika från flaken och skaffa sig egna minnen.
Samma sommar, 1995, sändes sista säsongen av Carl Anton i Vita bergen i tv. Jag klev ut i mitt vuxenliv medan han mjukt stängde dörren till sitt, åtminstone det mer synliga.
Jag vet inte om Carl Anton behöver någon presentation? Men för yngre läsare blir det väl nödvändigt: Carl-Anton Axelsson föddes i Stockholm 1933 och utbildade sig till tecknare vid Beckmans designhögskola. Han var illustratör på Dagens Nyheter när genombrottet som trubadur kom med ett framträdande i Hylands hörna i början av 60-talet. 1965 startade konserterna med gäster i Vitabergsparken på Söder. När jag var barn var Carl Anton en sommarinstitution. Efter konserterna har han främst ägnat tiden åt sitt måleri.
Nu möts vi här igen, i tiden mellan hägg och syren. Han är 87 år, jag 44. I maj 2020 släppte Carl Anton sin comebackskiva, Det vackraste ljuset.
Det var brorsdottern Titti Nordemar som föreslog att han skulle spela in igen. Carl Anton var tveksam först. ”Det var länge sen jag gjorde nåt sånt och jag har nog lagt det där bakom mig”, berättar han i cd-häftet.
På nätet läser jag att Titti Nordemar till vardags jobbar som arbetsterapeut med musik och akupunktur som verktyg. Hon har mött smärtpatienter i över 40 år. Många av dem har haft ont i flera år utan att det har gått att hitta några tydliga kroppsliga orsaker. I Carl Antons familj har det varit flera dödsfall på senare tid. Titti Nordemar visste nog vad hon gjorde. Hon är själv med på skivan, tillsammans med pianisten Per-Erik Hallin och Backa Hans Eriksson på bas.
Det är ingen märkvärdig inspelning. Några gamla låtar, några nya. Carl Antons stämband har tappat ton, men han sjunger med samma proffsiga frasering som förr. Och i studion återvände glädjen: ”Det här är det roligaste jag har gjort på många år och glädjen växer”.
Den glädjen smittar bara man hör talas om den. Skivan ger mig tillfälle att återupptäcka musik jag kan utantill fast aldrig riktigt lyssnat på. Överbyvals är en av Carl Antons mest älskade sånger.
Det är ju någon sorts chanson-stil han kör med inser jag nu. För mitt inre gehör hör jag dragspelet med sina snirkliga sextondelstrioler. Oh la la! I Montmartre hette konstnärerna Toulouse-Lautrec och Picasso. I Vita bergen heter katedralen Sofia. Paris och Stockholm dubbelexponeras.
”En vals med alla måsarna uppe på Överbyberg
och Vindö Strömmar blommar av segel och båtar i färg
Kom hit!
Här bjuder mamma på blåbär med socker och kylskåpskall fil
Skogen syns långt idag och vattnet minst ett par mil”
Musiken må låta fransk, men platsen han sjunger om, Överbyberg, ligger i Stockholms ytterskärgård. Huset där köpte Carl Antons föräldrar när han var barn. Det är hans hustru Libbe som kommer med filmjölk och blåbär, och Isabel, flickan som återkommer i texterna, är deras dotter. Minnena skriver reportage.
I den nyligen utgivna boken Själens biologi och vår fria vilja skriver molekylärbiologen Henrik Brändén om emotionella minnen, både lustfyllda och posttraumatiska. Doften av vildhallon katapulterar en kroppsreaktion av frid när författaren minns hur han plockar bär på ett kalhygge. Någon annan hukar sig och får svårt att andas vid anblicken av skolgården hon mobbades på som barn.
I hjärnan flyttar sig minnen från korttidsminnet till långtidsminnet medan vi sover. Med förflyttningen, skriver Brändén, påverkas det ihågkomna. Det reduceras till sin betydelsebärande kärna. Efter sömnen kan man se strukturer och mönster man inte såg förut. Minnesbilden återskapas, reduceras och fogas in i ett sammanhang.
Minnen som är viktiga för oss kommer successivt att stärkas genom att vi återupplever dem. Samtidigt försämras ett minnes kvalitet för varje gång man påminner sig om det. Återberättade minnen blir visklekar inuti våra egna huvuden.
En vän skriver på Facebook om minnen från en resa till öknen i Sinai. Nostalgi, skriver hon, är en väg till det som är viktigt för oss. Den talar om för oss vad vi saknar, vad vi längtar efter, vilka vi är.
Hennes fundering om nostalgin är som så mycket annat just nu väckt av coronan. Jag har lagt märke till att flera talar om hur undantagstillståndet får dem att gå i barndom. Om oroliga drömmar. Själv tänker jag mycket på mat jag åt som barn. Stekt ägg på dubbellimpa, förknippad med matsäck och resor. Jag lyssnar på Ulla Billquist också och sånger från beredskapstiden. Den musiken har förut låtit ytlig och falsk. Nu känns den tvärtom som djupaste sanning. Pandemin gör tydligt det viktiga och skalar bort annat.
Det är inte det att man längtar tillbaka. Nostalgin ger punkter att kalibrera nuet med. Eller som hos en konstnär: Den som målar i olja kan ändra länge på duken. En akvarellist har bara en chans på pappret, men återvänder till sina motiv. Gamla människor häpnar ofta över att de minns saker i ungdomen bättre än vad de gjorde förra veckan. Jag börjar fatta nu. Det är det som studenterna vill ha utan att förstå det än själva. De behöver samla noder att kalibrera sitt förflutna med i framtiden. För att hitta vägen till sig själva då.
Plötsligt ser jag att Carl Anton beskriver det i Om maskros och tjärdoft:
”För hela året drömde jag.
Om vår korta sommar drömde jag.
Och äntligen kom den
Och jag fick rå om den.
Då gömde jag,
Små sommarminnen gömde jag.
Maskros, som tändes
I solen, som brändes,
Gömde jag.”
