Vanföreställningar från nätets mörkaste vrår

Qanon är konspirationsteoretikerna som blivit en maktfaktor i amerikanska valet

Politiskt möte med Donald Trump i augusti 2018.

Visste du att Hillary Clinton, Bill Gates, påve Franciscus och världens alla elitgrupper från Hollywoodstjärnor till finanskapitalister ingår i ett uråldrigt pedofilnätverk som årligen torterar, äter och offrar enorma mängder barn till Satan? Och att företagsloggor samt våra välkända kulturella religiösa symboler egentligen är tecken för Lucifer och pedofili?

Kolla in händerna när du ser en kändis på foto eller film. Gesterna avslöjar medlemskap i the cabal – the deep state som står bakom mord och terror runt om i världen. Det är false flag-operationer med crisis actors för att skapa kaos och bereda väg för världsdiktaturen – the new world order. Men en man kommer att rädda oss. Hans namn är Donald John Trump och uppdraget kommer direkt från Gud.

Jag hade heller ingen aning förrän jag av en slump stötte på den då nykläckta och i dag växande och allt konstigare makabra Qanon-konspirationen.


Lördagen den 28 oktober 2017 lade den anonyma personen Q upp två inlägg på internetforumet 4chan med ett kärnfullt budskap – Hillary Clinton kommer att arresteras på måndag morgon. Trots att inga av Q:s fantasifulla förutsägelser slog in växte anhängarskaran, de så kallade Qanons, på sociala medier. Och från nätdjupens alla konspirativa mörka vrår har de under valåret 2020 upphöjts till politisk maktfaktor.

Den liberala mediebevakaren Media matters listar för närvarande 77 kandidater till kongressen, 72 republikaner och två demokrater, som på något vis omfamnat Q-konspirationen. Marjorie Taylor Greene och Laura Loomer från Georgia respektive Florida tillhör de 20 som hittills säkrat deltagande i höstens val och är helt öppna Qanons. Enligt Taylor Greene är 9/11 ett inside job och Loomer hävdar, utan bevis, att två av de senaste årens skolskjutningar har varit iscensatta.

Qanon beskrivs ofta som en sekt men jag antar att framgången beror på en rörelsedynamik av helt motsatt slag. Oberoende av Q:s budskap och utan formella ledargestalter och hierarkier är Qanons fria att lägga sina favoritpussel lite hur som helst.


I den apokalyptiska striden samsas chemtrails, Illuminati, 5G och frimurarna obehindrat med rymdödlor och satansoffrande pedofiler. Och att Michelle Obama egentligen är en man vid namn Michael, att JFK Jr lever medan Hillary Clinton och Tom Hanks kan ha ersatts av kloner glider lika sömlöst in i konspirationen som att partikelacceleratorn i Genève är en portal till helvetet.

Qanon liknar mer fandoms, de nätcommunities där fansen skapar världar tillsammans för att dela fantasier, tillbe och debattera sina idoler. Även där pågår en ständig strid mellan ont och gott. Tecken och symboler vittnar om kampen mellan den onda exploaterande nöjesindustrins härskare och de goda stjärnorna som vägrar låta sig förslavas.

På ytan är skillnaden inte så stor mellan vad en vanlig tonåring som dyrkar popstjärnor och ett medelålders Trumpfan sysslar med.

Britney Spears signalerar till sina fans i kampen om vårdnaden av sina barn och Trump kommunicerar med bland annat slipsfärger och stavfel i tweets. Nätsoldater i alla fandoms avkodar hemliga budskap, och avslöjar hålen i det officiella narrativet som ondskan försöker upprätthålla i maskopi med mediebolagen. På ytan är skillnaden inte så stor mellan vad en vanlig tonåring som dyrkar popstjärnor och ett medelålders Trumpfan sysslar med.


Det var i stället den märkligt förvrängda våldsamma världsbilden som 2019 fick FBI att i en intern skrivelse bedöma Qanon som ett möjligt inhemskt terrorhot. I augusti 2020 bannade Facebook 900 sidor och grupper plus 1 500 annonser med Q-relaterat innehåll medan andra belades med restriktioner. Och Twitter har stängt ner 7 000 Q-konton.

Knasiga konspirationsteorier har onekligen ett underhållningsvärde och yttrandefriheten är värd att värna även på privata företags plattformar. Men var går gränsen mellan det lyteskomiska och det livsfarliga när det exempelvis handlar om den film som påstås ha upptäckts i den sexbrottsdömde demokratiske politikern Anthony Weiner beslagtagna laptop?

Som potentiell trigger för politiskt motiverat våld saknar vansinnet motstycke.

Polis och åklagare sägs ha vittnat om hur de sett Hillary Clinton och hennes närmaste rådgivare tillika Weiners exfru Huma Abedin tortera en liten flicka, karva ut hennes ansikte, smeta in sig med hennes blod och dansa omkring, höga på det adrenokrom som utsöndrades vid barnets dödskamp. Vanföreställningen har blivit kanoniserad av Qanons och kan ses som själva urkällan för deras politiska drivkraft. Och som potentiell trigger för politiskt motiverat våld saknar vansinnet motstycke.


Enligt en undersökning från den amerikanska oberoende tankesmedjan Pew research center från mars i år var 77 procent av alla amerikaner ovetande om Qanons existens. Men medieintresset har antagligen skjutsat den lilla gruppen galningar från nätets marginaler in mot mainstream.

Nyligen tog en journalist upp den allt mer upphettade Q-frågan direkt med Trump och svaret var en vinglig balansakt. Presidenten kände inte så noga till Qanon, samtidigt använde han sin påstådda okunskap som skydd för att indirekt uppmuntra rörelsen.

Vad händer om Qanons lämnar sitt parallella nätuniversum och på allvar formerar sig i vår verkliga värld för att utföra hans heliga uppdrag?

Ett riskabelt spel då Qanons politiska lojalitet inte gäller republikanerna utan enbart Trump. Och hänger uteslutande på illusionen att han lovat dem rättvisa i form av avrättningar och livstidsstraff för det världsomspännande satansdyrkande pedofilnätverket.


Det har snart gått tre år sedan startskottet för Trumps hemliga krig mot the deep state. Qanons väntar fortfarande på att åtalspunkterna mot Hillary Clinton och tusentals andra ska offentliggöras, på massarresteringarna, krigsrätten, avrättningarna eller livstidstraffen på Gitmo. Hur länge ska de behålla tron och trust the plan?

Enstaka våldsbrott har redan skett inspirerade av Q. Men vad väntar om Trump inte agerar eller om han förlorar valet? Vad händer om Qanons lämnar sitt parallella nätuniversum och på allvar formerar sig i vår verkliga värld för att utföra hans heliga uppdrag?

För alla som tror att 800 000 amerikanska barn årligen våldtas och torteras innan de offras för att medlemmarna i the deep state behöver andrenokrom som partydrog och föryngringskur måste väl allt våld för att stoppa massövergreppen betraktas som civilkurage.


Det är lätt att utnämna Qanons till de främsta företrädarna för livsfarlig enfald. Men långt svårare är att försöka förstå varför vissa ståndpunkter som förr var en välargumenterad ideologisk grund för vänstern i dag blivit ett trassligt hopkok på avloppsrester hos delar av fringehögern. Varför retirerade vänstern från centrala politiska fält och lät motståndarna ta över?

Misstro mot elitskikten, mot politiker och institutioner, var exempelvis förr utslag av vanlig konventionell samhällskritik medan det i dag ses som en skum identitetsmarkör för dem med bristfällig utbildning eller brunt bagage.

Mediekritik var ju vänsterns paradgren men nu tror till och med dess fronttrupper på sociala medier att begreppet mainstream-media är ett altright-påhitt. Trots exempelvis Noam Chomskys och Ed Hermans inflytelserika arbete Manufactoring consent 1989 där medierna analyserades som språkrör för de privilegierades ekonomiska sociala politiska agenda.

Mediekoncentrationen, the deep state; alltså det militärindustriella komplexet och underrättelsetjänsterna som stat i staten, finanskapitalism och globalism, i går så självklara teman för vänsterkritik är i dag bärande delar i fringehögerns konspirationsrepertoar.


Qanons är inte bara skogstokiga, de är också ett av många svar på något grundläggande mänskligt som ställt politiker handfallna runt om i världen – en längtan efter ett större samhälleligt vi.

De omfamnar exempelvis bilden av svarta och vita som sluter sig samman runtom nationen som förenande idé. Amerikansk tokhöger sprider arbetarrörelsens gamla devis – enade vi stå, söndrade vi falla – medan vänstern här som där har tappat både ambition och analys som kunde ruska relevans i den politiska onelinern.

Den har också uppdaterats av Q/Trump-fandomet till WW1WWA; Where we go one we go all.

Och jag har ingen aning om vart denna politiska rörelse ska ta vägen eller vilka utbrott som kommer fortsätta skaka USA under 2020. Men oavsett vem som vinner valet i höst kommer identitetspolitik fortsätta att splittra landet och de grupper som bäst behöver ett starkt enat kollektiv.

Framtiden tillhör den politiska kraft som lyckas skapa ett omfattande inkluderande vi. Det uppnås förstås inte via mordisk konspirationsteori, men heller inte genom politikerfloskler, plakatparoller eller myndighetspåbud. Vänstern har inte råd att lämna walk over även på frågan om hur ett vi kan skapas där de flesta, oavsett olikheter och skilda intressen, känner att de ändå hör hemma och ihop.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.