”Det är inte tillräckligt berättat om kvinnorna”

Kvinnokamp och glesbygd är röda trådar i Elin Olofssons författarskap

Elin Olofsson vill inte bara ge glesbygdens kvinnor en röst genom sitt författarskap, som styrelseledamot i Kvinnojouren i Jämtland och Härjedalen och huvudsponsor för Offerdals fotbollsflickor är det något som hon genomgående strävar efter.

En herrgårdsfru på obestånd, en piga utan något att förlora och en outsider med konstnärsdrömmar – de spelar huvudrollerna i Elin Olofssons nya roman ­”Herravälde”.

Hon skriver gärna om kvinnors kamp för en egen tillvaro, liksom om livet i jämtländska byar.

– Det finns så mycket oberättat om kvinnor i glesbygden.

Det är 1921 och Alice, herrgårdsfru på Silvernäs, blir plötsligt varse att hennes bekväma tillvaro är ett luftslott. Samtidigt förlorar pigan Brita det lilla hon ­hade och gör vad hon måste för att få fast mark under fötterna – och Thomasine har just fått ­vittring på att det kanske, kanske finns en framtid som konstnär för henne. I ”Herra­välde” vävs deras öden samman i en liten jämtländsk by.

Att historien utspelas det år som svenska kvinnor fick rösträtt är ingen slump.

– Jag ville ha rösträtten som en ram till berättelsen, säger Elin Olofsson. Men jag vill visa att även om det förstås var en avgörande ­reform så fortsatte ändå kvinnors frihetskamper på en massa andra fronter.

Kvinnors strävan en röd tråd

Dessa kamper, och vilka val som var möjliga att ­göra, såg väldigt olika ut beroende på i vilken klass man levde i, något Elin Olofsson också ville lyfta fram.

– Alice som kommer från överklassen har det ju ekonomiskt tryggt – i alla fall i början – men är ändå i princip en ägodel till männen i hennes liv. Brita måste slåss bara för att överleva; stjäla ägg och hitta lador att sova i. Och för ­Thomasine handlar frigörelsen rent bokstavligt om att lämna ­fadershuset.

Kvinnors strävan att få ­leva ­sina egna liv löper som en röd tråd i hela Elin Olofssons författarskap, och inte bara där. Hon sitter i styrelsen för Kvinnojouren i Jämtland och Härjedalen, och är ­huvudsponsor för Offerdals flicklag i fotboll, ”vi hoppas att de går upp som damlag nästa år”. I sina böcker vill hon ge röst åt glesbygdens kvinnor, som hon tycker är för få i den svenska litteraturen.

– I den mån det skrivs om glesbygd är det ofta de manligt kodade stereotyperna som får plats: ­jägaren, fiskaren, bonden … Det är inte tillräckligt berättat om kvinnorna, och berättar man inte så hamnar man aldrig på agendan. Dess­utom får vi i förlängningen en sned historieskrivning.

Jämtland återkommer

Jämtland och dess byar har lätt förklädda varit spelplatser i alla de fem romaner Elin Olofsson hittills skrivit. Inte så konstigt, ­menar hon, då det är en jämtländsk by hon själv har vuxit upp i och i dag bor hon alltså i Offerdal, med cirka 1 600 invånare.

– Jag fattar logiken i en ­liten by, jag vet vem man blir. För alla blir någon i en by – ”den där författaren”, ”den där som inte klipper gräset”… På gott och ont håller vi koll på varandra. Och jag tror att det hänger ihop med att det där uppstår så många historier som ­lever kvar fast ingen längre minns hur det började. I storstäder kommer hela ­tiden nya berättelser och tränger undan de gamla men det gör det inte i byar.

Letat i tidningsarkiv

Både ”Herravälde” och hennes förra bok ”Krokas” är historiska ­romaner och för att få en känsla för tidsandan har Elin Olofsson tillbringat mycket tid i tidningsarkiv. Där hittar hon, som hon säger, en ”ofiltrerad” bild av den tiden, precis vad som hände där och då. Som artikeln om ”två bleka ynglingar med pistol” som satt i häktet i Krokom – just en sån berättelse som sen ekar genom decennierna.

– Alla visste förstås vilka de var, vilka de sen gifte sig med och var de slog sig ner. Det är sånt som kan få folk många år senare att anse att vissa byar är lite ruffigare än ­andra, säger hon med ett skratt.

En händelse som spelar roll i ”Herravälde” är ­Anders Zorns död 1920, och hon läste mycket om hur det rapporterades.

– Det var ju en världs­händelse. Men när jag läste om den fick jag mycket ­annat på köpet, om pigor dömda för stöld och herrgårdsfröknar det gick illa för. Och ­annonserna! Folk som ville investera i fabriker men absolut inte en där arbetarna var organiserade. Det säger mycket om vilka spänningar som fanns i samhällskroppen just då.

Hård disciplin

Elin Olofsson har på sex år skrivit fem romaner. En förutsättning för att vara så produktiv är att hon kunnat skriva på heltid ända sedan första boken. En annan är en hård disciplin – hon skriver 10 000 tecken varje dag, hur trögt det än går. Idéerna samlar hon på sig löpande; noterar samtal, tar en bild, lägger en lögn, ett gräl, en relation på minnet.

Planen är att börja med den sjätte romanen i höst. Det finns en idé men den är än så länge ”så liten att den inte ens fått ett dokument i datorn än”. Hon vill inte svara på om det blir Jämtland igen men avslöjar att den kommer att utspela sig i historisk tid.

– Jag tycker ju att det är så roligt att sitta i tidningsarkiv!

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.