Sagolik galenskap

Barbro Westling hyllar Suzanne Ostens kritiserade film: Närmast tabubrytande spännande

Ti är sju år och bor tillsammans med sin mamma Siri. Den möblerade lägenheten har de hyrt på ett halvår. Siri börjar med att slå sönder porslin och glas, samla skräp och fixa till med containerfynd. Ti är med och har roligt. Mamma är så vackert blond och påhittig. Fullt med kulörta lampskärmar i taket och massor med tidningar och prylar överallt, i högar och labyrinter. Det är fantastiskt och det är konstigt. Ingen får lov att veta var de bor för Siri är psykotisk. Ofta finns det ingenting att äta, kläderna är skitiga och ibland får Ti inte ens lov att använda toaletten.

Flickan, mamman och demonerna blev först barnförbjuden, precis som Suzanne Ostens förra film Bengbulan från 1996. Osten och filmbolaget överklagade till Förvaltningsrätten och vann, men i går kom beskedet att Statens medieråd vill få saken prövad i den högre instansen Kammarrätten. 15-årsgränsen kvarstår tills ärendet är avgjort.

I medierna har det debatterats om filmen är för skrämmande.

Men går det att säkert veta vad som väcker oro och rädsla hos barn? Eller om känslorna på något sätt är meningsfulla? Minskar verkligen rädslan för att barnen hålls undan från allt okänt i och omkring oss?

Visst jagar de gummilika demonerna i trenchcoat Siri med glödande ögon och hål i stället för näsa och visst hetsar de mot slutet om att Ti måste dö. Men mamman skriker också nej. Och Ti är fullt upptagen på sitt håll. Suckande konstaterar hon att kylskåpet är tomt och går själv till Seven eleven för att handla på krita. Med en grimas kissar hon i glasburken när mamma stängt av toaletten. Inledningsvis berättar Ti och Siri i en tom biosalong att filmen kommer att sluta bra. Det är ett extra grepp men man tvivlar faktiskt aldrig på att Ti ska klara både sig och mamma. På så sätt är Ostens film en äkta saga. Hjältinnan Ti är både vanlig och extraordinär. Hon både slåss och delar kanelbulle med killen i skolan. Hon andas med violtabletter så att demonerna ska försvinna. Hon svingar nästan sitt svärd och flyger i luften. Ti är både verklig och fantastisk.

Det barnet verkar det inte finnas plats för när en självutnämnd beskyddarinstinkt nu går genom tiden. De som är små ska skyddas från isolerade inslag i svensk barnkultur medan Netflix går för fullt.

Och ju mer proppade av specialeffekter som tv-spel och barnfilmer blir, ju mer tycks kravet från nojiga föräldrar öka på tryggt inringade och entydiga bilder av verkligheten.

Kritiken mot Ostens film riktar ju in sig på att den återger verklighet, och inte fantasi. Det är ju Stockholmsmiljöer, tunnelbana och igenkännbara köksskåp vi ser! Det stämmer men ser en bara det råder ett slags selektiv verklighetsfundamentalism. För det finns ganska mycket annat. Ostens film tar sig för att gestalta psykisk sjukdom men är både verklighet och sminkat utstyrd fiktion. Dessutom är den en överraskande god saga. För vem kunde vänta sig att fröken i skolan skulle vara lugn och trygg. Någon som utan åthävor håller lektion, ställer frågor och har tid för barnens svar. Och som ser Ti från första stund. Och att bänkgrannen som, trots att Ti stinker och är smutsig, inte gör henne till mobboffer utan i stället blir hennes kompis. För bra för att vara sant? Inte igenkännbart som verklighet eller en film av Osten?

Suzanne Osten är en pionjär inom barnkulturen, numera utnämnd till dess ambassadör och samtidigt barnförbjuden! Flickan, mamman och soporna var 1998 banbrytande teater och spelades länge i Ostens regi. Teatern har som film blivit mindre rå och Esther Quigley och Maria Sundbom gör enormt välavstämda och verkningsfulla gestalter av Ti och Siri. Det är Suzanne Ostens eget stoff och barnperspektiv men den kompetenta flickan stiger här fram i sin fulla kraft och visar att hon intuitivt är hemma också i det väldigt normala. I filmen har hon försetts med en ny bundsförvant, läraren (Ulrika Nilsson) som tar med sig sin egen kärnfamilj för att hälsa på klassen. Ti kramar om henne redan första dagen i skolan och lärarens blick på Tis mamma är inte dömande, bara helt oförstående. För den som kan sin Osten ser det ut som ett annorlunda och försonande vägval.

Ostens nya film är oavsett detta en med tanke på innehållet närmast tabubrytande spännande film som ingen bör avstå från att se.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln