Kulturdöden får vänta
Kalle Haglunds monolog en finstämd festivalstart
Under sommaren är det lätt att glömma vilken fantastisk teaterstad Stockholm egentligen är. Inget ont om parkteater och musikal, men det riktigt angelägna fattas. Å andra sidan är det lätt att förstå varför, publiken har bättre saker för sig (typ sitta på uteserveringen bredvid) än att besöka Galeasen när Festival Z drar igång för tredje året i följd. Det nötta scengolvet får de kommande fyra dagarna vara samlingspunkt för teater, dans, musik och performance. Allt har visats i olika sammanhang förut, men förhoppningsvis uppstår något nytt när frigrupperna sätts i ett sammanhang. På hemsidan flaggar man lite halvhjärtat för en politisk röd tråd, men av det märks inte mycket under första kvällen.
Mångsysslaren Kalle Haglund framför sin monolog …och den stora skogen, om att behålla sin identitet i en myllrande samtid. Han har stora, banala drömmar, men lyckas aldrig leva upp till dem. Scenen är tom och svart. Han skulle gärna bjuda på en storslagen överraskning, som att Bonnie Tyler skulle komma ut och sjunga sin hit Holding out for a hero, men han har helt enkelt inte ”de ekonomiska musklerna” för det. Och i det påståendet avslöjas kanske mer än han avsett.
Det påminner mig om flera uppsättningar på Teater Brunnsgatan Fyra. Man har helt enkelt inte råd att göra flashig teater. Regissör och skådespelare tvingas lägga desto större energi på orden och energin i det tomma rummet. För det finns inget annat att arbeta med. Resultatet är ofta strålande. Hundägaren med en osynlig hund i Människans bästa vän. De två vännerna som till och med dricker ur imiterade ölglas i Vapenbröder.
Kalle Haglund når inte de höjderna, men bjuder på ett uppriktigt och lite vemodigt material, delvis hämtat ur sin debutbok Mellanstadier. Bakgrunden som poetry slammare lyser igenom, och jag skulle önska att monologen fick stanna upp ibland i stället för att jaga punchlines. Att berättelsen är så starkt driven av samtiden med stort S innebär också att det finns många enkla poänger att hämta, om surdeg och Ipads. Sånt som får skratt. Men det är sällan det svepande eller omedelbara som gör djupast avtryck. Avsikten är förmodligen att leverera en lättsam och finstämd timme, och det är det.
Kristal & Jonny Boy förenar popmusik med performance och masker. De vore lätta att jämföra med syskonen i The Knife, om de inte vore så egna. De vågar ta sitt koncept fullt ut, och om det är varmt i lokalen så är det inget emot att komma ut, och tänka att sommaren inte per definition måste innebära kulturdöden.
