Tidigt i mars brinner en discobrasa i Skarpnäck
Tjipp och hej då till amerikansk kultur – med ett undantag
Kära amerikaner! Dear Americans! ¡Дорогие американцы!
Den här tiden på året brukar jag göra mig av med gamla grejer. Sådana ska man, som läsare av den här spalten vet, inte spara på. En hårt redigerad garderob, en noga tuktad bokhylla eller en välfriserad samling skivor är själva grunden för kulturell framåtrörelse. Minns att dåtiden är haram.
Under mitt liv har jag ändå samlat på mig mycket amerikansk kultur. Den behöver nu försvinna. Skälen är flera men ett är att jag är en lugn person med både takt och ton som inte uppskattar högförräderi. Då är det mer givande att läsa, till exempel, spanska Layla Martinez eller att drömma unga drömmar klädd i brittisk-jamaicanska Martine Rose.
På sjuttiotalet eldade det konservativa USA upp bögdisco. Nu omfamnar MAGA Village People. I början av mars blir det därför discobrasa i Skarpnäck. Där hamnar också alla gamla Philip Roth-böcker om kåta fotografer. De får ge plats för australiensiska Alexis Wrights ”Praiseworthy”.
Tid också att slänga dvd-utgåvan av Jennie Livingstons dokumentär ”Paris is burning” även om det månne är kontraproduktivt. En gång i tiden formade den filmen, om hemlösa transpersoner i New York, hela mitt politiska och estetiska väsen. Men herregud, jag äger inte ens en dvd-spelare.
”Tamla Motown då!?” invänder nu amerikaniserad vän av ordning. Hundra år gammal raggarrock. Joan Didion? Det var väl, handen på hjärtat, mest ett jävla gnäll? So long föresten, t-shirts från Emily Bode, skjortor från Ralph Lauren och trollet Grace Coddington. Tjipp och hej till Megan Boyleys ”Liveblog” och Theo Parrishs ”American Intelligence”.
Det enda jag behåller är mitt exemplar av John Coltranes ”A Love Supreme”. Inte ens J D Vances beskäftiga uppsyn kan oskadliggöra 1900-talets största konstverk alla kategorier.
Den amerikanska nationen är så debil att den inte ens vet att ta hand om Lucy Ellmann, kanske den största författare som har haft oturen att födas på USA-mark de senaste hundra åren. Att ”Duck, Newburyport” först publicerades i Storbritannien är inget olycksfall i arbetet utan en del av ett mönster. USA är inte förmöget att skapa betydelsefull kultur utan att förslava befolkningen. Inte ens Gene Hackman pallar med er.
Amerikaner! En gång var jag bjuden på julfest på er ambassad i Stockholm. Maten sög och gästerna var trista. Om någon jänkarambassadör mot förmodan får för sig att börja tjata om att jag måste lyssna på Steely Dans ”Aja”, för att den är ”ett sådant effektfullt och mörkt stilleben av USA:s själ”, har jag därför bara en sak att säga: ЗАБУДЬ ЭТО.
Café Bambino: Slampiga tanter & unga nuckor
