Mästerlig närvaro men räcker inte hela vägen
Jerker Virdborgs nya roman trampar vatten
Bro, bro av Jerker Virdborg
Man skulle kunna spela bingo med Jerker Virdborgs romaner. I rutorna kunde det stå saker som ”absurd situation”, ”karaktär som är lite eljest”, ”klaustrofobiskt begränsat berättarperspektiv”, ”påhittade ortnamn”, ”längre partier med historiska eller geografiska fakta” och ”intrig med otillfredsställande upplösning”. I mittenrutan förslagsvis ”fullständig kontroll över språk, rytm och gestaltning”.
De senaste romanerna har prickat in det mesta av detta, men också varit påfallande lika sketcher. En mamma som vägrar resa sig från en soffa på ett möbelvaruhus (”Mamma i soffa”). En pappa som tar med sin son på en guidad busstur i Stockholm och avslöjar, eller hittar på, de mest hårresande saker (”Cirkelns fyra hörn”).
I den nya ”Bro, bro” får vi följa gymnasisten Edvard, som några veckor innan han ska ta studenten bestämmer sig för att ockupera en gångbro över en å. Det hela är minutiöst förberett, med matsäck, verktyg och nödvändig utrustning, som förfalskade skyltar från Gatu- och fastighetskontoret och rullar av taggtråd. Sedan står han där, i många långa timmar, och ”håller bron”, som han säger, med uppenbar referens till Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” (lustigt nog utkommer romanen precis lagom till Runebergsdagen). Den ena personen efter den andra avvisas, med hänvisning till att bron är skadad, tills ryktet börjar sprida sig i det lilla samhället.
Som i de flesta av Virdborgs romaner och noveller bygger både spänningen och stämningen på utelämnande av viktig information, vilket frammanar en förvirrande, ibland mardrömslik känsla. Varför ockuperar Edvard gångbron? Försöker han stanna tiden? Hindra trafiken mellan de rika och de fattiga områdena? Eller har han bara flippat, av skolstress och svartsjuka?
Många scener på bron känns som upprepningar, och det hade räckt med hälften av Edvards ofta gymnasiala fantasier
Genom tillbakablickar får vi reda på att han skriver på ett specialarbete om just denna gångbro, och att hans gymnasiestudier inte varit särskilt framgångsrika. Han är betuttad både i sin lärare och i en tjej i klassen, men tycks tillbringa rasterna ensam.
Scenerna på bron varvas med Edvards minnen, läsefrukter om broar från hans specialarbete och rena fantasier om brons historiska betydelse. Mycket broar blir det. Förutom till Runeberg dyker det också upp referenser till dansleken ”Bro, bro, breja”, folksagan om ”De tre bockarna Bruse”, filmen ”Bron över floden Kwai”, ja, till och med popbandet Kent. Men vilka av Edvards minnen är egentligen sanna, och vilka är hans försök att skapa en annan berättelse om sig själv, för att rädda sin självbild?
Jerker Virdborg är en mästare på att skapa nerv och närvaro i en text. Problemet är bara att scenariot inte håller för en roman på över 300 sidor. Många scener på bron känns som upprepningar, och det hade räckt med hälften av Edvards ofta gymnasiala fantasier. På de enskilda sidorna, ner till enskilda stycken och meningar, arbetar Virdborg konsekvent enligt devisen ”less is more” – men i romanen som helhet blir det för mycket av det lilla, när de många scenerna staplas till en helhet som snart blir långtråkig. Inte heller är den säregne Edvard, som framstår som en avlägsen släkting till den autistiske berättaren Erik i Virdborgs lysande ”Sommaren, syster”, särskilt intressant, vilket är en kardinalsynd i en roman som är låst till ett medvetande och en berättarröst.
Jerker Virdborg debuterade som en del i millennieskiftets svenska novellvåg, och hans senaste romaner har på många sätt liknat uppblåsta noveller eller kammarspel, med ett begränsat antal karaktärer i en begränsad, absurd och alltmer intensiv situation. I jämförelse med dessa ter sig ”Bro, bro” utspädd, som att den spänner över för mycket, saknar fäste, och dessutom ofta trampar vatten.
Det blir helt enkelt en bro för mycket, om den referensen fortfarande flyger.
