”Jag sätter en sliten gammal franc på Michel Houellebecq”

Så tippar Aftonbladet kulturs medarbetare inför årets Nobelpris

Av: kultur@aftonbladet.se

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

António Lobo Antunes, Jamaica Kincaid, Michel Houellebecq – eller någon helt annan? I morgon får vi veta.
António Lobo Antunes, Jamaica Kincaid, Michel Houellebecq – eller någon helt annan? I morgon får vi veta.

KULTUR

I morgon meddelas vem som får 2020 års Nobelpris i litteratur.

Här avslöjar några av Aftonbladets kulturs medarbetare vems namn de tror blir uppläst i Börshuset klockan 13.

Karin Pettersson:

Ah, denna självsmekande Nobelkommitté. Vad vill de oss denna gång? Det känns masochistiskt att ens gissa, men nu gäller det att spela med. Helst skulle jag se Joan Didion som vinnare, denna analytiska, svala och precisa skildare av det amerikanska tillståndet. Som vi behöver henne nu. Annars gärna den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o, hans teman om kolonialism, exil och förtryck är lika angelägna.

Lennart Bromander:

Den rumänske författaren Mircea Cartarescu passar utmärkt in i mallen för lämplig Nobelpristagare, så honom tror jag på. En som jag visserligen inte tror på, men som det skulle glädja mig desto mer om det blev så, är den nigerianske författaren Chigozie Obioma. Hans debutroman ”Fiskarmännen” var helt lysande, och ”Minoritetsorkestern”, på svenska 2019, ännu bättre, en av de starkaste romaner jag läst på senare år och rimligen en blivande klassiker.

Pia Bergström:

Det kan vara kanadensiska Margaret Atwoods tur i år. Hon är 81 och snart är det för sent. Atwood har skrivit många klarsynta, framsynta och påhittiga romaner (och även poesi) om den föränderliga värld vi lever i, om kön och identitet, om myter, klimatförändringar, genetik och teknologi.

Åsa Linderborg:

António Lobo Antunes. Jag har bara läst en bok, men den är värd sitt pris bara den: ”Fado Alexandrino”, om ”nejlikerevolutionen” 1974. Fyra krigsveteraner berättar minnen från det skitiga kolonialkriget i Moçambique. Berättelsen vindlar mellan krigstrauma, homosexualitet som mindervärdeskomplex och revolutionsromantikens ofrånkomliga besvikelser.

Claes Wahlin:

António Lobo Antunes. Hans romaner återkommer ständigt, men alltid på nya vis, till Portugals mindre ärorika förflutna av kolonialism och diktatatur. Överlevare och andra förlorare hemsöks på ett språk där varje mening är ett äventyr och personteckningen når sällsynta djup i de själar som trasats sönder.

Petter Lindgren:

Mitt pekfingerorakel har i veckan snaskat runt i ”Alkemins blå eld”, Saleh Oweinis och Nina Burtons fina antologi med modern arabisk poesi, så nog får språkområdet anses vara spikat. Adonis? Nix pix päronskaft, säger pekfingret, men Salim Barakat, syrisk kurd, romanförfattare och poet med världsrykte, tillika bosatt strax söder om Stockholm. Klimatsmart, klappat och klart: Barakat.

Sven Anders Johansson:

William Shakespeare. Jättebra brittisk dramatiker – det vore skandal om han nonchalerades ännu en gång! Någon kanske invänder att han är död, men det var ju även Karlfeldt när han fick priset 1931, så vad är problemet?

Ulrika Stahre:

Jag sätter en sliten och smutsig gammal franc på Michel Houellebecq, författaren som med varje roman inte bara väcker debatt (vilket är en överskattad egenskap) utan också borrar djupt in i mänskliga och omänskliga sår. Köttigt och perverst, humoristiskt och svartaste svart, som hand i handske för vår kungliga akademi.

Ragnar Strömberg:

Som så många andra trodde jag benhårt på Jamaica Kincaid senast, men det tipset sprack som ett troll i solsken då få hade vägt in möjligheten att Akademien skulle välja en ytterst kontroversiell pristagare för att hävda sin suveränitet och endräkt i opinionens kastvindar. Så nu kanske behovet av att markera laddats ur, varför Kincaid eller Claudio Magris äntligen kan komma ifråga.

Amelie Björck:

Margaret Atwood. Med ”Oryx and Crake” och ”The handmaid’s tale” har hon skrivit uppfordrande ”spekulativ litteratur” om vilka framtider som riskerar födas ur det nu vi röstar fram. Hon har också skrivit oförglömligt ömsint poesi: ”The word hand floats above your hand like a small cloud over a lake.”

Kristofer Andersson:

Kunde de, hade Svenska Akademien & co sannolikt pressat igenom Heinrich Böll ännu en gång. Vem de däremot borde belöna: Kiowa-författaren N Scott Momaday, vars roman ”Hus byggt av gryning” markerade starten för den amerikanska ursprungsbefolkningens litterära framgångar under andra halvan av förra seklet.

Viktoria Jäderling:

Jag tycker det är dags för en riktigt litterärt obskyr författare som ingen känner till eller någon som inte skrivit så mycket, kanske Terézia Mora eller Tatiana Tolstaja, eller den underbara Marie-Hélène Lafon.

Lina Wolff, mottagare av Aftonbladets litteraturpris 2019:

Jag hoppas på någon vars litteratur kan hjälpa oss att överbrygga klyftor och komma närmare varandra samtidigt som idén om berättelsen vidgas. Gärna från en del av världen vars narrativ vi inte är vana att ta del av. Världen blöder och allt spelar roll, icke-politiska vakuum existerar inte. Jag hoppas på något lika otippat som storartat.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.