Sandler har fattat – i ett kul sexskämt kan alla förenas
Anna Andersson om humor i en polariserad tid
Adam Sandler har väl aldrig varit någon favorit så jag blev lite förvånad över hur mycket jag skrattade åt hans nya ståupp-show 100% fresh (Netflix).
Han skämtar om kön och sex, och om sånt som att kissa i duschen och orgier ombord rymdstation 69, han sjunger larviga sånger om uberchaufförer som luktar illa och om gamla människor som går väldigt, väldigt sakta över övergångsställen. Ni hör, trams alltihop.
Det ligger långt ifrån den politiska, svarta satir som varit så stor de senaste åren. Det har varit i huvudsak manliga komiker som – lite självpåtaget – klär av våra makthavare och slår vakt om det fria ordet. Som gärna hävdar att ”man inte får skämta om vissa saker längre, folk är så känsliga”. De preciserar inte vad de menar men jag får känslan av att de menar typ etniska minoriteter och funktionsnedsatta. Det är en cerebral humor, slick, smart och ofta elak.
Att satir frodas i en tid av politisk polarisering är inte konstigt. Oavsett sida så finns enkla poänger att plocka, skämt om ”sverigevänner” eller ”batikhäxor” ger alltid skratt (eller gråtskrattemojisar) från det egna laget. Men det är just det, det är bara de egna som skrattar. I övrigt bidrar den här humorn – och här är jag generös i definitionen av humor – till ännu djupare diken i samhällsdebatten.
Dessutom är det en humor som ofta bygger på ilska. Men det är när det kommer till kritan en rätt destruktiv grund för gemenskap (se gärna Hannah Gadsbys ståupp-show Nanette på Netflix, där hon resonerar runt detta).
Adam Sandler är varken arg eller elak, han är fånig. Trots att han är en vit, medelålders man så tycks han inte dra sig för att skämta om det han tycker är roligt. Han visar till exempel att den urgamla skämtgenren ”kvinnor är obegripliga” fortfarande fungerar, bara man är kul nog.
Hans humor går mer via magen än hjärnan och är aldrig svår att förstå. Ibland saknas poäng – som när han pratar om att den enda gången han såg sin pappa sårbar var de gånger var tionde år då pappan rakade av sig skägget – men då kompenserar han med minspel. Skrattet kommer omedelbart.
Kanske är det där hemligheten ligger. Det vi längtar efter nu är mindre polarisering och mer gemenskap. I ett riktigt kul sexskämt kan alla förenas.
PS. Översättningen av Sandlers show är dock under all kritik. Han kallar sig själv ”The Sandman” men menar inte ”John Blund”, och det är skillnad på ”genes” och ”jeans” – med mer. DS.
