Kultur

Det går ett misogynt spöke över kultursidorna

En deprimerande syn på konst när kvinnors skapande återigen tolkas som ”enkla avtryck”

Av: 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kerstin Ekman – påminde om hur Moa Martinsons skrivande avfärdades som en ”underlivssak”. Britney Spears – påminde om en tid då kvinnor inte fick handskas med egna pengar.
Kerstin Ekman – påminde om hur Moa Martinsons skrivande avfärdades som en ”underlivssak”. Britney Spears – påminde om en tid då kvinnor inte fick handskas med egna pengar.

KULTUR

Det största hotet kvinnor utgjort historiskt är att finnas till. Man skulle kunna beskriva jämställdhetens historia som en historia om förhandling. Tyvärr aktualiseras det här just nu. Tiden är inte linjär. Den är dum.

I media diskuteras rudimentära saker som transpersoners rätt att existera. Det är förolämpande mot alla inblandade, främst de som är under attack. Men på ett moralestetiskt plan pinsamt. Diskussionen får en att tänka på skamfläckar som när homosexuella, invandrare eller kvinnor objektifierades så. Som om ens existens med allt vad den innebär, mörker och ljus inte är tillräcklig för att mätas värde, utan den ska upp till bevis, misstänkliggöras. Debatteras? Skäms ihjäl.


Hårdrar man det har det alltid varit existensen det handlar om. Att få vara med i arbetslivet. Att få studera. Eller som Britney Spears beskriver det i sin senaste instagrampost ”det låter fånigt men bara att få ha mitt eget bankomatkort igen förser mitt liv med mänskligt värde”.

Jag tror trenden ofta inte är menad som misogyn, utan till och med som feministisk då kvinnor lånar ut sin röst till det som männen så framgångsrikt tjurat om

Britney blir en tacksam bild i det onyanserade hon visar upp. Vi skrattar åt den tokan men hon utför bara ett lajv om hur det var för hundra år sen, då kvinnor inte fick handskas med pengar. Hon ger en historielektion och perspektiv på hur olika man tror på kvinnors förmåga gentemot mäns. Skit i det nu. Det är svårt att engagera sig i för att det inte handlar om mig eller om er, och det här är en kultursida och jag är författare.


Det som däremot handlar om mig är den nya misogyna trenden som byter skepnad och transcenderar från kultursida till kultursida i Sverige just nu. När min dramaserie Amningsrummet kom tror jag fanimig det fanns en artikel på Expressen med titeln ”Kom igen när ni ammar på tjack”.

Det kan vara ett skämt. För så konservativt är det väl inte. Att hellre än att se skildringar av moderskap – eller som i Amningsrummet, skildringar av förlossningsdepression – önska tystnad? Jag ska inte försöka fabricera ett krig mot Expressens kultursida. Serien fick en fantastisk recension av Therese Bohman, men det blev en debatt.

Jag minns hur jag tänkte, hur i helvete kan det vara debatt om något som bara är? Det finns ju. Förlossningsdepression finns. Jag tror trenden ofta inte är menad som misogyn, utan till och med som feministisk då kvinnor lånar ut sin röst till det som männen så framgångsrikt tjurat om tills de fick kritik för det av feminister på 60-,70-, (80-talet var ingen politisk), 90- och 00-talet.


Då, så här i efterhand, tycktes feministernas arbete skett med framgång. Normen gick från det som Kerstin Ekman skriver så förtjänstfullt om i DN, hur Moa Martinsons otroliga litteratur ansågs som ”underlivssak” på 30-talet, Kerstin Thorvall avfärdades som bekännelselitteratur på 70-talet – till att få samma status som just bara litteratur på 90-talet. (Med de glasögonen kan man förstå Katarina Frostensons vilja att skriva poesi om bergarter, allt annat underkändes ju).

I Danmark, landet där de dolda drifterna är samspelta med de synliga begick Tove Ditlevsen till slut självmord, inte hyllad, inte firad. Nerpundad och olycklig och än i dag finns inte ens en diskussion att hennes litteratur skulle bli kanoniserad in i den av regeringen diskuterade danska kanon.

Trenden med manligt och kvinnligt blev normen igen. Varför låtsas? Varför vara woke?

Har ni läst Tove Ditlevsen? Det är hon och Hemingway. De är där uppe. Födde den moderna litteraturen. Nämen texten tar aldrig slut om jag ska berätta hur nedrigt världshistoriens bästa författare blev behandlade av sin omvärld. Men låt mig säga: det var ingen slump att Victoria Benedictsson använde manlig pseudonym (och så klart tog sitt liv).


Därför gör det så jävla ont att läsa på DN Kultur om hur kvinnors erfarenheter i litteraturen är terapi. Greta Thurfjell lyfter det intressant och frågan är värd att diskuteras. Varför inte. Det kanske är skönt för någon att skriva av sig. Men då är vi plötsligt också i ett landskap där kvinnligt kodad text inte är litteratur igen, inte är konst, utan nåt annat. Platt text? Okultiverad.

Tove Folkesson skriver sant i samma tidning om att man som författare använder sig av material. En förlossning kan vara material. Man samlar. För att vara övertydlig. Förlossningen är trädgården Monet såg för att sedan måla. Det är alltså ingen jävla arbetsterapi. Det är uppgiften att mota in sanningen om livet via litteratur. Det som litteratur alltid varit. Jag försöker inte ens vara dramatisk. Litteratur är att skildra sanningen i en förljugen värld. Kvinnors erfarenheter hör hemma där. Eller liksom kvinnor. Vem bryr sig? Den mänskliga erfarenheten hör hemma där. Och den är livsnödvändig.


Den misogyna trenden hade inte kunnat existera utan den ännu större trenden, som jag hastigt nämnde ett symptom på – trenden att ta sig rätten att diskutera en identitet (trans) – som är lika gammal som människans historia. Jag pratar om besattheten av könen.

Kanske är det inte ens misogyni att prata om ”varför kvinnor skriver om förlossningar”, som hakar i den parallella debatten om varför kvinnor skriver och läser överhuvudtaget. För säg 20 år sedan skulle den debatten vara omöjlig för den skulle anses så ocool. DN Kultur med sitt goda rykte skulle inte gå ner sig så i dyn och fällan att acceptera världen enligt kategorierna kvinnligt och manligt.

DN, som mäktig kulturinstitution med hög status, skulle inte blatant hoppa över Judith Butler så, för att inte säga Simone de Beauvoir, för att inte säga Nina Björk. Rosa täcken och konstruerade könsroller skulle göra det genant att ens nämna kvinnligt och manligt skrivande. För en sådan sak, ska inte, och kan inte, avgöra kvalitén på en text. Det hade den sexiga moderna dåvarande nutiden sett till. Men så hände något. Hur skulle DN kunna stå emot? Trenden med manligt och kvinnligt blev normen igen. Varför låtsas? Varför vara woke? Varför tycka om en storstad? Eller en genusinstitution.


På TV visas just nu nästan uteslutande program, både underhållande Bachelor / Bachelorette och samhällsprogram som bygger på olikheterna mellan könen. Belinda Olssons skit i SVT, Från savannen till Tinder, absolut, men också välproducerade produktioner som den om svenska Metoo-rörelsen fastnar i samma analys.

Metoo-rörelsen i Sverige var ett haveri. De enda som blir dömda är de som blev utsatta

Organisationen ”Fatta” återkommer i serien. De fokuserar mycket på ”män”. Att vara ”man”. ”Vad kan män göra?” De pratar om mannens ansvar som individ. Va? Som om män skulle ha ett essentiellt inbyggt våldskapital? Om män har det, vad har kvinnor då? Våpighet?

Sexuellt våld handlar inte om sex. Det handlar om makt. Förr i tiden var det hierarki och makt man diskuterade nu är det kön. Underbara skådisen Bianca Kronlöf har skrivit en bok som heter Brev till mannen. Inte brev till makten. Det är inte det ekonomiska system som gör kvinnor svagare som hon angriper i Tilde de Paulas tv-soffa. Det är män ”med dålig kvinnosyn”. Skönt. Ett politiskt problem som helt riktas på individen gör beslutsfattare, politiker, fria. Maktstrukturer intakta.


Strukturen är inte analysen längre. Det är könet. Vi har en kvinnlig statsminister. Jag ska inte sia om hur mycket det betyder. Men jag kan nämna att en annan kvinnlig partiledare gav SD den största segern någonsin. Trots att hon var kvinna. Ett glastak krossades åt höger right there. Vad bra? Veckorevyn postar på instagram när länder hann först med kvinnliga statschefer. Margaret Thatcher toppar listan.

Är de allvarliga? Hon som, när hon inte drack te med Pinochet, ensam avvecklade hela Storbritanniens välfärd och gjorde det sämre för arbetare och sämst för arbetarkvinnor, är nu en feministisk pionjär? Vi har gått vilse. Jag skiter väl i vem som rövknullar mig. Det är att det sker och hur det kunnat komma ända hit som är intressant. Metoo-rörelsen i Sverige var ett haveri. De enda som blir dömda är de som blev utsatta. Det är för att makten är intakt.

Om litteratur ansågs som litteratur av exempelvis litteraturrecensenter i dag hade det inte gått att diskutera könet på vem som vann August och varför kvinnor skriver och läser mer. Trots önskningar är författaren inte död. Verket är inte allt. Identiteten och individen är allt och då alltså dennes kön.


Jag finner det djupt deprimerande. För det är ett eko av allt annat. En spegel som visar en icke raffinerad civilisation: Vi och dem överallt? Invandrare och svenskar. Förort och stan. Varför läser jag om återvandring? Den diskussionen hade varit omöjlig om alla svenska medborgare ansågs vara svenskar.

Kanske, och förhoppningsvis, sker detta bara i Sverige. I skrivande stund har just salig Tove Ditlevsen nominerats till New York Times review of books bästa bok 2021, för Köpenhamnstrilogin, ett av världens bästa litterära verk.


Att skriva är att skapa. Låt oss inte tumma på den sanningen. Eller landvinningen. För förr i tiden gällde det ju inte kvinnor. Som Kerstin Ekman skriver: att skriva som kvinna var olika grader av att smutsa ner. Men att ta från författaren den agensen är som att ta från Britney hennes bankomatkort.

Det handlar inte bara om kvinnors rätt att vara konstnärer. Det förmedlar en deprimerande syn på konst. Som om inget skapas utan bara är avtryck. Så är det inte.

Jaques Lacan talade redan förra seklet om det skapandets villkor som inte ens den egna erfarenhetens berättelse utan om konsten som egen agent. Man skapar ur ett tomrum. Ur en brist. Att skapa, enligt honom, handlar om att leta efter det man inte har eller har förlorat. Ordet trubadur från franskans trouver. Leta/ hitta. Det är människan för dig.


Att skriva sanningen är författarens uppgift. Att skildra allt. Till exempel att skjuta en tjur. Eller snittas för att plocka fram ett barn man inte relaterar till för man är hög på petidin. Det är att finnas. Att få finnas. Att sedan säga hur bra det blir är kritikerns jobb, men att säga att det inte ens är en skildring utan en underlivssak/bekännelse/terapi är misogyni. Let's not. Again.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Jag vet inte ens om konsten finns längre

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Konst

Tove Ditlevsen

Britney Spears

Moa Martinson

Bianca Kronlöf