Skjut inte budbäraren
Petter Larsson: Amnestys rapport måste tas på allvar
Krigets första offer är sanningen.
Den frasen har ni hört tusen gånger förut.
Den brukar sägas och skrivas med beklagande tonfall. Här står vi nu i propagandastormen, ack och ve.
Man hade därför kunnat tänka sig att Amnestys rapport om ukrainska brott mot den humanitära rätten skulle välkomnas. Här har vi en oberoende organisation med personal på marken som utan att snegla mot det politiska spelet har dokumenterat vad man misstänker är krigsbrott.
I stället utlöstes en kritikstorm av ett sådan kraft att man nästan får känslan av att också Sverige skulle vara i krig.
”I realiteten talar Amnesty för att Ukraina ska kapitulera för Ryssland”, anser Dagens Nyheters kommentator Michel Winiarski.
”Amnestys nya rapport om Ukraina hade kunnat vara skriven på uppdrag av Vladimir Putins spinndoktorer”, hävdar Expressens ledarsida.
”Det verkar vara svårt för Amnesty att skilja på vem det är som angriper och vem som är offer”, säger Utrikespolitiska Institutets analytiker Jakob Hedenskog.
Jaha, vad tycker ni en människorättsorganisation som misstänker brott mot den humanitära rätten ska göra? Hålla tyst om det?
För att reda ut några missförstånd. Amnesty jämställer ingenstans de misstänkta ukrainska brotten med de ryska.
Organisationen ägnar sig heller inte enbart åt att granska ena sidan, utan har publicerat åtminstone ett 30-tal texter om ryska övergrepp.
Det Amnesty hävdar är att den ukrainska armén har placerat soldater i skolor och på sjukhus i eller alldeles i närheten av civila bostadsområden i 19 fall. Därmed har man utsatt civilbefolkningen för onödig fara, eftersom det är helt lagligt för ryska trupper att beskjuta dessa ukrainska militära installationer, ja det är för det mesta till och med lagligt ifall ryssarna skulle missa och råka träffa ett bostadshus bredvid.
För att förstå detta måste man skilja på två olika saker. Det första handlar om rätten att kriga. I det fallet bär Ryssland all skuld för sitt olagliga anfallskrig. Ukraina däremot har all rätt att försvara sig.
Det andra handlar om hur man sedan krigar, när kriget väl är igång. Då har Ukraina och Ryssland precis lika stort ansvar för att respektera de regler som finns. Att den ukrainska armén har rätt att försvara landet är oväsentligt, liksom att Ryssland har begått otaliga grova krigsbrott under själva krigföringen. Båda parter måste var och en för sig och helt oberoende av vad den anda parten gör följa krigets lagar.
Att Ryssland bombar urskillningslöst inom ramen för ett olagligt krig fråntar alltså inte den ukrainska armén ansvaret för att skydda civilbefolkningen så långt det är möjligt.
Nu hör det ju till sakens natur att krig i stadsmiljö nästan oundvikligen utsätter civila för fara. Men Amnesty menar alltså att den ukrainska armén både kunde och borde ha gjort mer för att undvika det. Man hade till exempel inte behövt placera trupper på sjukhus.
Kritiken är de inte ensamma om. Både FN:s människorättskommissionär OHCHR och organisationen Human Rights Watch har tidigare rapporterat just om hur ukrainska armén placerar sina soldater bland civila, som därmed omvandlas till legala måltavlor för ryska bomber. Stärker inte det Amnestys case rätt rejält? Eller är de också i händerna på ryska spinndoktorer?
Det verkar så, om man får tro denne Hedenskog som säger att ett antal icke namngivna människorättsorganisationer är ”påverkade” av Ryssland och specificerar att det också gäller Internationella Röda Korset.
Det är mycket allvarliga påståenden. Att Röda Korset, Amnesty och kanske ytterligare organisationer på något vis skulle vara styrda från Moskva trotsar i alla fall mitt förnuft och skulle verkligen behöva beläggas om Hedenskog menar allvar.
Men förmodligen är det så enkelt att man hellre skjuter på budbäraren än tar till sig den obekväma sanningen att inte bara fienden utan också de egna allierade – så får nog den ukrainska armén beskrivas efter allt svenskt stöd – kan begå brott mot krigets lagar.
