Medelklassens slappa livspussel sett nedifrån

1970-talets rapportböcker har gjort comeback i svensk litteratur

Tommy Sundvalls ”På äventyr i senkapitalismen” och Anders Teglunds ”Cykelbudet” är två exempel på inifrånskildringar av gig-ekonomin. ”En annan poäng med de ursprungliga rapportböckerna var att de blottade det orättvisa Sverige. De nya rapportböckerna låter oss på ett liknande sätt skärskåda medelklassens livspussel underifrån” skriver Rasmus Landström.

I början av 70-talet skedde en märklig sak på den svenska bokmarknaden. Plötsligt blev det populärt att döpa romaner, reportage och dagböcker till ”rapporter”. Genrens kännetecken var att författaren reste till främmande platser, gärna med inspelningsutrustning över axeln, och att texten blandade antropologi med klassisk epik.

Böckerna kunde vara allt från siffertunga skildringar av kinesiska byar (Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by) till experimentella dagböcker om livet bland amfetaminbrukare (Birgitta Stenbergs Rapport). Det viktiga, som litteraturvetaren Annika Olsson påpekar, var att de ”gav den andra sidan röst”. I dag är det allmänt erkänt att rapportboksperioden innebar en litterär renässans i mikroformat. Man skulle kunna kalla det för en socialpolitisk upplysningsperiod, då författarna breddade bilden av Sverige.


Kanske är skönlitteraturen på väg in i en ny upplysningsperiod? De senaste månaderna har en rad böcker publicerats om ämnen som det ofta talats om, men som sällan skildras inifrån. Jag syftar på gig-ekonomin, bärplockarna i de lappländska skogarna, byggarbetarna från öststaterna och de anställda med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Arbetsmarknadens undersida helt enkelt. Medan kritiken varit upptagen med ännu en ointressant debatt om medelklassen har dessa böcker smugits ut. Några har fått spridda recensioner, andra har knappt uppmärksammats.

Att tankarna går till 70-talets rapportböcker är knappast en slump. Ta en bok som Anders Teglunds Cykelbudet. En dagboksroman om hur en arbetslös musiker börjar jobba för Foodora när pandemin raderar hans spelschema. Det är en maffig bok som på över 400 sidor gestaltar arbetet detaljerat. Vi får läsa om kunderna som tar emot maten i kalsongerna, följa chattloggarna mellan buden, känna stressen när appen börjar pipa om budet cyklar fel, sicksacka mellan digitala konserter och budjobb.


På så sätt skapas en rigorös kronologi – en dokumentation av tiden – som får Teglund att framstå som en Knausgård i smutsrosa. Till en början tycker jag att det är omständligt, men halvvägs in i boken förstår jag poängen. Omständligheten är i själva verket en omsorg om detaljerna. Ett exempel: Teglund skriver aldrig att han tar ett pass – utan ett ”tretimmarsskift”. Och han ”tar” det inte, utan ”trycker på 'take shift'-knappen”. Detta kan tyckas som obetydligheter, men signalerar en medvetenhet om att vi är på litterärt jungfrulig mark. Fram träder ett samhälle där arbetarna blivit sina egna tidsstudiemän och Teglund gestaltar det genom att mäta och logga det, ner i minsta detalj.

Ett av rapportbokens främsta kännetecken var att den lät människor berätta själva. 50 år senare gör Teglund, Sundvall, Sunvisson och Carlsson Andersson samma sak

Som läsare kommer jag att tänka på Jan Myrdals Rapport från en kinesisk by. Boken hade som motto att författaren skulle vara ”verklighetens tolk inte dess vanställare”. Således skulle han ge ”allt material som gick att uppbringa”, vilket sedan arrangerades med montageteknik. Verkligheten skulle frambringas i sin råaste form, men för att göra det krävdes litterära tekniker.


På ett annorlunda sätt jobbar Tommy Sundvall i På äventyr i senkapitalismen. Även den bygger på noggrann research om Voi-jägare och budfirmor. Men Sundvall har i stället gjort en serieroman av det. Boken är vansinnigt rolig, som när trion skickas för att köra ett (!) paket från Stockholm till Pajala, innehållande en replika i plast av en sten från Berlinmuren. Eller när Voi-jägarna funderar över den ”ultimata gig-mixen”: ”Du hyr ett barn av Yepstr som köper mat på en Foodtruck, levererar med Foodora på en Voi”.

Som läsare blir man akut medveten om hur dum gig-ekonomin är. Som kollektivet Gig-watch påpekar handlar den ofta om att utnyttja en pool av arbetslösa för att utföra lågproduktivt arbete åt latmaskar. Givetvis fattar buden själva detta – och en motståndsstrategi är att garva åt eländet. På så sätt kommer Sundvall åt något som allvarstyngda reportage om exploaterade migrantarbetare missar.


Även Pelle Sunvisson använder en estetiskt intressant strategi i Svenska palmen. Romanen kommer lämpligt: den handlar om en ukrainsk yngling som jobbar svart inom byggbranschen. Jobben – eller giggen – får han via nätforumet Svenska palmen. Vi får läsa om livsfarlig snöskottning från tak, ogräsrensning runt slagskepp till villor och uteblivna löner.

Särskilt intressant är Sunvissons arbetsmetod: inför boken jobbade han själv som papperslös för att kunna beskriva villkoren i detalj. Karaktärerna är dock helt fiktiva. Resultatet blir en fascinerande blandning av arbetsmarknadsrapport och utvecklingsroman, påminnande om Göran Palms Ett år på LM. Svenska palmen är en roman med kluvet synfält: med samtidig utifrån- och inifrånblick på arbetet.


En sista bok i sammanhanget är Freddot Carlsson Anderssons B-laget. En unik skildring av arbetsmarknaden inifrån en npf-hjärna (adhd, autism). På en glittrande prosa – full av liknelser som ingen diagnosmanual kan frambringa – gestaltar Carlsson Andersson hur det känns att harva runt på praktikplatser i 50-årsåldern. Förnedringen i att alltid sitta på avbytarbänken känns i varenda stavelse. Som Annika Olsson skriver var en av rapportbokens främsta kvaliteter att den gav den andra sidan röst, med tillägget att den ”andra sidan” även kunde vara författaren själv. Kvalitetsbeskrivningen hade lika gärna kunnat gälla B-laget.

Nu är de här böckerna inte först med att berätta om undersidan av den svenska arbetsmarknaden. Kristian Lundbergs Yarden, Henrik Bromanders Smålands mörker, Charlotta von Zweigbergsks Fattigfällan och Daria Bogdanskas Wage slaves är viktiga föregångare. Men i de romaner jag nämnt här anas nya estetiska strategier. Ett av rapportbokens främsta kännetecken var att den lät människor berätta själva. 50 år senare gör Teglund, Sundvall, Sunvisson och Carlsson Andersson samma sak: använder omständlig berättarteknik för att ta sig ur de litterära konventioner som döljer verkligheten.


En annan poäng med de ursprungliga rapportböckerna var att de blottade det orättvisa Sverige. De nya rapportböckerna låter oss på ett liknande sätt skärskåda medelklassens livspussel underifrån. Efter Sunvisson kommer ingen betrakta en nyrenoverad lägenhet utan att se spöklika östeuropéer i bakgrunden. Efter Teglund kommer ingen kunna observera ett Foodora-bud utan att tänka på kalsongmännen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.