Hur många vuxenpoäng ger det att rädda världen?

Det råder en global pandemi och det är den navelskådande Generation X som styr

”Breakfast club” hade premiär 1985.

Under den ”Ok boomer”-debatt vi hade i vintras snurrade det runt ett meme på sociala medier som fick mig att skrocka förtjust. Det var en bild på figurerna i Breakfast club, 80-talets bästa high school-film, med en text som löd: ”Kom ihåg att för varje boomer som hatar en millennial så finns det en generation däremellan som hatar er båda” (min översättning).

Det är Generation X, min generation, som var ung på 80-talet. De som med ett internationellt språkbruk kallas boomers är våra föräldrar och millennials är våra barn. Alltså de som nu i coronakrisen riskerar att dö respektive få sin framtid ödelagd. Och de som styr världen just nu är vi, de emellan.

Vi var de som aldrig ville bli som de andra, tramsade om vuxenpoäng och knappt kan sätta oss i en kombibil utan att fälla en ironisk kommentar om svenssonliv. Ironin var vårt svar på våra föräldrars gravallvarliga världsförbättraranda.

40-talisternas klassresor gav många av oss materiellt schyssta barndomar så vi vände oss i stället inåt. Vem är jag? Hur känns det? Vi berättade om våra ätstörningar, psykiska ohälsa, aborter, övergrepp, missbruk, dåliga självkänsla, mobbning, kinks, missfall, barndomstrauman… Jag menar inte (bara) att raljera, vår generation har gjort mycket för minska skam och intolerans. Men allt har handlat om individen.

Det gjorde även Generations X:s främsta politiska projekt, Alliansen och i synnerhet Nya moderaterna.

Det gemensamma såldes ut och avreglerades. Individen befriades genom jobbskatteavdrag och rot- och rut-tjänster. Vi fick en välmående medelklass som kunde unna sig allt mer – champagne, en weekend i Barcelona, en städerska. Jobbiga saker kunde betalas bort; läsa läxor med barnen, frakta bort skräpet efter köksrenoveringen, hämta thaimaten. I brf-Stockholm är det många som hellre swishar några hundralappar än krattar ett par timmar på städdagen (uppslag för typisk Generation X-krönika: Jag tvingas umgås med mina konstiga grannar).

Det politiska projektet är i dag dött och begravet och det dansas regelbundet på dess grav. Det hände före den akuta kris vi är i nu men den har gjort det uppenbart att ensam inte är stark – kanske är individen till och med död, som Caroline Ringskog hävdar i senaste En varg söker sin pod. Detta är ett gemensamt problem som måste lösas med gemensamma krafter.

Vi i Generation X måste nu samla ihop oss och försöka fixa det här. De av oss som fortfarande inte vill växa upp tvingas till det när en pandemi slår till. Vi var kanske inte redo men ingen generation har någonsin från dag ett kunnat hantera en global katastrof.

Om det är till någon tröst är det dock så att vi inte alls hatar er, boomers och millennials, utan tvärtom älskar er.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln