Folkhemmet är en relik att förnya

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-07-26 | Publicerad 2016-07-22

Ann Ighe om nationalismen, Per Albin och ett begrepp som inte löser våra problem

Jag kan inte annat än hålla med Olle Svenning i hans motvilja mot att återanvända folkhemsbegreppet, som någon sorts relevant mål eller beskrivning av samhället i Sverige i dag. Frågan är om det egentligen finns någon stark vilja hos politiska företrädare att använda det, annat än som ett historiskt riktmärke? Förutom hos Sverigedemokraterna, som har ansträngt sig hårt för att göra det till sitt. Som Henrik Arnstad påpekar tycker nog många att socialdemokratin inte har gjort tillräckligt hårt motstånd.

Folkhemmet är å andra sidan ett begrepp som är lätt igenkännligt, och som har en betydelse för många människor i landet. Det är ju en av de stora poängerna med ord och begrepp, detta att de kan upprepas. I upprepningen kan de både betyda exakt samma sak som förra gången och fyllas med nytt, eller delvis nytt innehåll. Begreppen kan alltså vidarebefordra en betydelse över tid, men också beskriva och faktiskt skapa förändring.

Det finns en mängd kritiska granskningar av såväl folkhemsbegreppet som politiken som skulle förverkliga det. Statsvetaren Fredrika Lagergren har kartlagt dess konservativa rötter och resonerat om hemmet som politisk metafor. Historikern Yvonne Hirdman har nagelfarit det patriarkala idéinnehållet, men också öppnat dörren till de otaliga strider om genusordningen som stod i det där tänkta svenska folkhemmet.

I radions Kulturnytt rapporteras om en diskussion i Tyskland om Heimat-begreppet. Regissören till de magnifika teveserierna Heimat, Edgar Reitz, avfärdar att det skulle vara möjligt att använda begreppet konstruktivt i dag. Dessa två begrepp kan förstås inte likställas. Men de handlar båda om att beskriva och föreskriva en slags samhällsgemenskap. Och trots att den tyska 30-talshistorien avgjort är tyngre att bära än den svenska, så har begreppen delvis likartade problem i dag, därför att den som använder dem måste förhålla sig till en flora av nymornad nationalism i Europa.

Svennings utfall mot folkhemsbegreppet väcker frågan om nationalismen kan vara en god sak, menar Arnstad, och verkar ha svårt att hitta argument för det. Det kan den förstås vara, om inte essentiellt god, så i alla fall till nytta i kamp för rättvisa. En rad motståndsrörelser mot kolonialt förtryck vittnar om det. Men aldrig utan att det därmed följer stora problem, i samtid lika väl som i efterdyningar. Det är uppenbart menar jag, att nationalismen inte har någon plats i en nutida progressiv svensk ­politik. Det som nog får uppfattas som omedelbart mest problematiskt i dag är därför det surrande runt sockerbiten ”svensk­het” som pågår i svensk partipolitisk retorik.

Statsvetaren Marie Demker riktade efter årets Almedalsvecka en skarp varning till partiledarna. Lek inte med elden, manar hon, på ett sätt som påminner om Chantal Mouffes resonemang om möjligheterna och förutsättningarna för en ”agonistisk” politik. Demker framhåller att politiken ska vara en konflikt om hur värden ska fördelas, och att retorik om föreskrivna gemensamma, ofta falskt benämnda, ”svenska” värderingar skymmer detta.

Per Albin Hanssons övertagande av folkhemsbegreppet var ett sätt att försöka ena och regera politiskt efter svåra motsättningar, efter det moderna klassamhällets födelse. Ett slags försonande och maktrealistiskt svar efter en framgångsrik klasskamp nedifrån. I dag bör alla krafter som vagt kan betraktas som vänster söka formulera svar på årtionden av framgångsrik klasskamp uppifrån. Det måste därför bli ett helt annat svar. Ett svar som ger utrymme för de faktiska konflikterna i stället för att släta över.

Att tala om Folkhemmet nu är att tala om ett land som enligt kartan har samma politiska gränser som Sverige under begreppets ”glansdagar”. Men mycket har förändrats. Skattesystemet känner så många kelgrisar och arbetsmarknaden så många styvbarn. Och det är också därför den viktiga kvalificering av begreppet som Henrik Arnstad lyfter fram – att Per Albin Hanssons tal rörde ”folkhemmet-medborgarhemmet” – är problematisk i dag. Att i det sena 1920-talet lyfta fram ett medborgarskap som alldeles nyss, den allmänna rösträtten hade mindre än ett decennium på nacken när det emblematiska talet hölls 1928, hade fått en helt annan politisk betydelse. Det var viktigt och i någon mening radikalt på sitt särskilda vis.

Men i dag är det dels uppenbart att Sverige befolkas av många människor som inte är medborgare just här, somliga inte heller någon annanstans, dels att alla svenska medborgare också är EU-medborgare (vars innehåll i sig är föremål för konflikter som nog borde bli än tydligare!), och en hel del boende i Sverige är EU-medborgare utan att vara svenska medborgare.

Låt oss lägga folkhemmet bakom oss men inte nödvändigtvis på historiens skräphög. Inte endast för att delar av det luktade unket redan då – utan för att det inte rymmer våra mest angelägna konflikter, drömmar och strävanden i dag. Vi behöver nya sätt att markera att alla hör till.

Ann Ighe

Ekonomihistoriker, redaktör för tidskriften Ord&Bild