Kultur

Lyckligt ensam med Jakob Hellman

Han är folklig – och rebellisk på riktigt

Av: 

Margit Richert

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Margit Richert skriver om sitt nästan livslånga förhållande till Jakob Hellmans musik.
Margit Richert skriver om sitt nästan livslånga förhållande till Jakob Hellmans musik.

KULTUR

Första gången jag hörde Jakob Hellman visste jag inte att jag skulle få i uppdrag att skriva pressutskicket till hans andra album. (Det blev det svåraste jag gjort.) Jag visste inte heller att jag i höstas skulle få den signerade, numrerade förstasingeln – ögonblicket har jag kvar på bild. Jag ser gråtfärdig ut. ”Skiljer du dig så är det här min”, sa jag snabbare än charmigt till min make.

Jag minns inte första gången jag hörde Hellman. Jag är för ung för att komma ihåg själva debutfanfarerna. Februari 1989 var jag knappt åtta och lyssnade på min fars Evert Taube-skivor och P1:s land- och sjöväderrapport, och drömde mig bort till fyrar och Pampas vidder. Min första egna skiva köpte jag två år senare (Army of Lovers Crucified). Så varför känns det som att Hellman har präglat hela mitt liv?

Kanske för att jag upptäckte honom själv. Jag måste ha fått … och stora havet av någon – en halvsyster? Rösten som sjöng om allt det där som ingen borde veta om mig, den blev min hemlighet. Det fanns ingen plats för sådant på norra Öland, där killarna bestämde vad som spelades: i uppehållsrummet, på skolbussen, i epatraktorerna. Eddie Meduza, Ebba Grön, Dia Psalma.


Men hemma lyssnade jag på Hellman. Vad visste väl jag om livet? Inget. Men också allt, som alla tonåringar alltid. Jag skulle bort från tristessen – bort från det Vedborm som lika väl kunde varit Hellmans Vuollerim. Och bort for jag. Inget Kalmargymnasium för mig - jag var för stökig (tjuvrökte) och skulle fostras.

På gymnasieinternatet, där hade jag honom också ifred. Jag minns ingen estetklick på Grennaskolan, bara Mix Megapol på bildlektionerna, Puff Daddy i elevhemmet och Eiffel 65’s ”Blue (Da Be Dee)” på Restaurang Hjorten. Jag fortsatte röka och jag fortsatte lyssna. Bort sedan även därifrån, till London, där jag i allra högsta grad hade Hellman för mig själv.

Senare kom de musikmästrande pojkvännerna. Malmö, Kalmar, Jönköping, Umeå. Den långa indieperioden med randiga strumpbyxor, snedlugg och illa lagd kajal – då hade jag honom redan! Men nu var det andra artister som gällde: Red House Painters, Daniel Johnston, Guided by Voices … Håkan Hellström, tills någon i bekantskapsgänget bestämde att han blev en sellout. Jag lyssnade plikttroget, nickade på rätt ställen, kunde rabbla tillräckligt många obskyra skivbolag och hittade ibland till rätt konserter.


Men hjärtat var aldrig riktigt med – hela indieeran känns mest som en dröm jag fått berättad för mig. Jag var mest i utkanten, alltid lite för skev. Jag antar att de flesta av oss minns det så – indien var det upplevda utanförskapets genre, avarternas individualistiska religion. Det var svårt att skapa ett kollektiv av denna snipiga soppa under det tidiga 2000-talets självförverkligande era.

Så Jakob Hellman var fortfarande mest min egen. Någon att tillbringa uttråkade söndagar tillsammans med, lojt rökande i sängen, med solen silande in genom persiennerna fast man egentligen borde gått till parken eller tagit ett extrapass på Max. Tillsammans med Hellmans … och stora havet var jag alltid lyckligt ensam.

Det är rebelliskt på riktigt för man skymtar en botten av tragik.

Det är väl en del av Jakob Hellmans styrka. Med tanke på hur många skivor han sålt, hur efterlängtat hans nya album Äntligen borta är, hur enormt stor påverkan han har haft på hela den svenska musikscenen och på så mångas liv, så är det en bedrift att alla tycks uppfatta honom som så alldeles egen. Den där som ingen annan begrep, inte så som man själv.


Kanske också för att han slog igenom före internet? Det var omöjligt att bli ett ”stan”, svårt att ens hitta likasinnade om man inte hängde i exakt rätt kretsar. Kanske var det för att texterna talade sitt tydliga alienerade språk – den ensamhet vi alla tror oss ensamma om. Men också viljan att ta sig iväg, ut, bort. Bort från uppväxtens påtvingade identitet: i hembygden är man dömd att förbli den man var när man var femton. Men bort, också, från blygselns bojor.

Ändå har han alltid varit folklig, inte minst för att han spjärnat emot sin tilldelade roll. Han har arbetat på bageri, i hemtjänsten, gjort allt annat än en ny skiva. Det är rebelliskt på riktigt för man skymtar en botten av tragik. Att leva upp till andras krav är svårt nog – men sina egna?

En hel del har gjorts av Hellmans medverkan i Så mycket bättre. Markus Larsson liknade honom egendomligt nog vid ”en ren som råkat köra fast på ett järnvägsspår och stirrar rakt in i ett framrusande malmtåg”. Det har skrivits spaltmetrar om hur udda Hellman är – så olik de andra artisterna.


Men det är ju de som är konstiga! Det är en sak att göra en skiva: komponera en melodi, skriva en text. Under skapandet har man kontroll. Det är en annan att spela artistrollen i ett klämkäckt hårdregisserat tv-program där alla förväntas bjuda precis lagom på sig själva och klämma fram tårarna på exakt rätt ställen.

Hellman verkar ha gått in i leken med ambitionen att vara sig själv: ambivalent, allvarlig, ärlig. Det säger något om vår tids exhibitionism att det är människan, inte den perfekt groomade scenmaskinen, som betraktas som märklig.

Men den kommer ju nu, uppföljaren. Det tog bara 32 år. Under tiden har Hellman som sagt gjort annat, som de flesta av oss. Jobbat, gift sig, fått barn. Ömsom duckat frågan om en ny skiva, ömsom öppnat för att den kommer, så småningom.


På förra årets Jokkmokks marknad såg jag mitt livs första Jakob Hellman-konsert, på en liten, liten scen. Efter huvudnumret på Folkets hus intog han Gasskas, som då var Jokkmokks musikaliska nav. Vuollerimsonen återvände hem.

Jag tog mod till mig efter spelningen och tackade. ”Det var du som lärde oss hur musik kunde låta.” Det var sant – genom konserten fick jag för första gången uppleva det ”oss” som alltid funnits bakom min ensamma lyssning.

Jag talar med Hellmans producenter, Magnus Ekelund (mer känd under artistnamnet Kitok) och Jonatan Lundberg om hur det har varit att arbeta med Jakob Hellmans nya skiva. Varför tog det så lång tid?

Fram växer en bild av en perfektionist, en människa som vill ta om och ta om och ta om. Som vill vara med och pilla i varje moment. Som inte riktigt litar på sin egen förmåga men som ändå sätter det. Gång på gång på gång, fast övertygad om att det alltid kan bli bättre.


Jag frågar om de har behövt regissera Hellman. De menar att det mest handlat om att lyfta fram honom. Att vissa artister pressar sig så hårt att de riskerar tappa bort sig själva.

Eller med Magnus Ekelunds ord: ”Man kan säga typ: ’gå in i pianorummet nu, och skriv klart Utanför, så kommer jag och knackar på med lunch sen.’ Då kan han muttra lite stressat om att inget går att göra på beställning … Sen när det är lunch kommer han ut, märkbart glad och varm: ’Jag är klar med texten nu’. Och så blir man helt golvad av hur han sjunger in den sen.”

”Ibland behöver man ju bara påminna Jakob om att han är bra. Om att han är Jakob”, säger Jonatan Lundberg.

Eller som Jakob Hellman själv svarar vid ett senare tillfälle via mejl från Palma: ”Jo, jag har blivit väl regisserad. För att inte säga manipulerad. Framförallt tror jag för att lära mig att inte tänka för mycket och inte posera. Jag tycker själv att det blev bättre.”

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Jakob Hellman

Musik

Så mycket bättre