Religiösa myter och älskande flugor

Gabriel Itkes-Sznaps nya diktsamling är både anspråksfull och tassande

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gabriel Itkes-Sznap (född 1985).
Foto: anders edström
Gabriel Itkes-Sznap (född 1985).

KULTUR

Gabriel Itkes-Sznaps första diktsamling – Tolvfingertal – tog sin tydliga utgångspunkt i en judisk gemensamhetsritual, där familjemedlemmarna samlas för att måltidsvägen, genom smaker och färger, symboliskt återskapa historien om israeliternas uppbrott ur Egypten och därmed hålla samman, eller leva som vi säger. Denna poetiska ritual utgjorde sedan ett avstamp för en dikt som kulminerar i en existentiell besvärjelse av ödet, av ondskan, av döden och överlevnaden. Den har sin styrka i denna paradoxalt lågmälda dynamik.

Itkes-Sznaps nya bok är glesare, mer otvungen, allmännare men därmed också vagare och mer svårtillgängligt sammanhållen av sina opaka, ”halvdana” associationer till myter och religiösa kontexter, sina samtidshistoriska referenser och sitt stillsamma flanerande i det poetiskt mer vardagliga.


Tanken som ofta gnagande återkommer under mina rätt många genomläsningar av Himlen till munnen tången till hjärtat är den kalibrerade kontrasten mellan de snabba ögonkasten mot historien och myten, där ­Hagar i ett ögonblick fördrivs med sonen Ismail, och Sippora i ett annat hinner blidka sitt öde genom att omskära sonen för att rädda Moses från sin guds dödliga vrede, för att med nästa bladvändning vika upp sig mot samtidens attentat mot såväl synagogor som moskéer. För att strax låta läsaren bevittna flugorna som parar sig, med risk att smällas ihjäl av människojätten, och i nästa poetiska sekund cykla förbi Liss Erikssons minnesmärke över de svenska frivilliga som dog i kampen för den spanska republiken: ”barnen får syn / på La Mano / och talar efteråt / om en jättehand / som förvandlar / allt till sten”.

Och allt detta lätt, lätt åsyftat och antytt och utstrött på och mellan raderna, som för det onda kritikerögat kunde framstå som ett exemplariskt ”tassande i det fina”: mer som ett prov på hur man skriver dikt post-Paul Celan än som dikter som förmår öppna sig för en engagerande läsning. Också de mer ”opoetiskt” fri- och fulspråkiga partierna kan räknas in bland ”det fina”.


Då läser jag kanske krasst och orättvist, men samtidigt är Gabriel Itkes-Sznaps poesi så uppenbart anspråksfull att den kräver en obarmhärtig läsning. Allt annat vore  en överloppsgärning. 

Kan man alltså i en tid där den intertextualitet som ännu Northrop Frye kallade the great code – den starka texten: ”Lifsens bok”, Den heliga skrift, som ännu genomsyrade och narratologiskt villkorade författarskap som ­Sara Lidmans, Torgny Lindgrens och Lars Lundkvists – fortfarande förutsätta en kontext som på hundra år har förflyttat sig från husförhöret till Wikipedia? 

Och därmed en läsare? 

Den uppgift som Itkes-Sznap har tagit på sig är att hålla den möjligheten öppen:

låt vår röst stiga upp / om kvällen / låt den sjunka / om morgonen / när kometen kom / bländades dinosaurierna / men vi med / vi dör / och bländas / innan / men kometen / har inga ögon.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.