Donerade spermier löser inte queer barnlängtan
Vi får som vanligt fixa det själva
Jag var 25 år och satt med min dåvarande partner framför en barnmorska. Vi pratade om alternativ för att skaffa barn och jag frågade om möjligheten att bli gravid med min partners ägg, om de först blev donatorinseminerade. Det kändes viktigt att vi båda på så sätt kunde ha ett band till barnet, hen genetiskt och jag biologiskt som bärare.
Dagens ETC:s Annie Croona kallade nyligen folk som bryr sig om genetiskt ursprung för biologister, så jag antar att jag kvalar in. Det var Johanna Frändéns kritik mot spermadonation i DN Kultur häromveckan som föranledde Annie Croonas text. Eftersom Croona också felciterade Frändén ebbade det hela ut i ett replikskifte mer om journalistisk etik än om hur barn sätts till världen.
Även jag har läst intervjun med Leontine Olsbjörk och Margaretha Wahlström som kom till genom anonym spermiedonation i Danmark, den senare har också skrivit om donationsfrågan i Parabol. För oss som är queera är nog Leontine Olsbjörk en särskilt viktig röst, som på sin instagram resonerat om att själv vara i en samkönad relation och fundera på barn.
Det finns ju andra sätt att skaffa barn som hbtqi, utanför systemet, och få ihop de kompletterande könsceller som behövs tillsammans med en eller flera vänner. Två samkönade par är en klassiker – till exempel två kvinnor och två män som syr ihop varannan vecka-livet.
Queera familjers uppfinningsrikedom kommer dessvärre med juridiska problem, som riskerar att gå ut över barnet. Att ha flera föräldrar innebär (förhoppningsvis!) att barnets anknytningssystem kommer att skrika efter de alla tre eller fyra, men ändå kommer barnet enligt svensk lag ha juridisk rätt till högst två av dem.
Men när det gäller de problem som donatorskapade personer lyfter, så har dessa oortodoxa familjebildningar långt bättre förutsättningar än det staten tillhandahåller. De kan få vetskap om nya sjukdomar i barnets släkt. Inget garanterar att en privat donator är känslomässigt tillgänglig för barnet, men denne är i alla fall inte anonym. Finns det halvsyskon kan dessa komma att umgås under uppväxten.
Som Annie Croona säger är det klart att det finns solskenshistorier runt att hitta halvsyskon, men det verkar ha gått henne förbi att donatorskapade personer kan ha levt nära halvsyskon eller sett dem på sociala medier i många år innan de fick vetskap om varandra. Det Croona vill tolka som en vinst kan lika gärna ses som en förlust: Vi kunde ha haft en barndomsrelation, men möts som vuxna främlingar.
Det blev inga barn för mig och min dåvarande partner. I stället genomgick vi ett omskakande uppbrott. Efter den stormiga relationen hatade jag mig själv och trodde att jag inte kunde älska, och inget blockerar ens barnlängtan så effektivt som självhat. Nu är det kört – i sommar fyller jag 35. Det tog lång tid innan jag vågade se min barnlängtan i ögonen igen. Vid det laget hade kritiken mot anonym spermadonation nått mig och drabbat mig som riktig.
Donatorbarn som blivit vuxna vittnar om hur de under uppväxten fråntagits språk för sin situation och tillrättavisats
Mina försök att därefter hitta medföräldrar eller donator i min vänkrets har gått i sank. Sådana här processer kräver tid, tid att ändra sig, tid för omtag och nya samtal, och jag började för sent. Om det är något jag skulle vilja göra för mitt tio år yngre jag så är det att skapa queera rum för samtal om familjebildning.
Om statens insemineringspolitik visar sig vara en etisk återvändsgränd får vi, som vanligt, fixa det själva. I det här fallet kanske sträcka ut en lesbisk hand till bögcommunityt och ordna mötesytor som för samman individer med liknande tänk om föräldraskap – en speed dating som första steg? Det som behövs är djupa vänskaper. Band hållbara nog att bära ett barn.
Det behövs också tid och rum att sörja: Naturen är ond. Strejta har ett genetiskt privilegium, att de (i alla fall i teorin) kan bilda familj lika enkelt som ett ligg, ”hoppsan!”, och detta med någon de älskar. Vi som har samma sorts könsceller som vår partner kan så klart ha den där längtan efter sammansmältning, efter att skapa en liten människa som liknar oss båda. Men det kommer aldrig att kunna hända.
Det hade varit i linje med mina egna barnlängtande intressen att ignorera donatorskapades vittnesmål – saker och ting hade varit bra mycket enklare nu! Besök hos fertilitetsklinik och 50 000 kr för chansen att bli gravid på egen hand. En del av mig skriker fortfarande ”Ja, ja, JA!” vid den tanken. Men är det inte så med barnlängtan att den sitter i fram till förlossningen, och efter det övergår till kärlek riktad mot en verklig liten person. Som blir större. Får ett språk. En liten människa som består av frågor: ”Hur blev jag till?” Och känslor.
Undrar om det är just känslorna hos donatorskapade personer som är offentlighetens blinda fläck, det otalbara, anledningen till att diskussionen så ofta utgår från genetik och siffror, som i P1 förmiddag förra månaden. Donatorbarn som blivit vuxna vittnar om hur de under uppväxten fråntagits språk för sin situation och tillrättavisats: ”Nej du har ingen biologisk pappa, du har två mammor och de är jättebra mammor!” Den skammen! Vi vet ju hur lätt ett barn anpassar sig och tystnar. Vi är många som kan relatera, inte till den exakta situationen men till den oerhörda kampen att erövra ett språk för något som inte var okej att känna.
För de familjer som använt donator och i dag förvägras information om den genetiska fadern finns ändå hopp, tror jag. För man får ju vittring på en kamp. Utåt, mot staten: Den svenska regeln om att barn ska få uppgifter om sitt genetiska ursprung ”vid mogen ålder” tolkas oftast som vid 18 år, men vad är det för tolkning? Har de någonsin pratat med en trettonåring? Ska ungarna gå igenom hela tonåren med sina frågor obesvarade? Är det etiskt? Följer det barnkonventionen?
Men, kanske viktigare, en kamp inåt. Att som förälder ta hand om sina egna känslor av ilska, skam, sorg, och alla sekundärkänslor som kan komma av dem, så att man kan göra sin plikt mot sitt barn, den plikt som är: Att skapa känslomässigt rum för barnet att, utan tabun, få utforska alla sina känslor.
Även de som Annie Croona anser vara biologistiska.
