De kommer fortsätta att sprida sitt hat

SD har en lång historia av verbalt våld och kulturkrig

 Jimmie Åkesson på Sverigedemokraternas valvaka på Elite Hotel Marina Plaza I Nacka.

Söndagens valresultat är historiskt. Efter närmare femtio år är Moderaterna inte längre landets näst största parti. Den platsen har övertagits av Sverigedemokraterna. Ett parti som grundades för drygt trettio år sedan av organiserade nazister. Landets politiska karta har ritats om.

Sverigedemokraternas ledare kan sägas personifiera denna förändring.

Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna 1994, när det fortfarande leddes av en brottsdömd nazist från Nordiska rikspartiet. Fyra år senare, i maj 1998, hade Åkesson avancerat till partistyrelsen. Bland de första beslut denna styrelse tog var att bjuda in SS-veteranen Franz Schönhuber till partiets valkampanj. Schönhuber kandiderade då för det tyska högerextrema partiet Deutsche Volksunion, som senare gick ihop med Nationaldemokratische Partei Deutschlands, ansedd som ideologisk arvtagare till Adolf Hitlers eget Nationalsocialistiska tyska arbetarparti.

Förstasidan av SD-Kuriren nr 14 1991.

Dagens partiledare Åkesson har med andra ord ett direkt, personligt ansvar för att ha bjudit in och välkomnat en av Europas ledande nazister. Ett ”charmant besök”, för att citera partitidningen SD-Kuriren.

Längre bort än så ligger inte partiets brunsvarta historia.


Två decennier senare bjuder Åkesson och hans parti inte längre in nazister – nu är det i stället de som bjuds in som regeringsunderlag av borgerliga partier. I Åkessons första val som styrelseledamot, hösten 1998, fick Sverigedemokraterna inte ens 20 000 röster. Drygt två decennier senare är siffran runt 20 procent, eller en bra bit över en miljon röster.

Det är en remarkabel resa, inte bara för Sverigedemokraterna utan också för det moderna Sverige. ”The far right”, ytterlighetshögern, är valet stora vinnare sammanfattar engelska the Guardian.

Är Sverigedemokraterna ett sunt och stabilt parti att basera en regeringsbildning på i tider av europeiskt storkrig, klimatkris, energikaos och stundande Nato-medlemskap?

Nej, säger till och med de ledarredaktioner som varit instrumentella i omfamningen av Sverigedemokraterna och den följande radikaliseringen av borgerligheten.

”Det finns uppenbara risker med att släppa in SD i värmen”, skriver Expressen på ledarplats några dagar innan valet, samtidigt som de trosvisst tillägger; ”men de framstår som fullt hanterliga så länge partiet inte ges plats i regeringen.”

Det är inte bara formuleringarna som känns igen från historiens mörka kammare – utan också den närmast banala godtrogenheten.


Sverigedemokraterna av i dag är naturligtvis inget nazistiskt parti. Förändringen är själva grundförutsättningen för valframgångarna. Men partiet står fortsatt öppet för sitt motstånd mot det som brukar kallas den liberala demokratin. ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det!” sammanfattar Åkesson i sina politiska memoarer Satis Polito.

Att just liberala och socialliberala partier väljer att samarbeta med den sverigedemokrati som säger sig hata och bekämpa dessa partiers ideologiska fundament, är en av de senaste årens kanske märkligaste och mest omskakande paradoxer.

Sverigedemokraterna är på många sätt ett revolutionärt parti som, för att citera partiideologen Mattias Karlsson, ser sig inbegripna i en ”avgörande strid” mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler.”


En integrerad del av detta ”kulturkrig” är det verbala våld som har präglat partiet.

”Vi är en motståndsrörelse”, förklarade den rättspolitiske talespersonen, Kent Ekeroth, i ett tal i Trelleborg hösten 2015. Sverigedemokraterna hade, i ett unikt beslut, lämnat allt riksdagsarbete för att i stället ge sig ut på landets gator i ”den största kampanjen i partiets historia”. Målet var att stoppa de flyktingar som sökt sin fristad i Sverige. Eller för att citera Ekeroth. ”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på ganska kort sikt slutet för Sverige som en svensk nation!”

”Svenska folket har en lång stubin”, avslutade Ekeroth sitt tal. ”Men när den stubinen har brunnit klart, då smäller det! Vi ska visa dom. Nu. Att nu är det dags. Nu smäller det!”

Kent Ekeroth talar i Trelleborg hösten 2015.

”Jaaa!” vrålade publiken till svar.

Bara några timmar senare började det brinna i ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om Kungsbacka.


Det här blev inledningen till några av de våldsammaste veckorna i svensk nutidshistoria. Landet stod – bokstavligt och bildlikt talat – i lågor. En kartläggning av tidskriften Expo visade att det under två veckor av Sverigedemokratisk agitation genomfördes 14 attacker mot asylboenden, i princip ett om dagen. Även om inte samtliga bränder var anlagda innebar omfattningen ändå, enligt Expo, den största ”terrorvågen” Sverige upplevt.

Kan det vara så att det tidsmässiga sambandet mellan bränderna och Sverigedemokraternas landsomfattande kampanj, med uppmaningar att ”gå man ur huse” och ”agera”, var en ren tillfällighet?

Ja, hävdar Sverigedemokraterna. Nej, säger såväl forskningsresultat som svenska rättsvårdande myndigheter: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott”, sammanfattade Säpo i sin senaste årsrapport.


Det var ett citat som flera tidningar återgav när nyheten; att den aktivist från Nordiska Motståndsrörelsen som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren även planerat att döda centerledaren Annie Lööf, briserade mitt i valrörelsen.

Inget annat parti har så medvetet och konsekvent använt sig av hån, hat och hot som ett politiskt medel.

Till skillnad mot 2015, då Åkesson trots mycket hård kritik vägrade att ens kommentera bränderna, fördömde han nu mordplanerna på sin partiledarkollega i en intervju med ord som ”obehagligt”, ”sorgligt” och ”bedrövligt”. Men samtidigt var Åkesson också noga med att i en annan intervju påpeka: ”Är det någon som har haft ett högt tonläge i debatten så är det Annie Lööf.”

Sveriges statsminister Magdalena Andersson var inte ensam om att tolka Åkessons uttalande som att ”Lööf får skylla sig själv”.


De dubbla budskapen från Sverigedemokraternas ledare är knappast en tillfällighet. Den tvetydiga, flerbottnade retoriken, anpassad för att tilltala både radikala anhängare och de mer mittenbetonade väljare som partiet behöver för att växa, har snarare varit partiets signum.

Inget annat parti har så medvetet och konsekvent använt sig av hån, hat och hot som ett politiskt medel. Det svenska näthatets historia går hand i hand med Sverigedemokraternas historia och utveckling.

Politiskt Inkorrekt, den första svenska hatsajt – eller alternativa nyhetssajt som Sverigedemokraterna kallade den – som fick ett större publikt genomslag runt 2010 stod partiet nära. Flera av skribenterna var ledande Sverigedemokrater. Tonen var lika rå som hatisk med återkommande utfall mot ”muslimer”, ”kulturberikare”, ”batikhäxor”, ”bögjävlar” och alla andra som definierades som oönskade – eller som meningsmotståndare.


Om tonen i Politiskt Inkorrekt var grov skruvades tonläget på efterföljaren Avpixlat upp ytterligare. Sajten, grundad hösten 2011, uppmanade öppet sina läsare att trakassera ”sjuklöverpolitiker, journalister eller övriga medlemmar av den självutnämnda PK-eliten”. För att underlätta förföljelserna publicerade redaktionen återkommande namn och adressuppgifter på utvalda ”fiender”.

Med Avpixlat byggde Sverigedemokraterna upp en form av digitala stormtrupper – beredda att rycka ut mot alla som vågade kritisera partiet. Enligt flera källor, såväl muntliga som skriftliga, styrdes sidan direkt av Sverigedemokraterna. Bland de anonyma skribenterna fanns partiets chefsideolog Mattias Karlsson, något han länge förnekade.


Sverigedemokraterna har fortsatt att sprida sitt anonyma hat. I samband med valet 2014 startade partiet flera facebooksidor. Bland de mer besökta var Nu får det vara nog och Våldtäktskartan. Innehållet påminde om Avpixlat, med bland annat uppmaningar om massmord på ”muslimer” och ”invandrare”: ”Dränk dom jävlarna”, ”Utrota dem bara. Inget annat.”

Mer än tio år av hot- och hatkampanjer, styrda och finansierade av Sverigedemokraterna, har lämnat djupa spår i det svenska offentliga samtalet.

Strategin av lögner förblev densamma. Först förnekade Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein allt samröre för att därefter, när Expressen avslöjade att sidorna var registrerade av partiet, försvara desinformationen; ”ibland är det lättare att få till en dialog om vårt namn inte står med.”

Partiets kampanjer har fortsatt från det som allt mer kommit att likna en kommandocentral för det svenska hatet; Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.


Även inför årets valrörelse har avslöjandena duggat tätt. Exempelvis har Dagens ETC visat att Sverigedemokraterna, med inspiration från Trumps valkampanjer, avlönat ”nätkrigare” för att starta och driva drev. Arbetet har styrts och samordnats i en arbetsgrupp kallad ”Battlefield”. ”Vi har lön från partiet för att kriga på nätet”, förklarade en av de anonyma digitala slagskämparna.

Mer än tio år av hot- och hatkampanjer, styrda och finansierade av Sverigedemokraterna, har lämnat djupa spår i det svenska offentliga samtalet.

I en undersökning förra året angav närmare 40 procent av tre tusen tillfrågade journalister att de fått motta hot och hat i en sådan omfattning att de avstått från att rapportera om ämnen som exempelvis invandring. Nästan hälften av dem, 48 procent, angav att de i stället anpassat sin rapportering – för att undvika näthatet.

Dessa siffror visar hatets lika omfattande som skrämmande följder.


Det är detta parti som delar av borgerligheten, påhejade av ledarskribenter på tidningar som Expressen, Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Industri, tror sig kunna kontrollera och styra.

Erfarenheterna hittills har visat på motsatsen. Normaliseringen av Sverigedemokraterna har skett på bekostnad av röster från moderater, kristdemokrater och liberaler. Och det har brutaliserat och förråat samtalsklimatet.

Det kan mycket väl bli så att Sveriges lagstiftande församling, riksdagen, utser en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna. Samma parti vars desinformations- och propagandacentral samtidigt fortsätter att sprida sitt hat mot alla dem som de anser har ett – för att citera partiledaren Åkesson – ”högt tonläge” mot dem.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.