Ett Metoo för män – men det finns skillnader
Hockeyprofilens berättelse kan få idrottsrörelsen att göra upp med övergreppen
Man får ont i magen av att läsa om den tidigare hockeyspelaren Erik Granqvists så kallade inkilning. Han var 18 år gammal och en pojkdröm – spel i Sveriges högsta liga – hade just gått i uppfyllelse när de egna lagkamraterna förnedrade honom på ett sätt som får honom att falla i gråt när han berättar 31 år senare.
Å ena sidan känns det hemskt att upprepa vad som hände, å andra sidan är det detaljerna som gör vittnesmålet så starkt. Så: han tvingades av alla kläder, ett skridskosnöre knöts runt snoppen – som ett hot – och så rakades han över hela kroppen, inklusive huvudet.
Man är gjord av sten om man inte känner tonårspojkens utsatthet i den situationen.
Granqvist berättelse kom efter att en övergreppskandal briserat i nordamerikanska NHL och det är otroligt modigt av honom att vittna. Han har fått en tystnadskultur att spricka, fler gamla stjärnor har berättat och, viktigast av allt, unga idrottare som är aktiva i dag får bekräftelse på att den här typen av beteenden är oacceptabla. Erik Granqvist kan hjälpa dem att säga ifrån, att slippa bli offer – eller förövare. Grupptrycket i ett idrottslag ska inte underskattas.
Det handlar även här om en rutten machokultur, en kultur som bygger på tystnad men som utmanas när den benämns
Det talas om ett ”metoo för män” och visst, det finns likheter. Det handlar även här om en rutten machokultur, en kultur som bygger på tystnad men som utmanas när den benämns – ju fler som vittnar, desto bättre.
Men det finns också skillnader. En är att man här bara talar om offren, inte alls om förövarna. I en intervju med DN säger Granqvist att ”det handlar inte om klandra någon förövare för där och då”. Rätt eller fel? Tja, en del som beskrivs är sannolikt övergrepp även i lagens mening och borde kanske prövas. Å andra sidan finns det mycket som hamnar i gråzonen men som ändå bör lyftas – och kanske är det viktigaste här att berättelserna kommer fram. Erik Granqvist betonar det strukturella problemet.
En annan skillnad är att ingen skulle få för sig att ifrågasätta det Granqvist vittnar om, eller hur han själv agerade. I DN-intervjun säger han ”det värsta är att bli så invaderad inom ens gränser att de går på det mest intima, könsorganet”, och vidare att han helt enkelt inte förmådde göra motstånd: ”jag valde att bara ligga still. Jag blev ’frozen’”.
Visst är det självklart – och visst låter det bekant. Många kvinnor har vittnat om liknande upplevelser när de utsatts för övergrepp, men inte sällan vänds det emot dem: ”varför gick du inte bara därifrån?”.
Om det Erik Granqvist har satt i gång kan få idrottsrörelsen att en gång för alla göra upp med sån här skadlig, farlig skit vore det fantastiskt. Kan det dessutom leda till att vi slutar skuldbelägga offer för övergrepp vore det mer än så.
