Ständigt nya ursäkter för konstplundringen
Benin får tillbaka kolonialt stöldgods – och det är del i en välkommen trend
Nu har det äntligen meddelats att Frankrike lämnar tillbaka 26 konstföremål till Benin. Dessa verk har kommit i fransk ägo på olika sätt – plundring, stöld, inköp – och det är varken första eller sista återlämnandet.
Man kan säga att det är en trend nu, kraven på återbördande av gammalt kolonialt stöldgods. De historiska oförrätterna kan åtminstone symboliskt ställas till rätta. Även sådana handlingar har betydelse i en fortfarande globalt ojämlik värld.
Beninbronserna, från dåvarande kungadömet Benin, nuvarande Nigeria, har blivit symbolen för västvärldens rovdrift, dessa plundrade skatter finns på museer i både Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA. Och i Sverige.
Arkeologen Staffan Lundén, som länge forskat på konststölder, säger i en intervju i Göteborgs-Posten att den viktigaste aktören är British Museum, det koloniala museet nummer 1. Här har man vikt sig dubbel genom åren för att hitta ständigt nya argument för att behålla sina mer eller mindre rövade skatter:
Parthenonskulpturerna räddades från barbarer. Sedan var de bättre omhändertagna i London än i skakiga och luftförorenade Aten. När det byggdes ett nytt Akropolismuseum och luften i samma veva blev bättre, skylldes det på att skulpturerna kan ses av fler i London. Efter Brexit kan det börja bli ett tveksamt argument, men snart kommer man att kunna skylla på klimatförändringarna.
Jag tar upp Parthenon för att det är ett bra exempel på hur den här typen av kulturimperialism fungerar. Utgångspunkten är att den ”överlägsna” kulturen har rätt att ”rädda” verk från de ”underlägsna”. I fallet Benin fanns också idén att alla dessa konstverk – i många fall porträtt av kungafamiljen, i brons, järn och elfenben – hade skapats under portugisiskt inflytande. Man ville inte se att den folkgrupp man föraktade kunde skapa konstverk man beundrade.
När kritiken mot de historiska brotten börjar komma hittas undanflykter som till stor del bygger på samma idé om överlägsenhet: vi är bäst på att ta hand om det här.
I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter finns rätten till sitt kulturarv. Och det är klart det blir knepigt när alla européer anser sig tillhöra det grekiska kulturarvet. För jo, på något sätt är det just det vi gör. Också ett argument för British Museum. Faktum är att deras argumentation börjat röra sig åt det hållet, museet visar att vi alla tillhör samma härliga värld, samlingarna är ett skydd mot rasism, vi står för tolerans och mångfald. De som vill ha tillbaka sina konstverk är bara nationalister. Och så vidare.
I Berlin, där Humboldt Forum öppnat i somras och fört samman bland annat Ethnologisches Museum och Museum für Asiatische Kunst, går diskussionens vågor om repatriering också höga. Fasaden liknar (tre sidor av fyra) det gamla barocka kejsarslottet, och byggnaden kallas också Berliner Schloss, som på den gamla goda tiden.
Att det byggts mitt i Berlin är en sorts historiens hämnd, ett bett i baken, och frågan är om inte denna form för de sammanslagna museerna bidrar till en ökad kritik. Det är nämligen inte helt udda att slottet rymmer dessa samlingar – de var från början kungliga, preussiska. Påminnelsen om forna tiders kungliga självrättfärdighet blir övertydlig. Barock rentav.
Tyskland har lovat att lämna tillbaka bland annat Beninbronserna, när de dokumenterats. Man kan ändå säga repatrieringsfrågan har rört på sig sedan den dag, 29 juli 1982, då Greklands dåvarande kulturminister Melina Mercouri för första gången krävde Parthenonskulpturerna tillbaka. Inte för just Greklands strävanden, men för större delar av världen.
Dock tydligen inte här i Sverige. Här har vi också andra problem.
En fråga som väckts nyligen i Expressen är det statliga nedmonterandet av de museer som ligger under Statens museer för världskultur: Världskulturmuseet i Göteborg samt Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm. Det är museer som visar och problematiserar det globala kulturarvet, vars samlingar har varit föremål för debatt om återlämnande (det har också hänt saker, Paracastextilerna har lämnats tillbaka till Peru, haislaindianerna i Kanada fick tillbaka sin totempåle). Nu tas samlingarna tydligen knappt om hand eller görs tillgängliga, om man får tro professorerna Eva Rystedt och Anne-Marie Leander Touati.
Myndigheten tycks svårt att se sitt uppdrag. Samlingar måste ständigt aktiveras, formuleras, kommuniceras. Annars blir de ungefär som den kungliga preussiska samlingen en gång var i Berlin: ett litet nöje, en kuriositet utan historia eller mening. Det, om något, är en ny form av kolonialism.
