Fake news är old news

David Malm om Trump och troll – och 200 år av försök att uppfostra dåligt beteende i offentligheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-06-07

Dagens debatt om fake news blossade upp när Donald Trumps stab hade en annan uppfattning än CNN om antalet besökare på presidentinstallationen.

Debatten om fake news är allt annat än ny.

Idén att hela offentligheten kan sättas ur spel av oseriösa propagandister har många år på nacken. En av de första hetsjakterna på falska nyheter bröt ut när den radikala pressen nådde London under slutet på 1700-talet.

Precis som nu hade offentligheten genomgått ett skifte.

Dagens debatter om fake news blossade upp när Donald Trumps stab hade en annan uppfattning än CNN om antalet besökare på presidentinstallationen. Hans rådgivare Kellyanne Conway myntade då begreppet ”alternativ fakta”. Detta har fått oroade kommentatorer att tala om ett tillstånd där sanning förlorat sitt värde. Post truth utsågs 2016 till årets ord av Oxford dictionaries.

Ett närbesläktat problem är näthatare eller nättroll som känns igen på sin speciella retoriska stil. De hotar, hatar och hittar på. Dessa figurer har till och från lyckats lamslå offentligheten. Somliga skräms till tystnad, andra försöker ivrigt släcka de desinformationsbränder trollen startar och sprider – och det blir inte mycket tid för annat.


Vad är det då som förenar dessa fenomen?

Bägge handlar om ett visst sätt att vara i offentligheten. De pekar ut ett brott mot gängse koder och regler. Men detta förändrade beteendemönster i offentligheten beror på mediala förändringar så som de sociala mediernas intåg, snarare än något slags förnuftsförfall.

Vad som inte uppmärksammats, är att många kritiker därför drar slutsatsen att vi behöver uppfostra de individer som gör sig skyldiga till felaktigt beteende i offentligheten. Ett exempel är den reklamkampanj där Dagens Nyheter med hjälp av komikern William Spetz menar att näthat ska ignoreras och bemötas med kärlek.

Ett annat exempel är seriefiguren Bamses försök att undervisa barn om desinformation. I seriestrippen vill barnen inte bada då de läst på nätet att det finns hajar i vattnet. Med Bamses hjälp får de lära sig att ”det du ser på nätet måste inte vara sant” och att det bara var en ”lustigkurre” som lurat barnen. Serien gjordes i samarbete med en av landets mer profilerade, och, det ska sägas, ambitiösa offentlighetsuppfostrare Viralgranskaren.


Rädslan för en urartad offentlighet är återkommande när nya teknologier och medier sprider sig i samhället. De institutioner som reglerar och stabiliserar offentligheten har helt enkelt inte kommit på plats än. Bland annat saknas kunskaper. Skolan eller annan form av utbildning har inte lärt ut de förhållningssätt och kompetenser som krävs. Inte heller finns det en marknad där fasta och övervakade kanaler upprättats som debatten kan bedrivas i.

När övergången från talad till tryckt kultur på allvar pågick i slutet av 1700-talet ledde det också till projekt för att lära folket det rätta sättet att vara i offentligheten. 1797 startades exempelvis tidskriften The Anti-Jacobin, or, the weekly examiner. De var pionjärer i kritiken mot falska nyheter och alternativa fakta. Personerna bakom tidskriften var brittiska politiker som var rädda för den radikalism som spreds genom bland annat tidskrifter och som nådde ända fram till vanligt folk.

Illustration ur ”Anti-Jacobin” 1797.

När franska revolutionen bröt ur 1789 gladdes många britter. Fransmännen hade skakat av sig tyranniets ok och kunde bli mer som det måttligt frihetliga Storbritannien, trodde man. Glädjen byttes snabbt mot rädsla när den franska radikalismen gick längre än väntat och dessutom ledde till reformiver även hemmavid. 1790-talet blev turbulent i brittisk politik. Striden stod mellan radikaler och lojalister trogna status quo.


Tidskriften Anti-Jacobins sätt att bemöta turbulensen kan förvåna, men är inte så konstig om man betänker att de var rädda för att folket skulle övertygas av en offentlighet de tidigare inte varit deltagare i.

Anti-Jacobin beskrev den väg de radikala lögnerna föreställdes ta i offentligheten. I deras många skräckbeskrivningar pumpades radikala idéer runt i det engelska informationsflödet, från pressen i London till den obetydliga landsortspressen.

Denna upplevda samordning av spridningen av desinformation, var problemet. Måltavlor för kritiken var radikala eller oppositionella tidskrifter som Morning Chronicle, Courier och Cambridge Intelligencer. Men man beklagade sig lika ofta över andra skrämmande offentlighetsyttringar som de massmöten radikalerna höll i London.

Tidskriften var indelad i sektionerna ”Lies”, ”Misrepresentations”, och ”Mistakes”. Där bemöttes inte radikalismen i sig utan oacceptabelt beteende i offentligheten. Tidskriften snappade helt enkelt upp vad som stod i den radikala oppositionspressen och bemötte det.

Det kunde röra sig om att en händelse beskrivits på fel sätt, eller om att landets finanser i själva verket var bättre än radikalerna påstod. Efter ett sådant tillrättaläggande utbrast tidskriften att de var lyckliga över att ha hittat ett så fruktbart exempel ”på allt som vi tycker är vår plikt, och som vi skall göra till vårt jobb att rätta till”, det vill säga att uppfostra offentligheten.


Ofta förstås ett fenomen bättre genom att studera dess kritiker. Det är trots allt de som belyser fenomenet. Vad lär Anti-Jacobin och dagens kritiker oss? Likt i dag var det förvånansvärt mycket fokus på det offentliga beteendet. För även om dagens näthatare ofta befinner sig i gränslandet mellan vad som får och inte får sägas är det verkligt avvikande hur de gör det.

Då som nu var problemet brottet mot offentlighetens regler. Det är det som Bamse och Anti-Jacobin försöker bemöta.

Kritikerna lär oss också att offentlighetens grindvaktare vill forma de regler som omgärdar informationscirkulationen i samhället. Kritikerna är därmed långt viktigare än de som ger upphov till kritiken. Anti-Jacobin arbetade främst för att upprätthålla ett äldre ideal. Dagens offentlighetsuppfostrare och deras kampanjer verkar fylla en liknande funktion. Det är en defensiv väg som inte så mycket förbereder en väg in i offentligheten som bygger murar kring den.


Andra vägar har provats.

Samtida med Anti-Jacobin var radikalen och yttrandefrihetspionjären Thomas Paine. Han försökte bredda offentligheten och trodde på människors förmåga att klara av det – vilket han symptomatiskt nog blev dömd för. En kommentator menade att Paines mycket spridda bok Rights of man ”tvingades på den del av allmänheten vars hjärnor inte kan förväntas vara bekant med dess ämnen, och som därför inte kan rätta dess felaktigheter medan de läser”.

Om man förstår dagens krisande offentlighet som beroende av mediala förändringar snarare än en förändrad syn på sanning bör hoppet väckas. Det som då står på spel är utformningen av offentligheten. Det betyder att ett möjlighetsfönster står öppet. Det insåg Paine och försökte alltså skapa en mer inkluderande offentlighet i 1790-talets England, vilket är en angelägen uppgift även i dag.


Inspiration kan också hämtas från den diskussionsskola som 1886 startades av svenska socialdemokrater. Förvisso var skolan ett inordnande i en traditionell offentlighet med sitt fokus på att träna arbetare i den politiska diskussionens konst med därtill hörande krav på korrekt språk och ton. Men det var ett långt mer omfattande försök att tillgängliggöra offentligheten än dagens tomma uppmaningar.

David Malm

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.