Från monster till offer – och till människa

I Snabba cash blir den ensamma mamman äntligen en hel figur

Evin Ahmad och Olle Sarri i ”Snabba cash”.

Carrie White hade det inte lätt. Mobbad i skolan, övernaturliga krafter som hon inte kunde kontrollera – och så en helgalen och fanatisk mamma som kallade hennes växande bröst för ”snuskiga kuddar.” Och inte fanns där någon pappa som kunde agera stötdämpare mot mammans fradgande utbrott.

Margaret White i skräckfilmen Carrie från 1976 (efter Stephen Kings roman) är bara ett exempel på yxiga skildringar av ensamstående mammor på film och tv. Skräckmotivet dyker upp igen i Mommie dearest (1981), där Faye Dunaway spelar en morsa som växelvis använder sina barn som kuttersmycken och slagpåsar.


Längre tillbaka var det annars vanligt att ensamma mammor skildrades om offer, från den stackars änkan i svenska stumfilmen Ingeborg Holm (1913) som förlorar förståndet när fattigvården tar hennes barn ifrån henne, till Hollywooddramat Stella Dallas (1937) där Barbara Stanwyck spelar en frånskild mamma som avsäger sig vårdnaden om sitt barn av ren skam.

Men tiderna förändras och synen på ensamstående mammor med den. I Netflixserien Snabba cash (premiär i dag) står en singelmamma i stormens öga och hon varken skräms eller skäms. Evin Ahmads porträtt av tech-entreprenören Leya som kryssar mellan att uppvakta lynniga investerare och koka makaroner till sonen Sami påminner om hur långt vi har kommit i synen på kvinnor som uppfostrar sina barn själva.

Leya är en komplicerad figur. Hon är både hård och mjuk och hon drivs av ett självklart självförtroende och en brinnande ambition att lyckas

Den moderna singelmamman klev in i populärkulturen den 18 maj 1992, när tv-journalisten Murphy Brown födde barn utan en partner och dessutom utan stigma och skam. Det upprörde bland annat den amerikanske vicepresidenten Dan Quayle, som sen blev ett stående i skämt i showen.


Murphy Brown öppnade dammluckorna för en flod av en ny sorts ensamstående film- och tv-mammor: de inspirerande. Du ser dem i filmer som Forrest Gump (1994), Jerry Maguire (1996), Där mitt hjärta finns (2000) och Gilmore girls (2000-2007).

Dessa mammor var beundransvärda superhjältar som kämpade i motvind för att bygga en vettig tillvaro åt sina barn. Brie Larson fick en Oscar för porträttet av den ultimata supermamman i dramat Room (2015), om Joy som lyckas skapa en magisk barndom åt sin femåring – trots att de sitter inlåsta på obestämd tid i ett trädgårdsskjul.

Det är något djupt provocerande med den här bilden av total självuppoffring. Ensamma mammor kanske inte längre framställs som monster eller offer, men det är sällan de får utrymme att ha mer än en enda egenskap eller drivkraft. De görs till kärl för en slags mytisk moderlighet som sträcker ut sina omvårdande tentakler genom filmduken, för att mjukt försäkra oss i publiken om att mamma alltid är mamma – och bara mamma.


Det finns förstås undantag. Jag har aldrig älskar Julia Roberts mer än när hon i Erin Brockovich (2000) anförtror sina barn åt sitt senaste ligg – en snäll biker – för att hon ska kunna gå ut och sänka storbolagsskurkarna.

Leya i Snabba cash gör samma sak: hon värvar ragget Salim som barnvakt när hon blir hämtad i helikopter till investerarens yoga-retreat. Det är en farlig chansning, hon vet inte om att han är måltavla i ett pågående gängkrig. Men bara för att hon inte alltid är en bra mamma, är hon då automatiskt en dålig mamma?

Jag zoomar med regissören Jesper Ganslandt och vi pratar om det halvbra föräldraskapet: ”Man känner att 'nu står hunnerna för porten, nu kan jag kanske inte vara en skitbra förälder – vi får ta igen det sen'. Det är inte ett kärlekslöst moderskap, hon har grejer att göra bara”, säger han.

Leya är en komplicerad figur. Hon är både hård och mjuk och hon drivs av ett självklart självförtroende och en brinnande ambition att lyckas. För sin sons skull, men också för sin egen. Hon är ensamstående mamma – och människa.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.