Släkten är värst

Martin Aagård tar ett dna-test för att se om han är svensk och upptäcker att han är släkt med Ivar Arpi – eller?

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

  • Martin Aagård
  • Jenny Svenberg Bunnel (illustrationer)
KULTUR

Jag tog ett dna-test.

Ni vet ett sånt där de gör reklam för på TV6. ”Upptäck dina förfäder”.

Det finns i princip fyra företag att välja mellan. 23andMe, MyHeritage DNA, AncestryDNA och FamilyTreeDNA.

Skälet är enkelt. Det behövs en stor databas att jämföra proverna med, och ju större databas, desto mer träffar får kunderna. Ingen vill testa sig mot en liten, exklusiv dna-databas. The winner takes it all.

Affärsmodellen är densamma som alla sociala medier använder sig av. Kunderna bidrar med råvara till företaget, och här betalar de dessutom 850 kronor för att få göra det. Det är briljant.

Så jag kladdar villigt lite slem från insidan av munhålan på en pinne, stoppar pinnen i en burk och postar burken till ett amerikanskt företag jag aldrig hört talas om. Glatt låter jag dem förvalta både mina kreditkortsuppgifter och det slem som gör att de en vacker dag skulle kunna klona mig.

I utbyte har jag lovats att få veta min etnicitet, något reklamen inte missar att påpeka.

Jag hinner nästan glömma bort det hela när det kommer ett mejl om att jag är välkommen att logga in.

Jag skriver in det lösenord jag tilldelats: ”sweden”.

Upp radar sig en lista över alla i deras databas som har samma autosomala dna. I alla fall delar av det.

Namn. Ansikten. Mejladresser.

Det är en skrämmande syn.

Ett sorts Facebook för gener.

Eller snarare ett sorts Facebook för människor som söker ett sammanhang. Alla är här för att de vill ha en överraskning. En story. Svaret på frågan varför pappa inte är lik dem. Ett nytt syskon. En anfader. Trots att alla dessa ansikten som jag plötsligt ingår i någon sorts gemenskap med finns det något oerhört ensamt över det hela.

Jag börjar scrolla. Och scrolla. Ansiktena tar aldrig slut. Det är fullkomligt omöjligt att gissa sig till hur vi skulle kunna vara släkt. Nej, det är snarare ett sorts anti-Tinder. Här hittar man enbart människor man verkligen inte bör blanda sina gener med.

Snabbt förstår jag grejen. Googla deras mejladresser. Bara då kan man få veta något. Namnen kan man inte lita på. Flera av mina matchningar är döda. Det är deras släktingar som söker svar och skickat in lite guck de hittat på mormors löständer.

Ännu fler är anonyma.

Några är poliser på mördarjakt.

När ”The Golden state killer” greps 2018 blev det en polisiär sensation. Spanarna hade kommit på genidraget att använda sig av släktforskningssajterna för att hitta en brutal våldtäktsman och seriemördare som gäckat den kaliforniska polisen i 30 år.

Genom att skicka in dna som hittats på en av brottsplatserna lyckades polisen ringa in mördarens släktingar, och så småningom honom själv – den före detta polisen Joseph James DeAngelo, som nu står åtalad för 13 mord och 13 kidnappningar. Han kommer troligen att erkänna och därmed undvika dödsstraff när han ställs inför rätta den 29 juni.

Undersökningsmetoden har kopierats flitigt.

Senast i år löste amerikansk polis ett 32 år gammalt barnamord på samma sätt. Och nu har den svenska också lyckats för första gången. För en vecka sedan greps 37-årige Daniel Nyqvist för det gåtfulla dubbelmordet i Linköping 2004. Därmed fick den näst största utredningen i svensk polishistoria sätta punkt.

Det hela beskrivs som ett ”vetenskapligt genombrott”, men det är det inte. Bara ett genombrott för hur staten och tech-kapitalet kan samarbeta.

Flera DNA-sajter vägrar hårdnackat släppa in polisen i sina register. Den största sajten, MyHeritage, baserad i Israel, har strikt förbjudit allt dna som är kopplat till brottsundersökningar. I realiteten har de små möjligheter att kontrollera om det förekommer.

Det amerikanska bolaget Familytree (som användes av både mig och svensk polis) tar emot förfrågningar på mejladressen forensics@genebygene.com. Det tar 1–2 business days att få svar på om du får tanka upp ditt mördar-dna eller inte.

Polisen är inte ensamma om att se potentialen i databaserna. Spaningsmetoden har redan kommersialiserats. Det kaliforniska företaget Identifinders international specialiserar sig på att identifiera okända dödsoffer och avslöja identitetsstöld. Andra tar bra betalt för att göra din släktforskning åt dig. Och hälsoundersökningar baserade på dna-analyser är en explosivt het bransch just nu.

Jag har med andra ord inte bara donerat mitt dna till ett släktforskarsajt utan alla möjliga fiffiga entreprenörer som kan tjäna pengar på det.

Men för tillfället är ett gott råd att om du vet att farfar är en massmördare på fri fot bör du undvika att testa dig. Om du gillar farfar, vill säga.

Jag scrollar vidare.

Det finns ingen återvändo. Min kropp är redan en del av deras fettvalkar, mjäll och reumatiska sjukdomar.

Det är överväldigande.

Någon är väldigt kristen. En bor i Alaska. En i Minnesota, så klart.

En heter samma sak som en makalös countryartist och en annan samma sak som en serietecknare. Det spelar ingen roll att countryartisten är död sen länge och att serietecknaren inte bor i Finland. Jag blir allt mer övertygad om att jag har en nedärvd essens. En kärna av gråtmild coolhet som ingen kan ta ifrån mig.

Där har vi en författare som skrivit boken ”The art of macaroni and cheese”. Jag får en tår i ögat.

En snubbe i Texas som heter Wayne har Odenskägg och vikingahjälm.

Det är människor som jag överhuvudtaget inte har någonting med att göra. Vi råkar bara dela några strängar i vårt dna. Vilket känns lika gemenskaphetsskapande som att drabbas av samma virus. Hur mycket jag än skärskådar deras ansikten kan jag inte se något välbekant. Eller känna något. Jag har förvisso inte särskilt många känslor, men just här är de fullkomligt nollställda.

Kan inte ens bli särskilt intresserad av en Trumpälskande, varghatande, patriotisk filmmakare som poserar under ett jätteporträtt på Ronald Reagan och skylten ”Socialism sucks”.

Har jag något sorts reaktionärt dna i mina ådror?

En bor i Shoreline (jo, på riktigt). Vi är tydligen släkt på mödernet. En reiki-coach. En veteran från flottan. En av mina gamla chefer! Jösses.

Nån som är, eller vill vara, samisk. En fäktas med långsvärd. Nån länkar till Drudge report. En har skrivit en bok om 10 000 ättlingar till en norsk medeltidsätt. Plötsligt befinner jag mig på en släktforskningssida hos någon som heter Langballe, vilket är det enda efternamn jag kommer att nämna här.

Eller förresten, ett till namn kommer jag att nämna.

För… där är han plötsligt.

Ivar Arpi.

Herregud.

Jag hade kunnat föreställa mig det mesta.

Men inte att en liten bit Ivar Arpi bor i min kropp.

Visst är han lite lik min morfar? Samma rödlätta kalufs och kraftiga pannben?

Jag vet så lite om släkten. För någon månad sedan var det en begravning jag inte gick på. Men på morfars sida finns en historia jag gjort till min. Morfars farfar var mjölnare. Peter. Kort och svartmuskig. Långt svart skägg. Kvarnen låg i Vendel och en dag fastnade morfars farfar med skägget i kvarnhjulen och maldes ihjäl. Det var troligen väldigt filmiskt alltihop.

Peters hulda maka gick till herrgården och bad om pengar till en kista. Det fick hon inte. Men hon fick tillåtelse att ta brädor på brädgården och snickra ihop en själv. På samma sätt som hon fick snickra ihop morfars morfar så det kunde bli någon kistbegravning.

Min egen morfar påstod att han var med och hjälpte till och sy ihop mjölnare Sjöberg. Att det inträffade 20 år innan han själv var född, var inte så noga. Han var bra på historier.

Jag brukar använda den som någon sorts referenspunkt för klasshat. En påminnelse om det ”sammanhållna Sverige” som Sverigedemokraterna längtar tillbaka till. De fattar verkligen ingenting. De tror att samhället satt ihop. Att alla stod på samma sida och hade samma ”nedärvda essens”. Människors kroppar satt inte ens ihop när samhället var klara med dem.

En gång tog jag reda på vilken adelsfamilj som ägde kvarnen när det hände. Men det har jag glömt. Hämnd kan bli så kall att den inte smakar någonting.

Och varför skulle jag lägga det på minnet? Det var inte min klan som blev förnedrad och förkrympt i mjölnare Sjöbergs makas svåraste stund i livet. Det var deras klass. De erbjöds brädlappar för att de var fattiglappar.

Kan den högermannen och ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi verkligen vara en del av den släkten?

För ett ögonblick reagerar jag med den där inskolade reflexen jag alltid föraktat så djupt. Den som Ivar Arpi verkar tro på. Han som skrivit artiklar som går ut på att han spanar efter människor han tycker ser utländska ut. Han som tycker ”etnicitet” och ”folkgrupper” är ett angeläget sätt att dela in människor på. Han som menar att det finns en särskild grupp i Sverige ”som främst har sina rötter i den dominerande folkgruppen i Sverige”. Det finns få som tassat så mycket kring frågan om svenska ”rötter” som Ivar Arpi.

Och när jag scrollar runt i denna labyrint av dna-trådar inser jag plötsligt att jag befinner mig inne i Ivar Arpis hjärna. Det är ju det här pusslet han försöker lägga. Släkter. Rötter. Anfäder. Folkslag. Identiteter. Att tillhöra eller inte tillhöra. De som inte hör till skickar vi tillbaka där de hör hemma.

Ras? Kan man använda ordet här? Det handlar ju faktiskt om avel. Stamtavlor.

Och så har vi samma dna-smörja i våra kroppar. 58 centimorgan gemensamt autosomalt dna. Vi är kusiner i tredje eller femte led. Vad heter det? Pysslingar?

Jag gör mig snabbt anonym. Tar bort mitt namn och kallar mig ”T R”. Mycket nöjd med min maskerad tills jag inser att mejladressen fortfarande står kvar helt öppet. Jag får också ett par vänliga mejl från en person som kanske är min kusin. Jag svarar inte.

Men jag vill verkligen inte hamna i en Ivar Arpi-artikel i SvD. Nu hamnar han i min lilla polisutredning istället. Jag har inte dåligt samvete för att jag beter mig som en fiffig entreprenör som parasiterar på andra människors arvsmassa. Blod är inte tjockare än vatten. Det vet alla som har nära släktingar de inte sett röken av på 30 år. Som jag. Eller ärligt talat vill jag bara vara först. Jag är ändå journalist. Och då vill man inte vara tvåa på en story.

Frågan är om jag och Ivar Arpi tillhör samma folkgrupp?

Eller är jag en av de som han tycker förändrar stadsbilden när han ser mig på torget? Kan dna-testet ge mig svar på om vi är svenskar? Svaret är egentligen mycket enkelt.

– Det där är bara fejk.

Det är Mats Ahlgren som säger det. Han är ordförande i Svenska sällskapet för genetisk genealogi. Vi träffas två gånger för att han ska lotsa mig in i den snabbt växande dna-folkrörelse som blåst nytt liv i släktforskningen. På tio år har antalet svenskar som dna-testat sig växt från några tusen till långt över hundra tusen. I hela världen har över 26 miljoner testat sig. Inom ett par år beräknas hela branschen omsätta 200 miljarder kronor.

Det finns en klassaspekt i det hela.

Svensk överklass har alltid hållit ordning på sin arvsmassa. Står du listad i adelskalendern vet du redan vilka dina släktingar är. Det enda du skulle kunna bevisa med ett dna-test är att du är en oäkting som inte har något i adelskalendern att göra. På 2019 års adelsmöte i Riddarhuset avslogs också en motion om att starta ett dna-projekt. Den allra sista familj som kommer att dna-testa sig är troligen kungafamiljen. Konsekvenserna skulle kunna bli ödesdigra.

– Dna är ett sätt för de som saknar anor att få anor, säger Mats Ahlgren.

Ett verktyg för släktforskare som kört fast i kyrkböcker och annan dokumentation som sällan inkluderat fattiga människor.

Genom dna-testerna kan de komma vidare.

Men Mats vill passa på att utfärda en varning.

Det kan hända att resultaten inte blir de man hoppats på. Han har sett människor gråta när de fått sina resultat. Farfädrar har visat sig inte vara farfädrar. Ingen i en stor syskonskara visade sig ha samma pappa.

Sånt gör ont.

Företaget jag valt avgör min svenska ”etnicitet” genom att matcha mitt dna med en referensgrupp. Den består av 100 individer som dels bor i Sverige och dels hävdar att deras far- och morföräldrar bott i Sverige.

Mer vetenskapligt än så blir det inte.

Den norska referensgruppen består av 50 personer. Den finska av 100.

Ändå blir många som testar sig just finska. Det ”finska” dna:t har nämligen väldigt mycket ingiften i sig. De överlever i generation efter generation oavsett var man bott.

Men inte ens det kan man lita på.

Vi som påstår oss kunna någonting säger att det påminner om horoskop

Mats själv blev mindre finsk efter att företaget gjort om algoritmerna och skapat nya ”kluster”. Och det är inte ovanligt att föräldrar och barn testar sig och få olika svar. Mats har fortfarande inte kommit underfund om var hans två procent nigerianskt dna kommer från.

– Vi som påstår oss kunna någonting säger att det påminner om horoskop. Horoskop kan ju stämma ganska bra. På vissa får de ju fullträff. Det stämmer precis perfekt.

Att avgöra folkgrupper efter moderna landsgränser är en meningslös syssla.

– Det har varit invandringsvågor på invandringsvågor. När man blandar dna uppstår likheter och olikheter förklarar han.

Men hitta sitt ”ursprung” är en oerhört viktig del av företagens marknadsföring. Något som ifrågasätts av många.

Många tror dock fortfarande att det är möjligt.

I den israeliska valrörelsen 2019 blev dna-tester en oväntat het fråga.

Det ortodoxa rabbinatet som administrerar äktenskapslicenser hade genomfört tester på individer med rötterna i forna Sovjetunionen för att avgöra om de var judiska eller inte. Testet sökte efter en viss sekvens mitokondrie-dna som bara kan ärvas på mödernet.

Nyheten väckte ett fullkomligt raseri som enade liberaler och konservativa. ”Judiskhet är en identitet, den kan inte mätas i ett laboratorium”, skrev liberala Haaretz. Den konservative politikern Avigdor Lieberman, vars väljarbas mestadels består av ryskspråkiga israeler krävde azkenasiske chefsrabbinen David Laus avgång och tog fallet till högsta domstolen. Testerna var rasistiska mot judar från före detta Sovjet, menade han.

Han förlorade. Och testerna fick fortsätta.

Men problemet är inte bara etiskt.

För vems dna ska proven egentligen jämföras med? Om det fanns en genbank med arvsmassa från alla judiska kvinnor som någonsin levat skulle ett test vara teoretiskt möjligt. Men det finns inte.

Den dna-sekvens rabbinatet definierar som judisk kommer från ett urval av människor. Alla antaganden om etnicitet och dna blir alltid ett cirkelresonemang.

För att vara övertydlig: genom århundradena har svenska, skånska, judiska och samiska grupperingar skapats genom att individer med olika arvsmassa ansett sig tillhöra grupperna. Så att idag försöka avgöra att du tillhör dem med hjälp av ditt dna är ungefär som att försöka bevisa att humor är ärftligt. 

Samtidigt som vi levande börjat jämföra vårt dna med varandra gör den arkeologiska dna-forskningen samma sak med döda människor. Utvecklingen går i rasande fart.

Alldeles nyss kom en sensationell undersökning från Harvard university. De har topsat 73 skelett som för 3 000 år sedan tillhörde kananéer. Ni vet det där bibliska folket vars rike flöt av mjölk och honung, ända tills Josua intog Jeriko och slog ihjäl allihop.

Sen jämförde forskarna resultatet med dagens invånare i Israel.

Det visade sig att Josua gjort ett riktigt dåligt jobb.

De flesta arabiska och judiska grupper i Israel har ärvt mer än hälften av sitt dna från kananéerna. Går man ännu längre tillbaks fanns de där generna i Kaukasus och norra Iran.

Inte bara gör det rabbinatets dna-test ganska meningslösa. Så sent som ifjol hävdade Mahmoud Abbas att palestinierna är kananéernas enda sanna ättlingar. Vilket i sin tur var ett svar på Benjamin Netanyahus påstående att palestinierna är ättlingar till filistéer som kom till Palestina från södra Europa.

Att dna-släktforskningen skulle bli ett vapen i Mellanösternkonfllikten var ganska väntat. Glädjande nog har det visat sig vara helt oanvändbart.

Rasbiologerna har en fruktansvärd uppförsbacke. Dna-tester kan aldrig ge legitimitet åt idén att etniska grupper skapas genom att människor parar sig med varann.

Men det hindrar inte försöken.

I Sverige lever i dag flera personer som säger sig ha dna-testats utan sitt medgivande av kinesiska staten. De flesta är uigurer, den muslimska folkgrupp som metodiskt förföljs av den kinesiska staten och sätts i läger på grund av en kampanj som påstås handla om terrorbekämpning, men som inte kan kategoriseras som annat än etnisk förföljelse.

En av dem är Sayrangul Sayutbay, en välkänd och prisad kazakisk-kinesisk aktivist som jag pratar med genom tolk. Enligt henne har två metoder använts. Dels att i hemlighet ta prover under vanliga läkarbesök och dels genom att kräva dna för att skaffa de nya id-kort som ska innehålla ”biometrisk information”.

Argumentet är att det ska gå lätt att fastställa någons blodgrupp vid en olycka. Men enligt henne och andra uiguriska aktivister har inga han-kineser tvingats ta några prover.

Oron bland de förföljda uigurerna är stor för att proverna ska missbrukas.

– Jag tror att detta kan användas med andra syften än hälsoskäl. Jag misstänker att det förbereds ett dolt projekt som världen inte ska känna till, säger hon.

Abdushukur, en annan välbekant aktivist bland svenska uigurer berättar att proven började tas runt 2014–2015. Enligt hans släktingar gjordes det under förevändningen att det var en gratis läkarundersökning.

Zumret Dawut, en uigursk aktivist bosatt i USA, är mer konkret i sin oro.

– Det är en förberedelse för ett tyst folkmord.

Kinesisk polis erkänner själva att de har kartlagt uiguriska ”klaner” genom att låta skolbarn i Quanwei spotta i en burk. Tack vare ”klantesterna” hittade de också en mördare – exakt samma metod amerikansk och svensk polis bedrivit på genealogisajterna.

Brottsbekämpningen får ge legitimitet åt rasbiologin.

Dna-teknologins möte med Kriget mot terrorismen har resulterat i en övervakningsapparat av aldrig tidigare skådat slag. Ett digitalt verktyg för människojakt baserat på antaganden om etnisk tillhörighet.

En robotiserad rasism.

Vilken etnisk grupp tillhör då jag och Ivar Arpi?

Till alla er som snabbscrollat hit för att ta reda på svaret skulle jag vilja säga att ni missar hela poängen. Backa och läs på eller fortsätt direkt till Nordfront, där din önskan att tillhöra en ras garanterat blir bekräftad.

Men du är förlåten. Min nyfikenhet var ärligt talat lika stor som din.

Varför?

Det kan vara Ivar Arpis gener som talar. Men etnicitets-testerna utövar en speciell lockelse. De lovar att det ska finnas svar på en väldigt oklar fråga i vårt inre. Är förklaringen till att jag gillar granatäpplejuice och psykedelisk rock att jag egentligen är turk? Hör jag verkligen hemma här bland alla tråkiga medelsvenssons eller borde jag egentligen spränga fram över den mongoliska stäppen på en löddrig häst på jakt efter byar att bränna?

Har jag en essens som står inristad i mina cellkärnor?

Jag klickar på fliken ”Mitt ursprung”.

Företaget som testat mina gener ger mig klart besked.

Jag är 100 procent europé.

Ett. Hundra. Procent.

Jag blev inte Djingis Khan, Moses eller Saladin. Jag blev Jean-Claude Juncker.

Mina rötter finns i Skandinavien och sydöstra Europa – någonstans mellan Italien och Bulgarien enligt två stora blobbar på en världskarta.

Var det allt? Inget ”svensk”, ”norsk”, ”same”, ”turk” eller ”uigur”?

Inte ens ”redneck”? ”The art of macaroni and cheese” då? Dwayne i Texas? Ivar Arpi och Ronald Reagan? Jag har ju redan börjat bygga upp en mental gemenskap med min nya familj av Trumpälskande, rashatande vapendårar och deras 10 000 norska ättlingar.

Men, nä.

Klickar jag vidare får jag veta att jag tydligen är mer ”jägare och samlare” än ”farmare”. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det låter tufft. Jag är släkt med Ötzi. Ni vet ismannen från Österrike. Tråkigt nog är nästan alla i hela världen släkt med Ötzi. Dessutom är jag släkt med ett mammutjagande folkslag från den sibiriska stäppen. Eller om man ska vara tydlig: en ofta förekommande y-kromosom-haplogrupp hos dessa mammutjägare är R1a och R1b – som i dag är de vanligaste haplogrupperna i Sverige. Nästan alla i Sverige är med andra ord släkt med dessa mammutjägare, som enligt pinfärsk arkeologisk forskning erövrade Europa genom ett sällsynt brutalt folkmord.

Allt jag kan veta med säkerhet är att det sitter några avlägsna släktingar därute som bor inom de där blobbarna och identifierar sig som européer.

Kanske heter någon av dem Juncker.

Den som tror att våra gener är en motorväg till sanningen om vårt förflutna blir lätt besviken. Den är en kringelikrokig väg som hela tiden leder in i återvändsgränder. Anledningarna är många. Och vissa av dem är fruktansvärt smutsiga.

Inavelskvoten i oss alla är ganska hög. Därför kan vi kan ha mycket dna som pekar i en viss riktning men som inte säger mycket om vilka våra anfäder är.

De likheter som finns i våra gener kan också, håll i er nu, vara en slump. En mutation. Jag och Ivar Arpi behöver inte alls vara släkt. Ett halmstrå vi båda kan hålla oss i.

Att vara europé är dessutom en synnerligen inkluderande genetisk kategori. Den senaste arkeologiska forskningen visar att Europa varit en smältdegel allt sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Här har gener med ursprung i Afrika, Ryssland och Mellanöstern samsats. Levt sida vid sida. Blandats.

Nej, den ende som kanske skulle kunna bekräfta att jag är etniskt svensk är min klanmedlem Ivar Arpi. Han verkar i alla fall ha en tydlig uppfattning i frågan om vem som är det. ”Migrationen förändrar hela Sverige i grunden” skriver han i en omdiskuterad artikel där han vill varna för ”de omfattande förändringar som inträffat av befolkningens sammansättning vad gäller ursprung”.

Jag ringer upp.

Hej. Vi har matchat på Familytree. Vi är ”third to fifth cousins”.

– Hahaha. Är vi bryllingar då, eller? Tänk vilka nya samarbeten det kommer att leda till!

Tillhör vi samma folkgrupp?

– Det är som i Kurdistan. Släkter splittras. Vissa kämpar för kurdisk frihet, medan andra kämpar för IS, men vi är ändå kusiner.

Men vilken etnicitet har vi?

–  När jag en gång skrev om samiska rättigheter blev flera samiska förbund arga på mig. Sen visade det sig att min Y-kromosom var samma som den samiska genom mitt finlandssvenska påbrå. Så mitt i den konflikten hade vi ändå något gemensamt. Men vilken folkgrupp vi tillhör… allt är så oerhört blandat. Pappas sida var svenskspråkiga finländare. Annars vet jag bara att vi är en blandning mellan jägare och samlare och jordbrukare.

Har du släkt i Uppland? Sjöberg, Persson? Några såna namn?

– På pappas sida är det mycket Uppland. Mammas sida kommer från Sörmland och Gnesta. Det är inte jättemycket spridning.

Nä, de flesta av oss är ju ganska inavlade.

– Hm.

Kommer du vara snällare mot mig på Twitter nu?

– Det kommer jag. ”Vad säger du om min kusin”, typ.

Har du blivit stärkt i din identitet efter att ha gjort testet?

– Jag fick en koppling bakåt, till att folk levt på olika sätt, att man blandats och blivit något nytt över tid. Jag hoppades nog hitta fler kopplingar till Finland, men har inte hittat mer än att släkten kom hit på 1700-talet. De var en särskild grupp som utgick från Roslagen men flyttade till Finland och bosatte sig runt kusterna. Inget går att bekräfta. Men vi är en del av samma familj av Y-kromosomer som den ryska vikingasläkten, med Rurik.

Många söker sig till testerna för att hitta sin etnicitet.

– Etnicitet kanske inte ändrar sig så snabbt som vissa tror, inte på några decennier. Karin Bojs (författare till ”Min europeiska familj”, reds anm) skriver i sin bok om jägarna och samlarna som bodde i Sverige först. De hade blå ögon och mörk hy. De mötte jordbrukarna som var ljusa i hyn men hade bruna ögon. Först efter flera tusen år blev de en gemensam befolkning. Det tog tid innan befolkningen blev blandad nog att en del fick blå ögon och ljus hy. Att man kan se historiens omvälvningar i sitt eget dna, det är det som är lockelsen, för mig.

Ok. Men du kan väl ringa till jul, åtminstone?

– Vi får börja fira högtider ihop nu. Jag tror det är så det här fungerar. Välkommen hit på midsommar!


Nej, inte ens Ivar Arpi tror att dna är ett sätt att bestämma vår etnicitet. Testerna är mest ett smutsigt marknadsföringstrick som egentligen bara bevisar att etniciteten är en social konstruktion. Och de stora folkgrupperna kommer även i fortsättningen hållas samman av löst kitt, kulturella uttryck och diverse överenskommelser.

Det är de allra minsta folkgrupperna som riskerar att falla sönder när vi börjar jämföra vårt dna med varandra på internet.

Våra familjer.

Privata snedsprång kommer att bli svårare, kanske omöjliga, att dölja i framtiden. De där små lögnerna som alltid fått samhället att fungera lite smidigare kommer snart att bli helt obrukbara.

Vill vi verkligen leva i en värld med så höga sanningskrav?

Man får läsa Henrik Ibsen för att få ett svar på det.


Det dröjer några timmar. Jag är precis i färd med att radera mina konton när Arpi hör av sig igen.

Han ber om ursäkt. Han kan ha vilselett mig. Han har lagt ut två dna-tester under eget namn. Den ena arvsmassan tillhör hans svärfar. Om det är den jag matchat med så är jag istället släkt med Nina Hemmingsson, Arpis svägerska.

Det stämmer.

Vi har inte samma dna, jag och Arpi. Min etniska tillhörighet verkar vara Aftonbladet Kultur.

Jag borde inte bli besviken.

Aftonbladet

/

Kultur

/

Släktforskning

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Sebastian Laneby och Carl Sköldbäck
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev
● Lars Johan Hierta är Aftonbladets grundare och en pionjär inom den svenska journalistiken och tryckfriheten. Han ville väcka folkets vilja till ett större deltagande i samhällsarbetet. Han ville granska makten, utmana de styrande och avslöja missförhållanden. Men han ville också informera – och inte minst underhålla. I den andan har vi verkat sedan 1830. Vi fortsätter göra det varje dag.

OM AFTONBLADET