Bilister är innerstans bortskämda jättebebisar
Lena Anderssons resonemang är befängt
Vi körde genom ett av denna sommars alla ösregn. Fick torka av imman på vindrutan eftersom fläkten inte fungerade. Runt oss sträckte sig sockerbetorna mot himlen på fälten och P3 spelade på radion. Vi var på roadtrip i Skåne. Jag älskar att köra bil. Min pappa är utbildad bilmekaniker. Jag drömmer på Blocket om en Volvo v40. Men jag äger ingen bil. Jag bor nämligen i Stockholms innerstad.
Lena Andersson citerar i Svenska Dagbladet en vän som frågar varför man inte kan köra bil i Stockholm längre. Det leder henne in på en vindlande tankeväg om föraktet mot bilismen, om vägarbetare som inte jobbar (misstänker hon) och ”människans fundamentala känsla för rättvisa”.
”I bil reser man samtidigt med andra men inte kollektivt och passivt, utan individuellt och med ansvar gentemot omgivningen”, skriver Andersson. Hon ger därmed en rejäl känga åt den försoffade del av befolkningen som åker kollektivt. Vilka får som bara bräkande åker med i bussens svängningar. Går av på särskilda hållplatser som staten bestämt! Nej, tacka gudarna för den ansvarstagande bilisten – ständigt aktiv, varsamt väjande för barn och boll, smidigt följsam i blixtlåsprincipen.
Det är en förbluffande text. För det är inte något ansvarstagande som vi andra ser när stadsbilisterna gasar förbi. Vi ser jättebebisar som inneslutna kör runt i sina överdimensionerade plåtbubblor - ofta ensamma. De tycks inte vara del av samma stad som vi andra. Törs de inte, tror de det är farligt här ute? Med undantag för hantverkare, fotografer, trädgårdsmästare och andra yrken som fraktar mycket tunga grejer, samt människor som inte kan gå eller cykla, har nästan människa ingen anledning att köra bil i innerstaden. Ändå är det bilar överallt. För att man kan köra (nästan) överallt, med undantag för några miljözoner.
Där Andersson beskriver ett Stockholm under belägring av blomlådor, uppgrävningar och avstängningar ser jag en välkommen förändring. Ett Gamla stan som fredats från bökiga bilister. Sommargator där man slipper bli påkörd. Uteserveringar och liv, barn som kan röra sig fritt. I en Washington Post-text från förra året beskriver Martin Gelin förändringen i Paris. Staden har halverat sin biltrafik sedan 1990. I stället har man satsat på kollektivtrafik, ren luft och ett mer levande stadsliv. På köpet har städernas stad fått en ny rörlighet, och en ny identitet.
Stockholms region vill också satsa på kollektivtrafik och minska bilismen. Ändå drog man för något år sedan ner på busslinjer och minskade turtätheten, samtidigt som man ständigt höjer priset. Den som numera försöker ta en knökfull blåbuss i rusningstid drömmer lätt om andra färdsätt. Det är motsägelsefullt, går emot regionens egna visioner. Det är svårt att hänga med i de politiska turerna kring detta, annat än att det är en het potatis.
Det är också svårt att se Andersson och hennes bilvurmande generationskamrater som annat än bortskämda. De har vant sig vid en befängd bekvämlighet. De vill inte trängas på bussen, de vill ha en egen liten buss, bara för dem! De ska köra runt med bil i innerstan, vid Slussen, Tegelbacken och Kungsgatan, platser som Andersson nämner, och slippa möta någon annan människa. Något annat verkar te sig skrämmande.
Det här är ingen komplicerad fråga egentligen – gör innerstäderna till bilfria zoner. De som bor på landsbygden eller förorter utan bra kollektivtrafik måste ju ha bil, så varför inte subventionera dem. Sedan kanske den slaktade kollektivtrafiken på dessa platser i framtiden förslagsvis kan byggas upp igen. Att köra bil ensam är per kilometer lika omiljövänligt som att åka flygplan. Ändå är det vad man ser varje dag på Stockholms gator, människor som kör runt i bilar en och en. Så omöjligt kan det alltså inte vara att köra i stan. Det borde vara mer omöjligt.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
