Det som blir kvar är kvinnornas berättelser

”The prize of silence” om krisen i Akademien visar hur makt och maktmissbruk i ett patriarkat fungerar

Dokumentärserien ”The prize of silence” har svårt att fånga in ”kulturvärlden” – den är trots allt större än 18 personer i börshuset i Stockholm, skriver Ulrika Stahre.

Det finns så många berättelser om Metoo-hösten 2017, Jean-Claude Arnault och Svenska Akademiens kris. Som en flod där vittnesmålen blev debattmaterial som blev konflikter som till slut blev ett inställt nobelpris och en fällande dom.

När Viaplay nu sjösätter berättelsen i en fyra delars dokumentär med den vitsiga titeln The prize of silence är det kanske inte så mycket nytt för en svensk publik, men produktionen är tänkt för en utlandsmarknad – vilket också gör den lite tungrodd.

Framför allt är det svårt att sortera vad som egentligen är ämnet här. Tyngdpunkten är jämnt fördelad, mellan kvinnorna som gick ut och berättade, Svenska Akademien, och Jean-Claude Arnaults personliga historia och karriär. Den sistnämnda lite av en lektion i hur man lyckas ta sig in i kultureliten – självförtroende, nätverkande, en air av världsvana. En offentlig persona som jag kan föreställa mig hade varit ännu mer framgångsrik om sociala medier funnits på 1980-talet.

Några avsnitt senare heter kulturvärlden Horace Engdahl, konsekvent skildrad som mörkrets furste

Dock är själva den diffusa ”kultureliten” eller ”kulturvärlden” svår att skildra. Som ett spöke drar den genom främst de första avsnitten. Det är ”kulturvärlden” som adlar Arnault. Det är ”kulturvärlden” som håller honom om ryggen och deltar i en massiv, aktiv, tystnadskultur. Några avsnitt senare heter kulturvärlden Horace Engdahl, konsekvent skildrad som mörkrets furste. Ja, och Svenska Akademien förstås, men Stockholm (det här handlar uteslutande om Stockholm) är kanske lite större än 18 personer i ett börshus.

När Niklas Svensson 1997 skrev en avslöjande artikel i Expressen, om övergrepp på kulturscenen Forum var det knäpptyst i andra medier. Varför det var så borde de dåvarande kulturcheferna på de större tidningarna kanske få en fråga om. Inget sådant händer i dokumentären, inte heller tar man upp de många hyllningarna som ägnades Forum på DN:s kultursida. En elefant skrider genom serien, samma elefant faktiskt som dundrade runt på sidorna i Matilda Voss Gustavsson utmärkta Klubben.

För det är väl till slut så, att den mystiska och undflyende kulturvärlden i princip är samma som nu analyserar sig själv men ändå så att säga från utsidan.

Bortsett från elefanten är The prize of silence en hyfsad genomgång av alla turer främst i Akademiens konflikter. Tv är tv, och självklart behöver dramatiken att tvivel undanröjs och ont och gott hålls isär. Det blir bara lite tjatigt.

Det går att förstå hur makt och maktmissbruk i ett patriarkat fungerar

Varför några av de medverkande svenska kulturpersonerna tvingas stappla sig fram på engelska medan andra slipper den förnedringen sitter i alla fall jag och undrar över. Liksom det lite slöa visuella arbetet (man lär sig ändå ganska snabbt hur Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson ser ut i olika åldrar).

Till slut är behållningen kvinnornas berättelser. Det går att förstå hur makt och maktmissbruk i ett patriarkat fungerar. Det går att förstå hur charm, tjat och hot tillsammans kan skapa en explosiv och förtärande psykologisk effekt för den som utsätts. Särskilt om den redan befinner sig i en underlägsen position. The prize of silence, med alla sina brister blir en skildring av upprättelse. Katharsis, helt enkelt. Och det är helt ok.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.