Upp, upp, upp…
Simon Bank läser om en darwinistisk tävling där det mänskliga mals ner på jakt efter vinst och underhållning
Kroppen var fullproppad av amfetamin, Coca-Cola och konjak. Knarket var uppåttjack, alkoholen lugnade ner, colan gav energi.
1967 års Tour de France var engelsmannen Tom Simpsons sista stora chans att skapa sig ett namn som höll för att göra profit på hela vägen in i pensionen, bergsetappen uppför det mytologiska Mont Ventoux en möjlighet att sätta avtryck.
Ett årtionde tidigare hade Roland Barthes skrivit om berget som religiös offerplats:
”Ventoux”, skrev Barthes ”är det ondas gud som man måste offra till. Han är en verklig Molok, en cykelåkardespot, han skonar aldrig de svaga och kräver en orättvis tribut av lidanden (...), ett ställe där hjälten prövas, något liknande ett yttersta helvete, där cyklisten ska definiera sanningen om sin frälsning.”
Simpson svepte, hög på droger, en kvarts flaska konjak och gav sig av uppför på en pedalresa genom en varmluftsugn.
Lagkamraterna märkte att han svajade, att blicken slöt sig, att han inte längre svarade på tilltal. Ansiktet gulnade av syrebristen, men han fortsatte och föll, föll och fortsatte. Innan han kraschade för sista gången mässade han bakom blanka ögon: Upp, upp, upp…
Sedan föll han och dog. Tom Simpson hade kokat ihjäl, torkat ut inifrån mitt i ett cykellopp.
Idag ska den tanige allroundcyklisten Vincenzo Nibali, ”Hajen från Messina”, glida in på Champs-Élysées som campionissimo och mästare i den hundraförsta upplagan av Tour de France.
I svensk press passerar det inte obemärkt, men skamligt underbevakat. När dagspressen skriver om cykel så handlar det nästan aldrig om det mänskliga dramat (sporten, taktiken, prestationerna) utan i stället om allt det omänskliga; dopningproblematiken, de smärtsamma krascherna. Den kantige Marc Cavendish som stångar axeln ur led, Mathias Franks brutna lårben på långetappen i Marne, schweizaren Reto Hollenstein som fullföljde en etapp med punkterad lunga, favoriten Contador som försökte fortsätta med brutet skenben.
Koncentrationsfenomenet Nibali var historiskt överlägsen i år. Le Tour har inte kunnat kabla ut någon kejsarkamp, bara ett kapitel till i en hundraårig berättelse om kroppar, blod, maskiner, människor och det moderna Europa.
De är och förblir bäst på just det.
De år jag följt Tour de France mer frekvent har jag kontinuerligt använt samma sidoläsning.
Den officiella hundraårsboken från 2003 är en bild- och berättelseskatt, Barthes essä Tour de France som hjältedikt är fortfarande giltig i allt väsentligt, och Camille McMillans foton av sårade, slitna cyklister i den återkommande Le Métier (Yrket) är hänsynslöst nakna vittnesmål från en vardag som maler sönder kroppar.
I år läste jag den nyutkomna svenska översättningen av den danske kulturredaktören Joakim Jakobsens nödvändiga praktverk Tour de France - Historien om världens största cykellopp.
Jakobsen jobbar sig igenom år för år, lopp för lopp, i en krönika som förtrollande anspråkslöst slalomsvänger mellan sportjournalistikens patetiska panegyrik och en naken historia om moderniteten.
I Sverige har cykel de senaste åren blivit den perfekta hipstersporten, omfamnad av en motionsmanisk medelklass som får långdistanslöpningens ensamtid och golfens prylkonsumtion, paketerade i en klassmarkerande, kontinental estetik.
Cykelns rörelse är ju dubbel till sin natur, på en gång cyklisk och linjär. Hjulet står stilla, maskinen rör sig framåt. Touren är likadan, en konstant i en omvärld som skiftar ansikte.
Jakobsen vet det, han skriver inte någon på näsan. Han berättar tålmodigt – möjligen saknar jag en analys av manlighetsmytens betydelse och i marginalerna kan vi läsa om ett sportfenomen som är en kristallklar samtidsspegel.
Loppet föddes som en politisk bricka i svallvågorna efter Dreyfus-affären, och från första pedaltaget var den en jakt på den inre, mänskliga geografin. Tourens gudfader Henri Desgrange slog fast den darwinistiska grundidén att den ultimata touren var en där bara en ensam åkare lyckades ta sig i mål.
I över hundra år har den tanken format loppet. Medier och författare har tecknat hjälteporträtt, läkare har slutit Faust-pakter med djävulen, cyklisterna har varit logiska bärare av tidsandan.
”Le Tour har allt… svårighet, färg, smärta, lidande, seger, känsla, ibland till och med död” skrev Lance Armstrong, den mest iskalle cynikern av alla, i sitt förord till hundraårsboken.
Touren är en kamp mot elementen, mot naturen (Barthes skriver om loppets homeriska geografi), mot moralen och människan. Med Hobbes: ”Människan som människans varg”. Det finns ingen sport som presenterar den kampen lika naket som etapploppen i cykel; här kämpar de aktiva på riktigt.
Under tiden flimrar världen förbi i vägrenen.
På 30-talet var Frankrike splittrat och fattigt, medan franska hjältar byggde en enande nationalism uppför bergen. I René Clairs filmiska mästerverk À nous la liberté (1931) tar karaktären Louis sig från fängelset till finanstoppen tack vare att han kapar en cykel och fuskvinner ett lopp. Bildvalet var ingen slump: utanför biograferna jublade miljontals fransmän när nationalhjälten Dédé Leducq susade fram till Tour-segern.
Behovet av en ny sorts hjälte efter de stora krigen speglades i bytet av Tour-arrangör, från l'Auto (bilen, maskinen, futurismen) till l'Équipe (laget, gemenskapen, idealismen).
Loppet har alltid varit sin dialektik.
När det postfascistiska Italien skulle välja väg dundrade den vänsterprogressive Fausto Coppi iväg framför den katolskt moralkonservative Bartali. När den nya vågen svepte in genom filmen och Brigitte Bardot var vackrast i världen gick den kylige kalkylatorn Anquetil rond för rond mot bondpojken Poulidor. Den farmaceutiska revolutionen gjorde att cyklisterna övergick från att knarka till att expertdopa sig, med död och depressioner i spåren. När USA vann det kalla kriget vann Greg Lemond touren. När världskartan ritades om följde touren efter, med toppcyklister från Latinamerika eller Östeuropa.
Och vår tid?
De senaste åren har handlat om moral. Dopningskandalerna har avlöst varandra, en sport som alltid testat gränser har flyttat in i kroppen på prestationen, in i blodet på jakt efter fuskarna.
Cykelsporten har kommit längre än någon annan i sin jakt på dopning. Det finns ingen annan sport som lika effektivt och sökande ställt frågorna om moral i det tredje årtusendet.
Om vi genomför den darwinistiska drömmen fullt ut är det ju där vi hamnar, på sadeln eller utanför. Vi ber om spektakel, hjältar, historier och prestationer som trotsar det mänskliga då är det väl inte mer än logiskt att vi får det här?
Jag håller fortfarande den tokdopade Lance Armstrongs sadistiska lek med Jan Ullrich på Alpe d'Huez 2001 som en av mina största idrottsupplevelser alla kategorier.
Armstrong var inget undantag, han var ett logiskt svar på allt vi drömde om: Upp, upp, upp…
Tour de France är berättelsen om ett århundrade där det mänskliga mals ner på jakt efter vinst och underhållning. Cyklisterna drogade sig, kraschade, fuskade, kämpade, dog. Le Tour är och förblir det perfekta exemplet på en tvetydig myt, på en gång totalt realistisk och totalt utopisk.
Hjulen går runt, maskinen rör sig.
Och längst in i människan letar vi efter Gud.
