Galen tomtemamma med sköna linjer
Nina Hemmingsson återvänder till Jenny Nyströms magiska bildvärld – julfest för en tecknare
Finns det inte en galenskap hos Jenny Nyström? Det är en vän till mig som frågar. Hon tänker sig att mamman som spelar piano är på gränsen till nervsammanbrott. Att flickan med tindrande ögon sliter huvudet av tuppen så fort man tittar bort. Jag blir ivrig. Jag älskar ju galenskap. Eller jag känner mig nära den. Ångest, sorg, ilska, längtan ut och galenskap är det som kickar i gång min kreativitet.
Instängdheten, i form av omgivningens förväntningar men oftast i mitt eget psyke, tvingar mig att teckna, det är det enda som hjälper. Ett tag i alla fall. Sen börjar allt så att säga om igen. Så jag blir lite upprymd vid möjligheten att upptäcka galenskap hos tomtarnas mamma. Det vore ju en väg in i hennes värld igen, som vuxen. För det var ett bra tag sedan jag ens tänkte på henne, än mindre tittade på hennes bilder.
Nu har jag fått en anledning att återvända. Jag besöker Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, som visar ett hundratal verk av Jenny Nyström (utställningen pågår till 17 februari, och jag rekommenderar den). Här får man se allt från oljemålningar (de har jag inte brytt mig om tidigare), till en mängd bokomslag, vykort och andra illustrationer.
Nyströms man lyckades aldrig med sina föresatser att doktorera och det var i huvudsak hon som försörjde familjen genom sina illustrationsuppdrag. Jag förstår att det är många som önskar att hon i stället hade fortsatt att måla i olja, hennes målningar från tiden på konstakademin och senare som stipendiat i Paris, är fantastiska.
Ett självporträtt från 1884 tycker jag särskilt mycket om, hon ser så cool ut. Självsäkert leende, stadig blick. Ändå är det är hennes teckningar som fortfarande intresserar mig mest. Delvis för att jag själv är tecknare. Men också för att det var hennes illustrationer som fångade mig som barn. Och gud ska veta att hennes bilder behövdes när jag växte upp. Jag vet inte hur många barnböcker jag läste med oerhört tråkiga illustrationer som skildrade verkliga människor och deras verkliga problem, problem som jag redan tyvärr var bekant med. Trots sin realism hade de liksom inget med mig att göra.
Dessutom kändes det som att de förväntade sig något av mig, men jag förstod aldrig vad. Jenny Nyström däremot, hennes bildvärld var för mig att kliva in i, jag fick det. Hon sa, trots att du är så långt borta, så angår det här dig. Det var utomjordiskt vackert och hemma på samma gång.
Jag fotar av en hennes tomtebilder, Tre sjungande tomtenissar, en akvarell från 1925. Jag zoomar in tills man inte längre ser vad det föreställer (vilket är skönt, jag är personligen inte förtjust i hennes tomtar och dessa är ovanligt retsamma). Kvar blir ett abstrakt mönster. Jag tittar på linjerna. Jag hatar slappa linjer. Slappa linjer är fula och motsatsen till liv och kraft.
Om man är en duktig tecknare, så riskerar man att bli snitsig, och snitsigt övergår lätt i slapphet och då måste man hitta motståndet på annat sätt. Hur är då en linje som inte är slapp? Till exempel så har den en punkt där man ser (känner) hur den ändrar riktning. Och den punkten är inte bortslarvad, här har det krävts något för att tvinga linjen åt ett nytt håll. Jag kanske är obegriplig. Det räcker att veta att en bra linje med spänst känns bra. En slapp känns dålig.
När jag tittar på den uppförstorade bilden så ser jag att Jenny Nyströms linjer är otroligt bra. Jag misstänker att det är i linjerna som mycket av hennes speciella uttryck ligger. Jag tror också att deras stringens gör bilderna lättare att ta till sig. Som skeden med socker för att få ner medicinen, fast tvärtom.
Hur som helst så märker jag med viss förvåning att jag fortfarande är välkommen att vistas i hennes bildvärld. Det var som fan. Vanligtvis kan det räcka med att jag ser en tillrättalagd villaträdgård för att känna mig lätt klaustrofobisk. Och det jag tecknar är sånt som skaver så mycket att det är nödvändigt att få ut det på pappret, där det är mer lätthanterligt än inne i kroppen. Här hittar jag inget som skaver, eller jag letar inte ens, jag bara landar.
Jag är glad över att den där mannen hon gifte sig med inte drog in pengar. Förlåt, men jag har heller aldrig blivit försörjd och det är jag tacksam över. Jag tror det är bra att plågas lite. Kavla upp ärmarna och reda sig själv. Och ärligt talat, när vi har rika män så leder det inte självklart till att vi får större konstnärlig frihet. Dessutom (jag förväntar mig inte medhåll här) så tror jag på att stänga dörrar, jag tror på att begränsningar. Att pressa in det stora i det lilla ger tyngd.
Många av oss är galna, och vad vet jag, kanske var Jenny Nyström också det. Men det hon ville ge, tror jag, är en del av den lycka som hon själv upplevde som barn, och det är ingen liten gåva. Det finns inga baktankar. Inget som behöver avkodas. Antagligen trivs kvinnan att spela piano. Det är oironiskt och generöst. Jag blir lite rörd över att få omfamnas en stund av det lätta, och märka att jag gillar det. Även en galning kan behöva vila ibland.
