Hans lakoniska humor går inte att ersätta

Jörn Donner 1933–2020

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jörn Donner (1933–2020).
Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Jörn Donner (1933–2020).

Jörn Donner var en man med många järn i elden. Författare, regissör, journalist, kritiker, riksdagsledamot, skådespelare, med mera. Dessutom producent av filmer som Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Det sistnämnda gav honom en Oscarsstatyett, den enda som har gått till Finland.

Under flera år var han verksam i Sverige på Filminstitutet där han bland annat stod för en filmatisering av Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Han förekom flitigt i TV, något som fick en rad tittare att reagera, eftersom han i TV-rutan, rakt in i vardagsrummen och utan att skämmas, både rökte och drack sprit. Dessutom var han arg. Att vara arg var i kompromissernas förlovade land Sverige redan då närmast en kardinalsynd. Från finlandssvenskt håll handlar det mer om sisu, en oförblommerad segervilja och kamplusta.


Bland de filmer han regisserat, ett femtontal, finns förutom filmatiseringen av Tikkanens roman, bland andra Samtal med Ingmar Bergman från 1976. Den sista filmen gjorde han 2015, Armi lever!, om Marimekkos grundare Armi Ratias.

Vid sidan av sitt skrivarliv var Donner även politiker. Han satt i Helsingfors stadsfullmäktige för Folkdemokraterna under 1960-talet, i riksdagen från slutet av 1980-talet för Svenska folkpartiet, men som han strax lämnade för Socialdemokraterna. Dessutom var han Socialdemokraternas representant i EU några år på 90-talet och tillbringade ett år i Los Angeles som Finlands generalkonsul.


Men han skrev ständigt. Under 20 år från 1980 hade han en kolumn i Hufvudstadsbladet och det var främst som författare han var verksam, från debuten Välsignade liv! (1951) fram till Suomi/Finland 2: Sista striden från förra året. Den, liksom dess första del med samma namn, diskuterar den finländska republiken varvat med hans egna minnen och den prostatacancer som han var drabbad av. Men det var en lungsjukdom som till slut tog hans liv.

Jörn Donner skrev reportage, reseskildringar, dagböcker och pamfletter – drygt ett sextiotal blev det, nära nog en om året ända fram till hans död. Till de mest uppmärksammade, om man nu undantar de som väckte debatt och starka känslor, hör den långa familjekrönika som skildrar kärleken, makten och tomheten. Den inleddes redan 1955 med Jag, Erik Anders och avslutades först 2001 med Hjärtat är en svekfull vän. Fjorton romaner där Donner som få – eller ingen annan – skildrade hur släkttraditionerna med sina krav och ideal krockade med företagskulturen, konfrontationer som inte sällan resulterade i psykologisk tomhet hos de som stod mitt i stormen. Sviten må vara ojämn, men Angelas krig (1975) respektive Gabriels dag (1982) hör till de minnesvärda. Så även den roman som gav honom det finska Augustpriset, Finlandiapriset, Far och son från 1984.

Böckerna finns att läsa, men den lakoniska humor, den rättframhet och förmåga att skapa produktiva provokationer, den går inte att ersätta, allra minst i ett land som saknar sisu. Jörn Donner kunde ledigt, närmast virtuost byta ämne eller ifrågasätta sina tidigare åsikter. Hans starka framtoning till trots, det var saken, inte han själv, som var det intressanta och som engagerade honom.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.