Godhet är svårt

Caroline Hainer möter författaren Gabriella Ahlström

Gabriella Ahlströms ”Hemma hos andra” utspelar sig på idylliska platser bland trevliga familjer. Men detaljerna avslöjar vad som finns under ytan och den oundvikliga frågan kommer upp: vad är det egentligen som definierar oss?

På semestern ska man ha det bra. Slappna av och bara vara, hitta tillbaka till lugnet och glädjen. Gabriella Ahlströms bok Hemma hos andra börjar i en idyll – bilden av den perfekta solresan som mamman ger sina två döttrar i present – och övergår sedan i en annan när dottern Amanda besöker pojkvännen Davids familj i den gamla villan vid havet. 

Men fasader finns det gott om överallt och hur mycket man än vill hålla dem uppe händer det att de spricker, om än bara lite­grann. De som läst någon av Gabriella Ahlströms tidigare romaner Sirener (2014) och De oförglömliga (2009) vet att hon är skicklig på att hitta skarvar i relationer mellan människor. 

– Detta är den tredje boken där jag uppehåller mig vid temat familj. Det är ett vanligt tema såklart. Men det är ju urscenen, familjen kan vara ett helvete och ett paradis. Det är en konstellation som är så liten men samtidigt rymmer så mycket. Tänk vilka skilda upplevelser man kan ha inom en och samma familj. Tänk på frågan ”Hur skulle du beskriva din uppväxt” och hur svaret kan skilja sig så mellan syskon, berättar Gabriella Ahlström.

Nervös inför boksläppet

Hon är sommarklädd i kjol och vit blus och hemkommen från familjens sommarställe i Skåne där hon haft en lugn och fin månad – fram tills nu. Att den nya boken nu ska möta sina läsare för första gången gör henne nervös. Trots att hon är rutinerad journalist, talare och författare. Men nervositeten handlar om kontroll, säger hon. 

Någonting som också hennes bok snuddar vid. Hemma hos andra börjar med en dramatisk händelse på en badstrand som systrarna Amanda och Angelika reagerar olika på. För hur man reagerar när det vardagliga bryts vet man ju inte förrän det sker och det är sådant, det som ruckar på kontrollen, som kan få dolda känslor och tankar att komma upp till ytan. 

– Ett starkt tema i boken är människor som är upptagna med hur man presenteras utåt. Davids familj är offentlig, de tillhör ett etablissemang och på så vis har de också makt. De vill vara en familj som är öppen, men där det samtidigt finns tydliga regler kring hur man beter sig och de blir oklara när någonting oförutsägbart händer.

Huvudpersonen Amanda, däremot, beter sig nästan inte alls. Hon håller sig gärna för sig själv och känner sig besvärad av sin översociala syster och mamma som tycker om att söka kontakt med andra. Inte heller är hon helt bekväm hos pojkvännen Davids familj där anseende och klass väger tungt. 

– Amanda vill bort. Hennes egen familj är i upplösning sedan pappan dött, den ursprungliga familjekonstellationen är alltså ruckad. Både hon och David är i trettioårsåldern. De är vuxna som egentligen börjat starta egna liv, men ändå är kvar i urfamiljen. De är nästan fast där.

Trygg med tyst, ung kille

Den enda som Amanda egentligen känner sig hyfsat bekväm med är Amir som mest är tyst och håller sig till sitt. Han är en ung kille som vill börja leva sitt liv och som Amanda med viss tveksamhet bestämmer sig för att hjälpa. Men var går hjälpandets gräns? Hemma hos andra undersöker också den svåra balansen mellan den hjälpta och den hjälpande. Den är svår, godhet kan bli utmattande. Den kan också bli otillfredsställande om man någonstans i det frikostliga också förväntar sig lika mycket tillbaka. 

Tog en ny vändning

– Det finns någonting typiskt i det där. Man vill hjälpa, men den som blir hjälpt ska också leva upp till en föreställning om tacksamhet. 

Gabriella Ahlströms egna erfarenheter kring migrationsfrågor spelar in i tecknandet av detta och hon berättar att boken plötsligt tog en annan vändning när hon valde att väva in figuren Amir i boken. Men också hans historia handlar om identitet, familj och vilka vi är och vill vara. Ytterst vill vi väl vara goda, trevliga personer som alltid vet vad som är rätt? Men det är så klart inte alltid det lättaste. 

”Ett privilegium”

– Det finns en förankring i eget engagemang som jag ramlade in i av en slump. Jag har träffat många unga killar som Amir och upplevt bristande politik och komplicerade asylprocesser. Det är ett privilegium att kunna hjälpa, men det finns en över- och underordning i situationen. Godhet är svårt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln