En kulturelit som blir det reaktionäras verktyg
Lena Anderssons resonemang om ”soldatämnen” leder rakt ner i mörkret
Jag såg i helgen vettiga människor uttrycka uppskattning för en text av Lena Andersson i Svenska Dagbladet. Texten var som vanligt skriven i högtravande stil men innehållet rådde det denna gång inga tvivel om. Anderssons slutsats var att vissa människor i vårt samhälle, särskilt unga män, är predestinerade till våld. De är ”soldatämnen”, som av naturen njuter av att terrorisera och förnedra andra människor.
Detta är reaktionär dynga.
Förutsättningen för demokrati är tron på den enskildes vilja till anständighet och värdighet. Självklart med insikten om att människan även bär på mörker: våld, hat, aggression. Men för en demokrat är det självklart att avvisa idén att ondskan är en egenskap på gruppnivå. Andersson är tydlig om politikens misslyckande och det går att känna igen sig i frågan om vad den enskilde kan göra nu, förutom att vara anständig. Men hon landar i en hållning som ligger nära gängens egen nihilism: vad har detta med mig att göra? Låt dem skjuta ihjäl varandra.
Det är något så deprimerande med reaktionerna på mordet på Einar. Det tomma moraliserandet, principlösheten, uppgivenheten.
Det är bara ett par veckor sedan Lars Vilks död ledde till en intensiv diskussion om yttrandefriheten på landets kultursidor, hur den bör försvaras oavsett uttryck och avsändare, motiv och konsekvens. Högst ropade landets ”liberaler”. Karin Olsson själv uttryckte förakt för dem som svajat kring Vilks och de som ”höll för näsan så fort den behövde försvara hans yttrandefrihet”.
Det tog bara ett par dagar innan Sverigedemokraterna drog de slutsatser som Olsson tvekade kring. Gangsterrap ska inte få spelas i Sveriges Radio.
I veckan skrev hon i sitt veckobrev: ”Pallar man se artister som ena dagen misstänks för allvarliga brott nästa dag hyllas med applåder på P3 Guld? Det känns instinktivt motbjudande, men vilka konsekvenser får i förlängningen en sådan kultursyn?” Ja, vad tror du själv, Karin Olsson?
Det tog bara ett par dagar innan Sverigedemokraterna drog de slutsatser som Olsson tvekade kring. Gangsterrap ska inte få spelas i Sveriges Radio. Underklassens och invandrarungarnas musik ska förbjudas.
Hur är det möjligt att detta högröstade försvar av Vilks sker ena veckan, och att samma personer är oförmögna att komma ihåg vad de sade bara några dagar senare? Jag håller med musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i DN: faktum är att ingen skiljer på verk och person längre. Vems ord och konstnärliga frihet som försvaras beror på avsändare.
Vill man vara elak skulle man kunna säga att det var bekvämt att stå upp för yttrandefriheten så länge det ger applåder från dagens småborgerliga, vardagsrasistiska mainstream. När det handlar om kriminella ungdomar så gäller inga principer. Därmed finns, förstås, inga principer. Utan bara opportunism, känslor, ett vajande i vinden.
Det brukar sägas att många svenska kultursidor – detta gäller också Expressen och GP – har rötter i en kulturradikal tradition där demokratisk socialism och liberal individualism möttes i både ett praktiskt och principiellt försvar för medborgarskap och demokrati, i uppror mot kyrkan och konservativ moralism. För mig är det självklart, i linje med denna tradition, att en kultursyn måste bottna i en syn på demokrati. Vilka materiella förutsättningar behöver finnas på plats för att den ska kunna realiseras? Vilka rättigheter måste försvaras?
Victoria Greve, tillförordnad kulturchef i GP, tyckte att det var upprörande att jag kritiserade mitt eget skrå.
Den mänskliga erfarenheten visar att det går att bygga institutioner och strukturer som ökar utrymmet för anständighet och solidaritet.
Varför då? Det är nödvändigt. Kulturjournalistik som reducerar problem som handlar om sociala frågor, fattigdom, bostadspolitik och segregation till en diskussion om sin egen navel blir ett lätt offer för reaktionära strömningar. Då kan det bli så att man tycker i att det mest akuta när en ung människa mördats är att, liksom Greve och Olsson, börja ”ställa frågor” om det är dags att börja begränsa konstnärliga uttryck. Så skapar man en diskussion som gömmer och försvårar det nödvändiga försvaret för liberala principer och sociala rättigheter. Så gifter sig moralpaniken med det reaktionära tankegodset.
Den mänskliga erfarenheten visar att det går att bygga institutioner och strukturer som ökar utrymmet för anständighet och solidaritet. Det är långsamt och svårt. Men inte omöjligt.
Som motvikt mot Lena Anderssons arkaiskt paketerade skitsnack lyssnade jag igen på Nicolas Lunabba, sommarprataren som under hela sitt liv jobbat med unga i fattiga och våldsamma områden i Malmö. Han berättade om pojkar som från början vet att de inte har en chans. Om små barnkistor med kroppar i som fortfarande hade levt om de vuxit upp i en annan stadsdel. Om problemen med att ”låttexters eventuella skadliga inverkan på unga människor väcker större bestörtning än den verklighet de skildrar”.
Jag tänkte på pojkar och ungdomar jag känt, med diagnoser och problem. Några som klarat sig tack vare stöd, kärlek och enorma insatser från samhället. Andra som gått under. ”Soldatämnen”, säger Lena Andersson. Det är en väg som leder ner i mörkret, inte skyddar oss mot det.
