"Einár, vad fan – det här gick alldeles för fort"
En unge med extra energi som med sitt ordflöde kunde hitta ett hål i tiden
"Häng med i svängarna, för det gick snabbt", rappar Nils Kurt Erik Einar Grönberg på Unge med extra energi, inledningsspåret på fjolårsalbumet med samma namn. Över en vemodig pianoslinga tecknar Einár sitt liv:
Soc de satte LVU, sa ”Det här ser inte bra ut”
Nisse han är vilsen, han vet inte vart han ska nu
De ringde till min mamma, sa ”Polisen tar ditt barn nu”
De hade mig sex månader sen sa ”Du är klar nu”
Ey, jag önskar mamma att jag fucking mådde bättre
Men allt det här är knas, som din son har fått sett, bre.
För en kort stund är alla manér lagda åt sidan. Av allt det som vanligen nämns i pressen när samtida inhemsk hiphop diskuteras – våldet, skrytet, maskuliniteten – återstår bara insikten om att det här unga livet redan är förlorat.
Just nu pågår en privilegierad, och vit, debatt om vart subkulturerna har tagit vägen. Svaret är att den mycket specifika form av rapmusik som har växt fram i svenska storstäder under tio- och tjugotalet inte främst är en repetition av det förra seklets väldokumenterade och kanoniserade hiphopkultur, utan en utveckling av densamma, lika skild som housemusiken är från sin moder disco.
När Einár var som bäst, och det var han ofta, hittade han med sitt ordflöde ett hål i tiden, där allting om inte var bra, så åtminstone okej
Den framförs av desillusionerade män – för det är fortfarande främst män, eller snarare pojkar – som väntar på att någonting ska hända, någonting som skänker mening åt bokstavskombinationerna som myndigheter och vårdpersonal har gett dem.
I den nyligen utkomna boken Neon Screams: How drill, trap and bashment made music new again argumenterar den brittiske musikjournalisten Kit Macintosh med kraft för att modern hiphop och reggae skiljer sig så pass mycket från sina föregångare att vi snarare bör prata om helt nya genrer. Vi har att göra med en häxbrygd av ångest och autotune, som i Sverige dessutom har blandats upp med ett slags segerrusig melodisk lättja, som tillsammans med specifika klädkoder, utgör en sann – och ny! – ungdomskultur. Bara den okunnige kan med hedern i behåll reducera Einár, liksom hans vänner och motståndare, till versioner av 1900-talets ”gangsterrap”.
När Einár var som bäst, och det var han ofta, hittade han med sitt ordflöde ett hål i tiden, där allting om inte var bra, så åtminstone okej. Som i spåret Psykos – det krävs en människa genuint lycklig över att få verka för att vara så ofiltrerat elak mot sin omgivning.
Varje gång jag hör en svårt nihilistisk Einár meddela sin kombattant att ”varenda fucking låt som du släpper den är DÅLIG – ingenting är kul här, allting är TRÅKIGT”, över ett beat som minner lika mycket om Västafrika som Sandsborg, rinner något som liknar livsglädje genom kroppen.
Einár, vad fan – det här gick alldeles, alldeles för fort. Sällan har jag önskat mer att linjen mellan person och konst var tydligare.
När jag vaknade upp klockan sex i morse till nyheten om att en nittonårig pojke knäppts i en trappuppgång några kilometer från mitt hem blev jag för första gången i mitt liv genuint sorgsen över att inte långsamt få höra en artist bli sämre och sämre; lite äldre, töntigare och vanligare.