Våldsfixerad borgarpress
Futtig kritik mot Farrokhzad
DEBATT Athena Farrokhzads sommarprat är det slags formidabla anklagelseakt mot det rådande, som är alla upprors kärna. Se på världen. Den är outhärdlig. Men vi behöver inte ha det så här.
Här går antirasism, feminism och klasskamp sömlöst i varandra, i en spegling av förtryckens sammanvävningar. Knivhuggen i Malmö och barndomsminnen av rasism knyts ihop med stora politiska strukturer, som EU:s dödliga migrationspolitik, krigen i arabvärlden, klassklyftorna, hatet mot kvinnor och lönearbetets ok. Allt paketerat i en urstark, associativ poetisk form.
På detta svarar borgerliga pressen entonigt som en gammal kommunistisk partikongress.
Tänk er att en högerextremist fått ”lägga ut texten om kulturkamp, urartad konst och hotet från islam – allt varvat med vit makt-musik”, kommenterar Dagens Nyheter (25 juli). ”Våldsförhärligande” fastslår Sydsvenskan (24 juli). ”Totalitära, utopiska visioner”, varnar Upsala Nya Tidning. Medan Svenska Dagbladet (24 juli) vänder sig mot att Farrokhzad ”tar ställning för vänsteraktivisters våld och hot mot politiska motståndare”. Smålandsposten passar på att lovorda socialdemokratin för dess historiska renhållning mot totalitärt ”anhang” som Farrokhzad. ”Per Albin Hansson ... gjorde de våldsamma demonstranterna medansvariga till att fem människor dog”, skriver man om skotten i Ådalen. Detta, alltså, som en hyllning.
Det som i sak läggs Farrokhzad till last är att hon sagt att man får försvara sig mot nazister och spelat Ebba Gröns Beväpna er.
Jaha. Inte direkt Ulrike Meinhof.
Nej, det är inte oväntat. Inte bara för att borgerligheten länge varit uppenbart ointresserad av att göra skillnad på dem som slåss för och emot fascism. Utan säkert också för att de som klättrat en bit mot samhällstoppen nästan undantagslöst uppskattar status quo och gärna kväver varje systemkritik i dess linda.
Men ändå: så futtigt, så skamlöst futtigt!
Gatorna brinner i Gaza, kvinnor misshandlas för sitt kön, invandrare för sin hårfärg, fascismen mobiliserar i Europa.
Och en poet försöker mana till motstånd innan det är för sent.
Men de politiska proffskommentatorerna vill hellre, med en Brechtparafras, tala om en 35 år gammal punklåt.
