Musiken ÄR hela världen!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-01

MIKAEL STRÖMBERG slår ett slag för den verkliga mångkulturen

Halva det så kallade Mångkulturåret har gått. Inga pengar, få idéer. Det unika ska pekas ut, som det brukar bli när pressade politiker lägger exotiska underbetydelser i ordet "kulturmöten". I själva verket är världskulturen den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill landets kultursekreterare få oss tro att det är mer genuint med en argentinsk tango i förorten än en tango på Konserthuset.

I stället för att peka på det uppenbara bör manifestationer som Mångkulturåret kanske i stället peka på det verkligt globala. Till exempel hur kulturer drivs med ofattbar hastighet i en rörelse framåt. Ekonomen och framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att kraften "utsätter de små områdena för jättevågor av ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare". Sverige är onekligen ett av dessa områden.

För en musiker har det nämligen aldrig funnits något alternativ till världskultur. All musik är till sin natur en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven och sätter fingret på dunkla samband. Det enda som betyder något är att det finns ett sammanhang och en publik som är villig att lyssna och dansa.

Ta gruppen Golbang från Gambia, Iran, Kurdistan, Turkiet, numera bosatt i Stockholm. Detta åttamannaband spelar så att hela förorten studsar. Äntligen känns det som om världsmusik är den mest homogena och samtidigt universella musik Sverige har att erbjuda.

Gruppen gör motstånd mot den cyniska invandrarpolitiken som i sina försök att hjälpa i stället splittrar familjer och driver människor ner i trånga källarlokaler. Golbang är invandrarpolitik av annan sort, fullt integrerad utan Migrationsverkets inblandning. Öppen, underhållande musik av varierande ursprung.

Lyssna till landskapet där du själv bor. Det kan verka svårt att hitta en nationell identitet bara genom att lyssna till folkmusik. Men i sin blandning av amatörism, provinsialism och professionalism är folkmusik just identitetsskapande.

De yttre betingelserna gör musiken. De öde hedarna och gårdarna, dalsänkorna, allmogeskåpen och kurbitsmönstren finns på något sätt lagrade i musiken. Samtidigt är det en äkthet som tål att ifrågasättas. Bryter man sedan ner "det svenska" i mindre delar är det möjligt att höra hur varje landskap låter annorlunda. Varje förstukvist har sitt eget sound.

Plötsligt är det som om nationalromantikens folkkult vaknat ur en törnrosasömn. Från Rousseaus studier av "det enkla folkets naturnärhet", till musikforskarna i Linnés fotspår som ville "återuppliva folkets redliga sinne", till Geijers och Afzelius avsikter "att rädda några dyrbara lemningar af forna tiders musik".

Tänk dig att du flyger ljudlöst över svenska landskap, vad hör du? Ett ljudavtryck. Vi inbillar oss att landskapen och byarna liksom trafikljuden låter likadana var vi än befinner oss i världen. Men så är det inte. Närvaron av människor, föremål och natur påverkar ljuden - och musiken.

Lyssna österut, lyssna till nöden och döden i Tornedalen. Här är det långt mellan byarna och människorna som håller varandra på avstånd genom en bister ordknapphet. Ju hårdare livet ter sig desto mjukare tycks visorna bli. Den mest råbarkade kommunist kan till och med sjunga veka sånger som Av hjärtat jag dig älskar. "Vi var ingenting", skriver Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula. Samma känsla av otillräcklighet infinner sig i Tornedalens visor. Kärleksvisorna där den fattige trots sin kärlek, på grund av sin fattigdom, blir sviken av den rike. Det där självömkande vemodet, med ett klädsamt skratt i mungipan. Samma sak med de pölsefärgade runorna och kvädena, balladerna och skillingtrycken. Slitet liksom upplöses i ängens alla fåglar.

Ännu längre österut. När jag hör Maria Kalaniemis kalevaladragspel, en knapptryckning från hjärtat, blir jag så lycklig att jag packar väskan för att bege mig till Finland. Och vidare ner mot Balkan där Boban Markovics serbiska blåsorkester spelar Björn Bennys Money Money Money.

Nu är jag i Indien. Indisk musik bär upp en egen tidsuppfattning som kan vara bra för oss. Det finns ungefär ett tiotal grundragor med ett bestämt antal toner som inte är utbytbara. Varje ton är alltså helig och vårdas som en juvel. Några är stigande, andra är sjunkande, vissa är "starka", somliga är "svaga" och ibland "tomma". Det som utmärker är de mikrotonala utsvävningar från de Kungliga, Värdiga och Folkliga t-o-n-e-r-n-a. På samma sätt delar man in rytmen i så kallade talas, det kan jämföras med vår egen polska, vals, marsch och så vidare. En indier med vant öra jublar när han hör den sällsynta rytmen dhamar tala.

Länge trodde man att ragor hade magisk kraft. Till exempel kunde raga dipaka framkalla eld, raga kedara bota sjukdomar och smälta stenar, medan mallar ragas bara spelades under regnperioden. Ragas fanns för morgonen, soluppgången, förmiddagen, tidiga kvällen eller sena eftermiddagen, solnedgången, kvällen och natten. Om en morgonraga spelades på natten kunde musiker och publik insjukna. I dag bryr man sig inte så mycket om magin men kraften är något som gärna poängteras. Inte minst i indisk film.

Tonerna och rytmerna tränger igenom snabbhetsfebern. Ändå har jag ingen känsla av att ragan slår ihjäl tiden, eller ens fördriver tiden.

Samma sak med det häpnadsväckande lugnet i japansk rituell buddistmusik. Tiden är ingenting, akustiken i shomyotemplet formar en djup musikalisk mening, som i sin tur står i kontrast till de manliga taikotrummornas tävlingsmoment: "Slå inte ett slag".

På torget utanför Centre Pompidou sitter ett gäng mongoler och brummar i lustiga hattar. Orkar man se förbi själva maskeradkostymen fylls hela platsen av en subversiv övertonssång som kan försätta människor i trans. Livsfarlig musik för den mongoliska buffén.

Och därför betraktas fortfarande sångerskan Oum Kalthoum som en madonna. Arabvärldens Birgit Nilsson hade en självklar framtoning och blandning av smärta och hjärta som enade. I Mellanöstern lade man ner sina vapen när Kalthoum sjöng "Rak el Habib".

Nu svävar jag över Afrika. Söderut går allt i dur, särskilt Madagaskar är känt för sin soldyrkande musik. Runt ekvatorn dominerar rösterna. Talsången, dagstidningen som musik, försångare med svarande kör, musiken ligger nära teatern. Rytmiken går som en stöt genom hela kroppen och blandas med det lite torra ljudet av balofoner. Lyssna till traditionell musik från Uganda, där man sjunger om bananer och grannens sjuka ko, om en full make, och om aids.

I västra Afrika låter det annorlunda. Salif Keita, Nahawa Doumbia, och Mori Kante från det extraordinärt musikaliska Mali är fortfarande rebeller, på mjuka mattor av koror lägger de sina angelägna texter.

Längre västerut gungar salsa-groove och kubansk son-musik, Latinamerikas svängiga släkting till funk och hiphop. Buena Vista Social Club-yran består. När låtar som Soy Callejero rullar igång undrar jag vad annat jag har gått miste om!

I Jamaica bor gubbar med häng i virvelslaget; Sparrow Martin, Skully Simms, Justin Hinds. Baklängessuget i rytmen och de förrädiskt trippande basgångarna lägger extra tyngd till de politiska texterna i "Revolution Rock" och "The last days".

Över till Europa igen. Hur låter kelternas arv? Lyssna till Boys of the Lough som lyckas blanda fattigdom och glädje, nostalgi och framtid, allt i ett med den otrolige sångaren Cathal McConnell. Bandet har respekt på båda sidor av Atlanten.

När sedan mångkulturen kvävs under sin egen tyngd, känns det alltid lika rätt att stanna till hos dragspelaren Hjärp Erik i Larsgården, Bingsjö. På trappan till sitt hemman spelar har en finstämd och finurlig Längs nôd i gålo...

Lyssna på

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)